Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota och växte upp i en liten gruvstad i USA som heter Hibbing. En av hans inspiratörer var Jack Kerouac som skrev romanen På väg och det är lätt att dra parallellen till liftarens betraktelser av USA. Highway 61 är namnet på den långa väg som spänner mellan gränsen i norr mot Kanada till Mississippibältet i söder. Vi får i korthet veta att Dylan haft Woody Guthrie som förebild när han börjar sin resa som singersongwriter. Hans drivkraft i musikskapandet baserades i oro för världen i likhet med andra folkrockmusiker. Men de erfarenheter han gör när berömmelsen placerar honom i en absurd verklighet gör att hans sporre ersätts med den egna inre verkligheten.

Highway 61 Revisited är den andra LP:n där Dylan och medmusikerna spelar med elektriska gitarrer i stället för att spela med akustiska instrument. Det är sommaren 1965 och publiken delas i två halvor. Hälften tycker att utvecklingen är spännande och hälften tycker att det elektriska är förkastligt. När Dylan och musikerna ska uppträda på en scen i Newport chockeras publiken av elgitarrerna och buar. Efter tre låtar är det slut. Konserten blir bara 15 minuter till skillnad mot vad som varit vanligt tidigare – 45 minuter. Det här är hur spännande som helst, men författaren gör till min häpnad ingenting för att levandegöra händelsen.

Polizzotti lägger upp kapitel kring varje låt som finns att hitta på LP:n. Det är en logisk struktur som följer de andra i förlaget Lindelöws böcker som går under samlingsnamnet 33 1/3. Jag hoppas därför få lite feeling när jag fått lite inledande fakta om Dylan. När jag har plöjt 75 % av texten måste jag samla tankarna, eftersom jag är rädd för att det ska bli en total spolning av ett textalster. Jag vill vara tydlig här. Det handlar definitivt inte om att Bob Dylan ska spolas. Det är den här boken. Och jag gillar förlagets satsning, tro mig!

Författaren har tveklöst ett genuint intresse av denna omtalade LP-skiva, som bidrog till att topplistornas heliga treminutersgräns bröts. Och vi får en inblick i artistens envetna motstånd mot att vara en förebild. Men det är stundtals väldigt tråkig läsning. Det räcker inte att skriva:

Highway 61 Revisited är den tidens mest genuina album, och kanske till och med det mest genuina av alla hans album.

Kanske har Polizzotti haft någon som hurtigt klappat honom på axeln och sagt: ”Du har bra fokus Mark!”. Må så vara. Men mig tilltalar inte kapitel som är fulla av citattecken runt rumphuggna repliker. Det återberättas alltför sparsamt om citatens doftande sammanhang. Rabblandet av olika tagningar av låtarna eller vilka musiker som medverkar både på den här LP-skivan och andra är torrt och blodlöst. När jag drabbas av denna leda funderar jag på att upprätta ett Excelark för att skapa några färgglada staplar i en grafisk illustration. Det är banne mig roligare än att läsa den här fyrkantiga texten.

Att rada upp namn ger ingen närvarokänsla. Det skapar bara ett von-oben-perspektiv som inkluderar människorna med koll på den inre kretsen runt Bob Dylan i det tidiga 60-talet. Och de torde vara väldigt få vid det här laget, eller? Vill man väcka intresset för en amerikansk världskänd musiker, får man nog göra sin text lite mer läsvänlig. Kanske rentav lite sexig? Själv startar jag Youtube, söker upp ”Ballad Of A Thin Man” (sista låten på LP:ns framsida) och låter elgitarrerna och de otåliga orgeltonerna fylla rummet. Originalet inspirerar.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• It ain’t me, babe
• Song and dance man
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Poet i ständig förändring

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.

