En morgon är Hannes försvunnen. Båten också. Har han lämnat ön självmant eller varit med om en olycka?

Upplägget är klassiskt. Skärgårdmiljön och människor strandsatta på öar är ett sceneri som för tankarna till såväl August Strindberg som Agatha Christie. Mest av allt tänker jag ändå på ett mer nutida exempel, John Ajvide Lindqvists e-bok Tjärven, där ett kompisgäng från gymnasiet träffas för att fira midsommar på en ö i närheten av Ålands hav. Snart är både deras båt och mobiltelefoner borta. De drunknade kommer upp ur havet och idyllen förvandlas snabbt till en skräckfilm.

I Viktoria Myréns berättelse är det inte zombies som jagar huvudpersonerna. Snarare utlöser Hannes försvinnande något inom dem, existentiella kriser som ställer relationerna dem emellan på sin spets. Nora, Kim och Marc tar alla på sig skulden och rannsakar sig själva. Självklart drar ett oväder in över ön, och den svenska skärgården blir en väl tydlig symbol för hur något romantiskt slås i bitar. Människorna står handfallna inför naturen och måste blotta sitt innersta.

Viktoria Myrén arbetar även som skrivpedagog, och leder bland annat kursen Skriv med mindfulness. På sin hemsida beskriver hon känslan av att ”se människor släppa prestationsångesten och hamna i ett läge där de bara skriver, skriver, skriver…” Visst är det tydligt att Viktoria Myrén arbetar med språk och är skicklig med ord. Med I det yttersta brister dock själva romanbygget. Berättelsen håller inte ihop, och det är just språket som drar ner det hela. Orden verkar bara ha fått flöda utan att sedan bearbetas. Resultatet blir många partier med långa meningar fulla av kommatecken, som i stället för att driva berättelsen framåt och bygga upp en spänning går i cirklar och drar ner tempot. Trots den relativt korta längden upplever jag därför ett motstånd under hela läsningen. Jag har svårt att komma in i berättelsen och framförallt svårt att engagera mig för någon av karaktärerna. Allt flyter ihop, och spänningsmomentet går för mig helt förlorat.

Den karaktär jag trots allt bär med mig är Nora, mycket på grund av partiet där hon äter upp Kims limpa bröd. Räknar först brödskivorna för att det inte ska märkas att hon tagit, men har snart ätit upp hela. Här är Myrén skarp i sin gestaltning av hur Nora både förlorar och tar kontrollen över situationen. Hon slutar att bry sig om vad de andra ska tycka och ser för första gången till sina egna behov. Jag önskar att I det yttersta bjudit mig på fler sådana personporträtt. Istället har de redan för länge sedan försvunnit med havsvindarna.

Similar Posts:

• Att betrakta och bli betraktad
• När barnen blir dina fiender
• På vischan mot sin vilja
• Debutantnomineringar
• Småborgerligt och småsegt

I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman är på något sätt att skapa en ingång till allt som ryms mellan absolut ytlighet och allvarligt, genuint intresse för omvärlden och andra människor. För allt detta finns i Hagmans böcker. Därför är det också rimligt att intervjufrågorna rör sig från skvaller om kärleksaffärer till karaktärerna i hans böcker, till skrivandets förutsättningar.

Programmet handlar också om biståndslitteratur, eller ”bist-litt”, som det tydligen nu kallas. Bland böckerna som nämns finns Viktoria Myréns Iris, som jag skrev om i höstas, och Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. För mig som, under en visserligen ganska kort period, har bott, studerat och jobbat i vad kan kallas biståndsmiljö, har genrenamnet ”bist-litt” något väldigt tvetydigt över sig. Ska detta vara litteratur om bistånd? Skriven av biståndsarbetare? Eller helt enkelt, litteratur som utspelar sig i länder där bistånd och biståndsarbete förekommer? Och känns det inte lite illavarslande att göra genrelitteratur av något så passa viktigt som bistånd? Inte för att genrelitteraturen i sig är ett problem, men för att idéerna om den tenderar att övergå själva böckerna och deras innehåll.

