Från Sovjet till Putin – tio boktips

Björn Waller — Wed, 26 Mar 2014 10:00:33 +0000

”Alltså, det där med Ukraina är jävligt komplicerat, va.” Det har sagts lite varstans de senaste veckorna (strax efter OS) och jo, nog är det det; ska man hålla på Putin eller på nazistpartiet? Ska vi skratta bort rysk medias uppenbara propaganda eller få kalla kårar av att den fungerar? Hur lever folk faktiskt där borta? Skrivs det fortfarande böcker i Dostojevskijs och Gogols hemland? Det har gått 25 år sedan muren föll, varför är inte hela gamla Sovjet en mysig västerländsk demokrati än?

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Vasil Bykau "Veteranen"

Björn Waller — Sun, 18 Jan 2009 23:00:00 +0000

En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus – eller Vitryssland, och redan där i namnet har vi halva konflikten. En dag tittar Stupak upp och finner sig leva i landet som kallats "Europas sista diktatur", Lukasjenkos Sovjetinfluerade republik där demokratisträvanden slås ned brutalt, och han bestämmer sig för att göra någonting åt saken. Han vet hur man hanterar ett vapen, han har dödat, hur svårt kan det då vara att knäppa en före detta polischef med diktatorsambitioner och fånig mustasch? Först måste han bara få tag på ett vapen, men hur svårt kan det vara i ett land där allt är till salu?

Det är frestande att, som förlagets försnack gör, kalla detta för "en vitrysk Taxi Driver" eller annan passande parallell; den trasige veteranen som i brist på något annat sätt att rätta upp sitt liv väljer att slå tillbaka mot någon som verkar förtjäna det. Men mellan raderna lyckas Bykau väva in så mycket mer, trots den extremt korta längden. Ett land som letar efter sin identitet, slitet mellan olika folkgrupper och historier, som inte existerat som självständig nation på hundratals år och nu måste lista ut vad de ska bygga på – titta österut eller västerut, mot demokrati eller diktatur, ett extra Ryssland eller något helt eget… Och så förstås också framväxten av ett totalitärt samhälle och folkets acceptans av den; gnälla månde intellektuella, men i slutänden håller Brechts gamla maxim om tomma magar och moral, och den starke som lovar trygghet, kontinuitet och skydd från de där konstiga andra typerna kommer alltid att bli ganska populär. Hur inför man demokrati i ett land där många inte ser diktatorn som problemet utan som lösningen?

Veteranen är en förbannad liten bok, och det är föga förvånande att den inte kunnat ges ut i Bykaus hemland. På knappt 70 sidor hinner den utforska tillräckligt många idéer och svåra frågor om ett land många av oss vet väldigt lite om för att man ska hinna önska att den vore åtminstone dubbelt så lång, och möjligen är det dess största nackdel; med tanke på hur mycket Bykau skrev borde mer av honom finnas tillgängligt. Men det här är en god, om också bitter, smakbit.

Extra kudos till översättaren Nils Håkansson för hans väldigt intressanta kommentarer om Bykau och den belarusiska litteraturens roll, förresten. Mer sånt.

dagensbok.com » Vasil Bykau