Similar Posts:

• Morfar + Pyret = Sant
• Morfar tämjd av Bibeln
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Morfar behöver en tant
• Ditt liv som litteratur

Jo, äntligen har vi Dylanfans en coffee tablemässig livsstilskatalog att mast Ursäkta. Här finns alltså foton, tidningsurklipp, anteckningar med mera från de tio åren som började med att Bobby Zimmerman upptäckte först Little Richard, sen Woody Guthrie, förvandlade rockmusiken för all framtid och slutligen drattade av en motorcykel. Detta beledsagas av en pliktskyldig text om allt som hände under de här åren – som vilken hjälpligt läskunnig gymnasist som helst hade kunnat peta ihop utifrån valfri biografi – samt en CD med lite intervjusnuttar. Intervjuerna är småtrevliga, men det är ju bilder och memorabilia som står i centrum.

Lite känns det som att en sån här bok missar poängen. En av de saker som alltid fascinerat mig mest med Dylan – och också retat många och gjort honom svår att få grepp om – är ju hans nästan patologiska motvilja mot att återupprepa saker han gjort; låtar ska arrangeras om, texter ska ändras, hans egen historia ska stöpas om, etc. På så vis känns det lite som en ironi att den här boken bara ägnar sig åt att kopiera; inuti hittar du program, affischer och biljetter gjorda som perfekta reproduktioner, perfekt återgivna souvenirer… men vad har man, ärligt talat, för glädje av en kopia av en biljett till en konsert man inte såg? Dylans storhet har alltid legat i musiken han skrev och framförde; sådant fastnar sällan på bild, och ännu mer sällan i det andra materialet här. Mycket yta; lite substans. I längden hade det nog varit roligare med en ren fotobok.

Nu ÄR ju den där ytan väldigt snygg, en smått tafflig översättning till trots, och man baxnar åt detaljrikedomen. Men ändå. Den här boken blir din för lite drygt 200 spänn. För samma pris får du DVD-utgåvan av No Direction Home, eller både Clinton Heylins utmärkta biografi Behind The Shades och Dylans Chronicles i pocket, eller tre av hans skivor remastrade. Jag vill inte avråda någon från att köpa klippboken, den är kul på sitt sätt, men… prioritera.

Similar Posts:

• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• It ain’t me, babe
• Self Portrait
• Rumphugget och brist på doft
• Mest för fans

I Dylan i 60-talet får vi följa artisten och hans texter genom det första av dessa ännu oräknade decennier, från debuten Bob Dylan 1962 till John Wesley Harding 1967, från den folksångsinspirerade protestsångaren, som i konkreta berättelser gestaltar samhällets orättvisor i enskilda övergrepp mot verkliga individer, till modernistiskt influerad rockpoet, som med sitt komplexa bildspråk och sin svarta humor ofta gör dystra och ibland förbryllande förutsägelser om vart världen är på väg.

Dylan i 60-talet är litteraturvetaren Mats Jacobssons avhandling. Avhandlingsformaten kan kanske verka avskräckande, men det här är en ovanligt snygg och trevligt disponerad avhandling. Det är dessutom föredömlig litteraturvetenskap på åtminstone två sätt. Dels har den ett ämne som faktiskt intresserar fler än en mindre grupp akademiker. Dels sätter den in de undersökta texterna i en historisk kontext på ett på en gång påläst och lättillgängligt vis.

Jacobsson lägger sig inte i Dylan som privatperson mer än i enstaka textuella referenser, vilket är skönt. Jag har svårt för litteraturvetare som vill leka psykologer och analysera en person de aldrig träffat enbart utifrån vad den publicerat. Istället diskuterar han kring de olika roller artisten ikläder sig och den utveckling texter och tematik genomgår.

De enskilda textanalyserna ger kanske inte jättemycket, de utvecklingslinjer och sammanhang Jacobsson kartlägger desto mer. 1961 till 1967 kan låta som en kort period att undersöka, men det är en turbulent tid, både i västvärldens historia och för Dylan själv, åtta skivalbum och en mängd influenser och ställningstaganden.