Och ja, i en diskussion om biståndslitteratur är det inte konstigt att Per Hagman är med. I samtalet som mest kommer att handla om biståndsarbetarnas villkor och individuella moraliska uppgörelser framstår Hagman som den som på riktigt vill försöka förstå och leva med alla de sorters människor han möter. Att hans böcker utspelar sig i många olika länder och samhällsgrupper där han själv vuxit upp och bott gör honom inte heller mindre trovärdig.

Från Per Hagman till ”biståndslitteratur” är steget inte långt. Att ett litteraturprogram innehåller lika mycket yta som allvar är logiskt och bara ett sätt att bli sams med sig själv och sin samtid. Det är, som en ung Per Hagman säger om sina böcker i inslaget om sig själv, ärligare så.

Similar Posts:

• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Jag syns i TV, alltså är jag
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Med en mjuk, stundtals fantastisk och ofta symbolisk prosa skriver Viktoria Myrén om Malva som följer med sin man till Nicaragua och börjar arbeta som volontär på Centro de Derechos Humanos, Centrum för mänskliga rättigheter. På organisationen möter hon människor som kryper innanför skinnet på henne. Det är människor och liv som det tar emot att försöka sammanfatta i en recension, människor och liv jag känner igen så väl och som Viktoria Myrén ger glimtar av genom Malvas känsliga ögon och kropp.

”Har du barn?” Hennes blick på min mage. Nyfiken. Jag tänker att det ska skrämma henne och säger ”si”och sedan ”inte än” och då ler hon: ”Jag grät när Abigail föddes. Jag vågade inte klä på henne, jag var rädd att jag skulle skada henne, bryta en arm eller nåt.”
”Det är ett fint namn”.
Hon nickar: ”Abigail de los Angeles”.
På vägen tillbaka till huset säger Gema att hon skulle vilja bli advokat – så att hon kan hjälpa andra, säger att hon ibland träffar personer som skulle behöva en advokat och som vill försvara sig men inte vet hur, säger att då blir hon ledsen.
”Fattigt folk”, lägger hon till som om hon inte vore en av dem.

Bara efter en kort period i Nicaragua upptäcker Malva att hon är gravid. Sedan barnsben har hon också intresserat sig för foto, har ett förflutet som fotograf och bär med sig kameran vart hon än går. Det är två ytterligheter i Malvas liv som gör att hon upplever landet med extra känslighet. Jag vet inte om det bara är en slump eller om det finns en speciell tanke med detta från Victoria Myréns sida. Malva betraktar. Och blir betraktad. Med kameran och fotografens blick ser hon på människorna, dammet, de mognande och ruttnande mangofrukterna. Med den känsliga blivande moderns kropp känner hon, luktar och lyssnar på desamma. Samtidigt blir hon betraktad. Att vara gravid är vackert och sexuellt tilldragande i de nicaraguanska männens ögon.

Partierna som skildrar Malvas liv i Nicaragua har ett naturligt driv trots att de inte berättar någon dramaturgiskt uppskruvad historia. De varvas med stycken där vi i stället får följa Malvas mamma Viola hemma i Sverige. Viola har sina egna trauman att bearbeta och gör det genom att fly till trädgården där bambun växer sig hög. Genom drömmar, minnesbilder och moderskap knyts Violas och Malvas upplevelser samman. Malva drömmer om den döda tvillingsystern Iris och om sin levande syster Rosa. Viola går tillbaka i tanken till när flickorna var små, till när Malva föddes.

Jag har svårt att så här kort säga allt jag vill säga om Iris, om Nicaragua och om hur jag känner igen mig i Malvas upplevelser därifrån. Väldigt ofta skapar den en känsla i mig, en saknad som inte går att jämföra med något annat än saknaden efter någon man älskar. Men jag är övertygad om att man inte behöver dela mina erfarenheter för att läsa Iris. Min ingång till boken, genom landet, är bara en.

