Bakhåll fortsätter med sina snygga nyutgåvor av Sture Dahlströms romaner. När man nu kommit till den ovanligt fridfulla titeln Stilla dagar på floden från 1996 rör det sig om en mörkare och långsammare berättelse än vad som annars kunde förväntas av landets främste beatförfattare. Borta är de galopperande eskapaderna och den frustande sexualsurrealismen. Istället råder gåtfullhet och obehag som förtätas till ett nystan av krypande märkligheter.

Erik Svenningsson är kringresande musikforskare. Hemlandets sociala kyla gör honom sjuk och han kommer till Sydamerika för att tina upp. Av misstag ropar han in en utauktionerad hjulångare, inklusive manskap. En flodresa inleds och strax slutar verkligheten att bete sig som den brukar. Svenningsson minns sig slå en ohövlig kusk, men piskrappen återfinns på hästen. Han besöker en konsertsal som plöstligt släcks och töms på folk. En bakbunden man dyker upp på hjulångaren, han ser ut som huvudpersonen och påstår att han är kapten. Eller är det bara som Svenningsson inbillar sig? Detta är romanens bärande grepp: berättarrösten med opålitlig verklighetsuppfattning. Lägg till att han hittar ett utdrag av den berättelse han befinner sig i, samt ett slags trippelgångarmysterium mellan huvudpersonen, den bakbundne och författaren själv.

Gör det sig? Jovars. Dahlström kommer väl bättre till sin rätt i ett högre tempo och med det där extra varvet av tillskruvning, men det är intressant att se hur hans fantasi fungerar i ett mörkare sammanhang. Särskilt läcker är beskrivningen av hur hemlandets sociala klimat genererar ett lager av frost på huvudpersonens skinn för att sedan växa och fånga in honom i ett tungt isblock. Likaså scenen där en orkester framför musik på hybrider mellan instrument och en okänd djurart. Och den överväldigande djungelgrönska som väller in över den förvirrade Svenningssons båt blir efterhand direkt otäck. Utan att sätta Stilla dagar på floden i fronten av Dahlströms författarskap får man hoppas att Bakhåll fortsätter sin goda gärning.