Furioso handlar om Anna som är kompis med Louise som är tillsammans med Caroline som är halvsyster till Helena, som har en stråkkvartett tillsammans. Louise är Furiosokvartettens försteviolinist och ledare, så när hon skadar handen bara ett par dagar innan deras viktiga skivinspelning är katastrofen ett faktum. För att skivan trots allt ska hinna komma ut i tid anlitar hon sin bästa vän och världssolisten Raul som sin ersättare. Inspelningen går av stapeln på Louises privata ö i Stockholms skärgård där hon har sin studio. Att alla i kvartetten förutom Louise har, har haft, eller kommer att ha en sexuell relation till Raul gör stämningen en aning komplicerad. Dessutom är Caroline gravid med hennes och Louises barn.

Karaktärerna är tagna från Mozarts opera Don Giovanni om den unge adelsmannen som är beredd att gå över lik för att få det han vill ha. Raul lever upp till den roll som givits honom, han är nyckfull, explosiv och viljestark och tar för sig av det han vill ha. Jag upplever honom som en väldigt osympatisk person och frågar mig varför vår stråkkvartett trånar så efter honom. Men en Don Giovanni utstrålar tydligen erotik och passion så att kvinnor i närheten blir alldeles utom sig.

Intrigerna, känslorna och sveken växer sedan i takt med att det tekniska inspelningsteamet blir försenat och till slut är ingenting som det var när kvartettmedlemmarna anlände till Svalskär. Tyvärr är dessa intriger vridna minst tre varv för långt och många gånger så klyschiga att jag bävar inför fortsättningen. Det är också något med hur det inte finns några gränser eller dåliga samveten som stoppar karaktärerna, den absoluta avsaknaden av sunt förnuft, som gör att trovärdigheten faller hos mig.

Det som ändå fångar mig när jag läser är skildringarna av musiken, konsten, hur karaktärerna går in i sina instrument. Att de slutar vara individer när de spelar tillsammans, samtidigt som de lever ut sina intriger och maktkamper än mer just när dom spelar. Att Carin Bartosch Edström vet vad hon pratar om när det gäller klassisk musik råder det i alla fall i mina öron ingen tvekan om. Hon gestaltar karaktärerna, deras egenskaper och sinnesstämningar med hjälp av olika musikaliska stycken, här finns det mycket att utläsa om man är mer insatt i klassisk musik än vad jag är.

200 sidor in i den över 500 sidor tjocka boken sker då äntligen det oundvikliga mordet och kriminalromanen kan börja. Det är först i slutet av denna som jag kapitulerar och läser med lust, men mest för att jag vill få ett slut på det och samla ihop alla spår och trådar som Carin Bartosch Edström spritt ut under romanens gång.

Det ska sägas direkt: jag är inte överförtjust i deckare. När jag ändå läser dem gör jag det i hopp om ett spännande tidsfördriv att fly verkligheten med för några effektiva timmar. Innan jag började läsa tänkte jag att en debutant på Bonniers ändå är en debutant på Bonniers, trots att det är en kriminalroman, och värd att läsas bara därför. Men här saknar jag redigeringsarbete, Furioso är på tok för lång och tungläst, för ordrik för att kunna flyta med i och språket är fullt av utnötta bilder. Och som kriminalroman tillför Furioso inget nytt och spänningen vrids heller inte upp utan boken blir bara en utdragen väntan på svar.

Similar Posts:

• Vårens debutanter 2011
• Olika som bär
• Fyra blir en
• Modigt om det svåra
• En rågad portion svensk husmanskost

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

E T A Hoffmann var en framstående tysk musiker och begåvad tecknare, som blev författare först mot slutet av sitt liv. Dagarna tillbringade han i hårt arbete för att festa loss om kvällarna och supa sina vänner och inte minst sig själv under bordet. Under ett dussintal år fram till sin död i syfilis författade han i snabb takt sina noveller och romaner.

Variationen bland dem är stor. Den ena berättelsen är sällan den andra lik, men några gemensamma teman löper genom de flesta: kärleken till musik och konst. Ständigt närvarande i berättelserna är inte bara en småborgerligt dammig vardag, utan som kontrast också det fantastiska, övernaturliga och skräckinjagande. Bland hans mest kända verk finns den nästan surrealistiska skräckromanen Djävulselixiret.

Hoffmann var i själva verket den mest högromantiska av alla romantiker. Dessa präglade starkt sin tid och revolterade mot tidsandan från 1700-talet, som uppfattades som alltför vetenskaplig och förnuftsinriktad. Istället intresserade man sig för fantasin, det exotiska, drömmarnas värld och det okända såväl inom människan som utanför vår verklighet. Man skrev lika gärna om medvetandets nattsida och hemska dubbelgångare som om magi, män som förlorar sin skugga och underjordens drottning i Falu koppargruva.