Similar Posts:

• Lättläst om hästar och resandefolk
• Försvinner i havsvindar och ord
• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Hemskt men trivsamt
• När barnen blir dina fiender

De nominerade böckerna är:

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Den falske vännen av Henrik B. Nilsson

Priset delas ut den 25 februari.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• En aldrig sinande syskonrelation
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Decenniets debutanter
• Nominerade till Augustpriset 2015

Därmed inte sagt att Carin Hjulströms bok är alltför stereotyp och enkelspårig för att vara läsvärd. Hon skildrar mycket engagerat och medkännande livet och människorna i ett litet småländskt samhälle, i boken kallat Bruseryd. Enligt Hjulström är det samhället Bruzaholm som är förlagan och som inspirerat henne till boken. Men hon har inte beskrivit det helt ur verkligheten och berättelsen med dess personer är helt tagna ur hennes fantasi. Bruseryd har avfolkats mer och mer, butiker stängts, eftersom invånarna handlar billigast på stormarknader, bostadshus står tomma. Människorna har flyttat till större småländska städer, som Jönköping, Växjö, det närliggande Eksjö eller till storstäder. Eftersom boken får mig att associera till film, så tror jag att berättelsen skulle kunna göra sig bra som film eller TV-serie. Den handlar om en situation som säkert många små samhällen befinner sig i idag.

Till Bruseryd kommer journalistpraktikanten Frida, 23 år, och hon fungerar som en väckarklocka i och med att hon ser samhället utifrån. Hon studerar vid journalisthögskolan i Göteborg, vill som de flesta ha praktikplats i en större stad på en stor tidning, men blir alltså tilldelad en praktikplats på Smålandsbladet, därtill som ensam ersättare på lokalredaktionen i Bruseryd, journalisten som arbetar där har blivit utbränd. En bra förberedelse kanske ändå för arbetslivet, det är lätt att hamna på sådana jobb i början när man sedan väl är färdigutbildad.

Frida visar sig fungera bra som journalist, men också som terapeut och inspiratör till flera personer i berättelsen. De öppnar sig och berättar för den nyanlända sådant om sina liv som de inte skulle berätta för sina gamla vänner, bekanta och grannar. Frida upptäcker snart under sitt arbete att det företag som producerar telefonkatalogerna bestämt att orter med färre än hundra invånare i fortsättningen inte längre ska finnas med på katalogernas kartor. Frida skriver bland annat om detta i tidningen. Bruseryds invånare blir upprörda över hennes negativa artikel, eftersom det i Bruseryd bor knappt nittio personer.

Språkligt och litterärt bjuder inte boken på några stora upplevelser, men det tycks heller inte vara syftet med romanen. Här är det själva innehållet och handlingen som är allra viktigast, att den visar på att det går att agera när det gäller glesbygdsproblematiken, går att göra något om man bara vill, får inspiration, känner samhörighet och samlar sin kraft och gör något tillsammans.

Ett par av romanens övriga teman är kärleksbekymmer och huvudpersonens problem med en omogen och krävande mor, ett tema som jag känner jag igen från I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén. Är det ett tecken i tiden att mödrar till kvinnor födda på 70- och 80-talet beskrivs som omogna, självupptagna och krävande eller är detta bara en tillfällighet? Mammorna till huvudpersonerna i de båda böckerna är i alla fall obehagligt lika varandra.

Det är roligt att Carin Hjulström har valt att skriva om glesbygden. Jag har själv vuxit upp utanför Värnamo, en mindre småländsk stad, som dessutom omnämns ett par gånger i slutet av romanen, måhända för att Hjulström vill få med ytterligare en ingrediens av händelsefattig och hemvävd avkrok. Men kanske ska man istället se omnämnandet som en vilja att synliggöra en liten idyllisk småländsk stad. Snart kommer i alla fall Värnamo att få en särskilt framträdande plats på kartan, eftersom ett betydande konst- och designmuseum ska byggas strax intill staden.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Att tiga är silver på orten
• Medryckande uppväxtskildring
• Barndomen som rå maktkamp
• Försvinner i havsvindar och ord

Små, små händer runt halsen, hundratals händer runt halsen och jag får inte luft. Värst är det när de gnäller, ett konstant gnällande – en ton som fastnat i fel läge och gnider sig genom allt. Ingen berättade för mig att små barn gnällde och skrek så mycket, att det finns bebisar som aldrig sover och aldrig blir nöjda.