För om Dylan är avhandlingens första fokus så är, som titeln så pedagogiskt anger, 1960-talet dess andra, musik- och kulturhistoriskt såväl som politiskt. Rasismen och medborgarrättsrörelsen, folkrocken, kapprustning och kärnvapenhot, drogliberalism, det eviga generationsupproret.

Fadersuppror är ett nyckelord för Jacobsson. Inte bara upproret mot den biologiska fadern, utan också förebilden Woody Guthrie och inte minst det amerikanska samhällets alla auktoriteter, presidenter, poliser, domare, affärsmän, hela föräldragenerationen. En annan tydlig motsättning är den mellan individ och kollektiv, där Dylan och hans gestalter mer och mer intar rollen av outsider. Sångarens olika roller utforskas också under rubriker som ”Profeten”, ”Satirikern” och ”Ikonoklasten”. I sådana resonemang om roller och teman finns en förståelse för Dylan som är nästan omöjlig att uppnå genom de enskilda texterna, särskilt under periodens andra del. Inte den där besserwisseraktiga anekdotiska förståelsen, som lätt frodas inom både musik- och litteraturkretsar, utan en mer allmän helhetsförståelse.

Det är med viss nervös spänning jag första gången efter att ha läst boken sätter på en Dylanplatta. En vän hävdar bestämt att musik ska man inte diskutera, inte sätta ord på, den ska helt enkelt bara upplevas. Lyckligtvis känner jag mig inte skriven på näsan. Men nog lyssnar jag på ett lite nytt sätt.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”
• Rumphugget och brist på doft
• Life imitating art imitating life

Nå, det gjorde han nu inte riktigt. Att berätta hela sitt liv från början till slut har han aldrig en tanke på, i stället får vi tre stycken krönikor om tre vändpunkter i hans liv, spridda minnen och funderingar. 1960, när han som tonåring dimper rakt ner i New Yorks kulturliv. Slutet på 60-talet, när han skaffar fru och barn, reser till landet och bara vill vara ifred. Slutet på 80-talet, när han efter några tomma år försöker hitta inspirationen igen. Tre tillfällen när han gjort kallstart och lärt sig nya sätt att göra musik.

Givetvis var jag helt fel ute i det jag tänkte först – bokformatet passar Dylan perfekt, inte minst som det är enkelriktat. Han är väldigt ärlig och öppenhjärtig när han vill, som t ex när han far ut mot alla försök att stämpla honom som någon sorts ”talesman för en generation”. Han ville ju bara vara en song and dance man, inte starta revolutioner, och absolut inte få sitt hem invaderat av hippies som krävde att han skulle marschera mot Washington.

I was sick of the way my lyrics had been extrapolated, their meanings subverted into polemics and that I had been anointed as the Big Bubba of Rebellion, High Priest of Protest, the Duke of Disobedience, Leader of the Freeloaders, Kaiser of Apostasy, Arch-bishop of Anarchy, the Big Cheese. What the hell are we talking about?

Samtidigt väljer han själv vilka bitar han vill prata om och vilka vi inte har att göra med, och läsaren får bara acceptera det. Äktenskap, motorcykelolyckor, religion och droger nämns knappt ens. Kanske frustrerande för folk som vill veta Sanningen, men han berättar hellre om det som intresserar honom själv – Dylan har ju aldrig varit en att bry magsår på sig av vad andra ska tycka, såklart att han hittar ett eget sätt att skriva självbiografi också. ”De enda du inte kan ljuga för är dig själv och Gud”, sa han nyligen (vilket kanske till viss del förklarar hur han så detaljerat kan komma ihåg saker som hände för 40+ år sedan, hehe). Så även om han ryter ifrån vid något tillfälle har Dylan skrivit en bok efter eget huvud; inte en faktasamling eller ett försvarstal, bara en presentation, ”det här är jag, så blev jag den jag är”, lite filosoferande, en del nästan fanzinemässigt entusiastiska skriverier om artister han själv gillar… Boken får, självbiografi eller inte, ett hälsosamt mått självdistans. Hur allvarlig han än blir finns där alltid en mer eller mindre mörk glimt i ögat.