Eftersom romantikerna också ogillade regler av alla slag var man snara med rena formexperiment, som kan kännas häpnadsväckande moderna för oss. T.ex. skrev Hoffmann en roman, Lebens-Ansichten Des Katers Murr (ej översatt), där en katt skriver ner sina reflektioner på de tomma sidorna i en anteckningsbok som tillhört hans husbonde, musikern Kreisler och tillika Hoffmanns alter ego. I romanen löper kattens text på varannan boksida och kommenterar de motstående sidorna, där Kreisler berättar om sitt eget stormiga liv. En poäng med upplägget är att den korrekta, ämbetsmannaaktiga katten och den liderlige konstnären Kreisler representerar två sidor hos Hoffmann själv — han var inte bara en hämningslös konstnär utan också jurist.

Hoffmanns klassikerstatus är fast förankrad i litteraturhistorien, men som med så många andra klassiker för han en ganska undanskymd tillvaro bland den stora läsande allmänheten. Det är ju tyvärr en vanlig missuppfattning att det som är gammalt också måste vara dammigt och tråkigt. Hans berättelser har blivit mest kända genom scenuppsättningar och filmer, t.ex. Offenbachs opera Hoffmanns äventyr och Tjajkovskijs balett Nötknäpparen.

Det är lätt att förstå varför originalversionen av Nötknäpparen inte brukar hittas på bibliotekshyllan bredvid andra barnboksklassiker som Alice i Underlandet eller Trollkarlen från Oz. Den är lite för mörk och skrämmande, och det ålderdomliga språket är nog inte helt lätt för ett barn att ta till sig. Men berättelsen är så fascinerande, dubbelbottnad och mästerligt skriven att den ändå fungerar utmärkt för vuxna läsare.

Historien utspelar sig vid juletid och huvudperson är lilla Maria. Nötknäpparen i titeln skänks som julklapp till familjen och är formad i trä som en liten pojke. Den och leksakerna i barnkammaren kommer förstås till liv om kvällarna när alla utom Maria sover. Hon hjälper Nötknäpparen att bekämpa den fasansfulla Råttkungen som lever i huset. Som tack tar Nötknäpparen med Maria på en vandring i den fantasivärld han egentligen tillhör, till vilken de kommer genom att krypa igenom ärmen på en gammal pälsrock. Detta är berättelsen i mycket grova drag och antyder knappast hur dovt hotfull och febrig stämningen verkligen är under den glättiga ytan.

Med "Nötknäpparen" och den mer okända novellen "Det främmande barnet" skapade Hoffmann den sortens barnfantasy som t.ex. Astrid Lindgren gärna skrev. Det går en tydlig linje från "Nötknäpparen" över Lewis Carrolls Alice-böcker och L Frank Baums Oz-serie till Nils Karlsson Pyssling och Allrakäraste syster. En modig liten flicka som hjälte har också blivit något av en fantasykonvention som man hittar inte minst i Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz.

"Sandmannen" är nog Hoffmanns mest lästa och publicerade berättelse. Den är ofta obligatorisk läsning i litteraturstudier som exempel på romantisk prosa. Humorn är cynisk och satirisk, men novellen innehåller också scener med djup skräck.

Huvudpersonen Nathanael genomlever ett trauma som barn. Dels berättar en barnjungfru om den hemska gubben Sandmannen, som stjäl barnens ögon ifall de inte sover om nätterna. Dels får familjen om kvällarna besök av en mystisk och skräckinjagande man vid namn Coppelius. Pojken börjar tro att denne är just Sandmannen. Istället för att gå till sängs nästa gång mannen kommer, gömmer han sig för att spionera. Och finner att mannen och hans fader utför alkemiska experiment om nätterna. När den skräckslagne pojken blir upptäckt gör Coppelius en ansats att plocka ut hans ögon, men hindras av fadern. Istället bryter Coppelius sönder pojkens kropp i smådelar som om han vore en mekanisk docka, undersöker dem likt en vetenskapsman och sätter ihop honom igen. Pojken vaknar inte upp ur sin hysteriska medvetslöshet förrän efter många dagar.

Som vuxen, när han tror sig ha kommit över denna "inbillning", möter han en motbjudande italiensk mekaniker och uppfinnare vid namn Coppola. Denne säljer "sköna ögon" (glasögon). Nathanael blir övertygad om att Coppola är identisk med barndomens skräckfigur, vilket också verkar stämma när han dras in i en grotesk historia som överskuggas av Coppolas närvaro. Och det är inte gott för förståndet att bli förälskad i en perfekt kvinna, som visar sig vara en mekanisk docka…

Ytligt sett saknar novellen helt rim och reson: intrigen bygger knappast på någon logik och är en kompott av infall och spretiga idéer. Däremot saknas inte följdriktighet, för liksom i en dröm eller mardröm förs handlingen fram genom fria associationer och förmodade samband. Det är för övrigt en berättarteknik som också finns i "Nötknäpparen".

Det finns en tredje novell i Don Juan som är värd att titta närmare på. Frank Heller gör i antologin All världens detektivhistorier visst nummer av att Hoffmanns novell "Datura fastuosa" skulle kunna vara en föregångare till Edgar Allan Poes deckare. Den är kanske intressant som tidig kriminalhistoria, men det är märkligt att Heller inte fastnade för "Fröken von Scuderi" istället. Titelns fröken är en äldre och mycket klok dam, som beslutar sig för att ta reda på sanningen bakom en rad mord i Paris. Det är också hennes "utredning" som till slut avslöjar mördaren.