Citatet ovan härrör sig från Viktoria Myréns romandebut I en familj finns inga fiender. Romanen har ett, vad jag tror, för en roman delvis ovanligt tema. Det handlar om Marie, som berättar om sin tillvaro. Hon är mamma till två små barn, Alma och Leo. Hennes liv tillsammans med barnen är ofta mycket påfrestande för henne. Dottern är våldsam mot andra barn, slår dem och får därför inte vara med i deras gemenskap på dagis. Marie tar väldigt mycket åt sig av detta och har svårt att överhuvudtaget stå ut med barnens gråt, krav på uppmärksamhet och raseriutbrott. När hon är hemma ensam med barnen längtar hon efter att hennes man ska komma hem och avlasta. Han har ett väldigt tålamod med dem, och blir inte arg och grälar och tjatar på dem som hon gör. Hon är bara ett litet barn, säger han, när Marie skriker på dottern. Den ohållbara situationen, att inte kunna leva harmoniskt tillsammans med sina egna barn, leder Marie in i en depression: ”Det ingen berättar är att man tvingas uppleva sin egen barndom igen, steg för steg, år för år, tvingas genomlida allt man trodde att man lagt bakom sig”, tänker hon. Och till slut känner hon att hon måste ge sig av.

Liknande situationer har ju skildrats förr, t. ex. redan i Henrik Ibsens Ett dockhem. Men där är det det bristfälliga förhållandet till mannen som driver bort kvinnan från familjen. Här är det barnen hon i första hand inte står ut med och i detta fall är det också mannen som är den som allra mest önskat sig barn. Detta, att det främst var hennes man som ville ha barn, gör att man lättare kan förstå sig på Maries känslor.

Det är ett angeläget ämne Viktoria Myrén tar upp, eftersom det nog är tämligen tabubelagt, att alla kanske inte riktigt orkar med sina egna barn. Och det faktum att det inte alltid bara betyder glädje och lycka att ha barn. Det innebär även ett tungt slit, irritation, problem och oro, något som kanske inte alltid betonas. Myrén skriver inlevelsefullt och känslosamt. Hon är skicklig på att gestalta känslorna som Marie kastas emellan, från hennes plågade tillstånd av ilska, irritation, ångest och besvikelse, till hennes längtan och glädje. Det är mycket vardag, kök och kaffedrickande. Men ytterligare dramatik finns där även i form av Maries omogna, bitvis riktigt hemska mamma och den engelska kvinnan Jennie (som utmärkt verkar kunna tala och förstå svenska, hela orsaken till detta förklaras inte).

Romanen visar upp en mammas svårigheter att hantera sina barn, att må bra tillsammans med dem. På så sätt är det en ovanlig berättelse. Men romanen är samtidigt mycket konventionell, eftersom Marie, på samma gång som hon frivilligt håller sig borta från barnen, ständigt längtar efter dem. En man däremot, som försvinner från sin fru och sina barn, tar troligtvis inte detta steg för att därefter plågas av en ständig längtan.

Mot slutet av romanen erbjuds Marie ett alternativ till tvåsamheten med mannen och de två barn hon inte mår bra av. Här börjar säkert en del läsare med mig hoppas på att skönlitteraturen kan uppvisa något okonventionellt, något oväntat. Men så blir det tyvärr inte. Det vanliga, konventionella, är ju det som oftast händer i verkliga livet. Litteraturen däremot bör därför vara till för att skapa mer ovanliga skeenden och vara djärvare, experimentera med livsval. Det är det som gör skönlitteraturen intressant: allt i den kan göras möjligt, bara fantasin sätter gränser.

Hur mycket jag än är en ultimat motståndare till att en mor helt lämnar sina barn, så vill jag ändå att skönlitteraturen ska kunna visa på ett sådant alternativ. Litteratur är inte verklighet, utan konst, och därmed ska alla aspekter som skulle kunna rymmas inom en människa, kvinna liksom man, kunna visas upp där.

Det konventionella är att en del män ”lätt” kan lämna sina barn, medan kvinnor absolut inte kan det. Det konventionella är kärnfamiljen. Ja, det vet vi – skriv därför om det vi inte vet. Bara på så sätt bidrar skönlitteraturen med en ovanligare sida av tillvaron. Det vanliga har vi ju hela tiden redan runt omkring oss. Så varför skulle skönlitteratur behövas alls, om den alltid är konventionell och innehåller det förväntade?

Similar Posts:

• Att betrakta och bli betraktad
• På vischan mot sin vilja
• Försvinner i havsvindar och ord
• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Debutantnomineringar