Oh, the wicked ironies of life. I’d gotten a cosmic kick in the pants. I probably should have been wearing steel underwear.

Så hur klarar sig låtskrivaren som författare? Alldeles utmärkt, faktiskt, av och till strålande, fast han kunde ha hållit igen på namedroppandet. Han skriver rakt, personligt, med schvung och humor, mycket långt från Tarantulas surrealistiska ordbajseri. Precis som i många av sina sånger verkar han stå med ena benet i uråldriga myter och det andra i nutiden, väver in uttryck och referenser till populärkultur, litteratur, religion och historia… Det känns nästan som om berättarrösten förändras allt eftersom historien fortskrider – som om delen om New York skrivits av en ung och hungrig Bobby Zimmerman, den private familjefadern Robert Dylan skrivit om Woodstock 1968 och den desillusionerade rockstjärnan Bob Dylan berättar om New Orleans på 80-talet.

Några oväntade saker avslöjas alltså egentligen inte (det skulle möjligen vara att han gillar Public Enemy) och vill man bara veta hårda kalla fakta finns det gott om andra böcker att läsa. Det är lite frestande att säga detsamma om Chronicles som Dylan säger om Woody Guthries självbiografi:

His songs are something else, though, and even if you’ve never read the book, you’d know who he was through his songs.

Men därmed absolut inte sagt att det är onödig läsning. Bokens stora behållning ligger i språket, de stycken där han förlorar sig i någon tankegång och bara låter orden strömma, och inte minst i inblicken man trots allt får i hur han tänker, hur han ser på världen, hur han arbetar… Han berättar inte om allt han gjort, men säger så mycket mer om vem han är. Trots några små skavanker är det det som gör Chronicles till ett fascinerande personporträtt, en intelligent betraktelse av 1900-talet, och faktiskt en riktigt kul skröna. Fast sann. Antar jag.

Similar Posts:

• Poet i ständig förändring
• Rumphugget och brist på doft
• Was that the thunder that I heard?
• Dignity never been photographed
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

Detta är boken jag skulle vilja ta med till en öde ö. Det vill säga om jag skulle ha en gitarr på öde ön. Annars kanske det skulle bli någon modernistisk diktare. Men med gitarr tveklöst den här tummade pocketen där ackorden till låtarna fyllts i och svåra ord översatts.

Det är sålunda gestaltat att texterna inte klarar sig utan musiken, inte när jag har de flesta melodierna i huvudet och som sagt plitat dit Em, D, Am på Sara.

Men boken innehåller också roliga teckningar av Dylan och så texter som inte har någon musik att tillgå, bland dessa måste den fantastiska ”Last thoughts on Woody Guthrie” som trollbinder mig totalt med sin fulländade rytm och sin passion nämnas.

Annars är det bara njuta av Dylans bildspråk i ”Gates of Eden” t.ex. och hans sociala patos i sånger som ”Only a Hobo” och berättandet i de filmiska texterna som ”Joey” och ”Hurricane”.

Detta är boken jag skulle ta med mig till öde ön och jag skulle inte sörja för jag skulle hitta det jag vill sjunga/läsa, allt är väl sorterat kronologiskt och efter plattorna. Dessutom så finns det ett suveränt register längst bak med första rader och titlar i bokstavsordning.

Så jag kan lugnt, nasalt sjunga texterna upp mot bananerna som jag skulle livnära mig på och mot palmerna ovanför mig och mot stjärnorna på natten blänkande. En av dem är för alltid Bob Dylan.

Similar Posts:

• Poet i ständig förändring
• En barnvänlig Dylan?
• Rumphugget och brist på doft
• Kondenserad dikt-Dylan
• Self Portrait