I deckarsammanhang blir novellen ofta förbisedd, kanske för att urdetektiven i fråga råkar vara en kvinna. Av tradition brukar ju detektiver vara män. Men det hör till saken att just kvinnor ofta får axla rollen av Förnuftet hos Hoffmann. T.ex. är det en viss Klara i "Sandmannen" som försöker ge naturliga förklaringar till allt Nathanael upplever.

Hoffmanns kvinnor kan egentligen kategoriseras i två grupper: dels de översinnliga och mer eller mindre ouppnåelig, alltifrån en förtrollande ormkvinna till överjordiskt vackra och nästan gudalika kvinnor. Dels jordnära vardagskvinnor som von Scuderi och Klara.

Det är förstås de översinnliga och gränsöverskridande kvinnorna som främst intresserar en romantiker som Hoffmann. De andra är i bästa fall en tidig miss Marple eller goda hemmafruar. Men om de unga kvinnorna uppför sig alltför korrekt och väluppfostrat i de borgerliga salongerna får man se upp — då kan de visa sig vara mekaniska dockor.

Similar Posts:

• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Fantasifull ansats, tråkigt resultat
• En buktande narrspegel
• Nyttja gyttja
• Igenkännligt och oförklarligt x 4

Det är någonstans i detta perspektiv som jag finner att Kvinnan är första könet är viktig som ett litterärt bygge i Jan Fridegårds, Eyvind Johnsons, men även Dagermans tradition. Det svenska folket som var och det som är här idag glimtar till och inte alls i nån samtidsroman med ätstörningar och indiekids och Stockholms uteliv, utan det slutar bara någonstans idag. Det börjar på 60-talet, värderingarna förankras där i Malmö med Kockums kranar som pekar mot skyn.

Kvinnan är första könet är Anna Ribes och hennes tvillingsyster Greta Ribes livshistoria. Dom ber författaren Ranelid berätta. Han lyssnar och lovar skriva. Boken är delvis självbiografisk och jag faller ofta i det inte särskilt fruktsamma funderandet om vilket som är tilldiktat och vad som är upplevt. Ranelid kommenterar själv detta när han berättar en slags cirkelkomposition. Meningar kommer igen, som ett mantra eller en shamandans eller bara för att tråka ut en eller för att väva in en i berättelsen och få en att tillslut känna livets vingslag, när man bläddrar blad i boken.

Vi följer tvillingarna Ribe genom det orättvist hårda men även det kärleksfulla sensuella livet. Historien i sig har väl sina knorrar, men det är inte den som fängslar mig. Ranelid är ingen "riktig" berättare på det sättet, hur gärna han än vill, men hans språk är mästerligt, det cirklar runt som örnen långt upp i skyn, runt tills det ser sitt byte och dyker ned.

Det finns en poetisk ådra hos Ranelid som han slår an i sina romaner och som hela tiden återkommer med bländande skönhet och visdom. Där emellan finns transportsträckor och utrymme för herr Ranelid att uttrycka sina åsikter som är ambivalenta. Hyllar både det borgerliga bildningsidealet och sätter klassisk musik högst, men han romantiserar även arbetarelivet och sätter kvinnan på piedestal. Det är jobbigt när personen Ranelid glimtar fram på detta sätt. Han är för mig en svårsmält figur.

Hans hyllning av skolfröken Anna Ribe är dock beundransvärd. Hans sätt att låta fröken Anna Ribe vara både lärarinna och älskarinna.

1. Anna skolfröken som älskarinna: "Jag vill inte leva utan lust, glädje och min kåta springa, säger Anna och håller min kuk i handen. Den reser sig i givakt och bugar snart för stunden."

2. Anna som lärarinna: "För att slippa skiljas från sitt bibliotek och 117 000 verk medan han var på resa lät den ivrige läsaren och storvisiren av Persien, Abdul Kassem Ismael, forsla dem på en karavan av kameler som hade dresserats att gå i alfabetisk ordning."

I boken passerar ett väldigt persongalleri. Jag ska bara nämna den tredje huvudpersonen: Annas enfödde son Viktor med vattenskalle som under sitt 20-åriga liv aldrig uttalar ett ord men som älskar spårvagnar och Bach, Mozart och Haydn. Och modern Anna förstår honom på något självklart vis och varje gång Ranelid talar om detta, får jag en konstig bild i skallen: Ribe betyder fisk på serbiska och jag ser Anna Ribe simma i sonens vattenskalle …

Och jag övertygas i att det finns något befriande hos Ranelid, jag känner impulser till kreativitet. Nya meningar börja röra sig i min skalle som fisken som Anna och Greta Ribes efternamn har blivit. Låt oss släppa ut den fisken i havet vid den nya tidens Öresundsbro, vid ett annat Malmö, än det vi kan läsa om i Kvinnan är första könet.

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid part 2
• Englund vs Ranelid
• Ranelid under lupp
• Felstavat om klotter
• Offentliga tårar