Ramhistorien är som följer: När den välkände politikern Sanfrid Aronsson besöker Skansen med sin nioåriga dotter Irina försvinner Irina huxflux i den regnstrilande höstdagen. Ena stunden är hon där och i nästa borta. Polisen är snabbt på plats med kriminaltekniker Pia Levin i spetsen. Hon gör ett fynd som får henne att börja samarbeta med IT-brottschefen Jerzy Mrowka, som sedan länge jagar pedofiler. Kan Sanfrids dotter vara i våldet hos någon av männen på Jerzys svarta lista?

Historien fördjupas av att den försvunna Irinas mamma Natasja, efter att ha förlorat vårdnadstvisten, sitter inlåst i väntan på att utvisas till Tjetjenien. Men Pia och hennes kollegor får väldiga problem när de vill förhöra henne. Någon eller några inom organisationen verkar göra allt för att Natasja ska lämna Sverige utan att konfronteras med utredarna om vad som kan ha hänt hennes förlorade dotter. Det finns nämligen spår som antyder att hon kan ha med saken att göra.

Det här är en snårig historia med många vändningar. Det gäller att hänga med i svängarna, men å andra sidan anar jag att det ofta går till så i polisens verkliga utredningsarbeten. Även om mitt hjärta bankar för pusseldeckarna så är verkligheten nog inte så tillrättalagd. Att Varg Gyllander är presschef hos Stockholmspolisen bordar för autencitet och inblick. Dock tror jag inte att det är det enda som gör att berättelsen känns äkta. Min är hämnden sägs vara den femte och avslutande boken om poliskollegorna Pia Levin och Ulf Holtz. Det är märkligt nog den första i serien som jag kommer i kontakt med, men karaktärerna är välmejslade och levande. Lagom gnabbiga och med ryggsäckar fulla av ångest, sorg och strimmor av hopp. Mänskligt knepiga med andra ord. Jag får genast en favorit i Axel Roos (inte bara jag som anar en flirt med Guns N´ Roses sångare?). Han jobbar för Nationella Insatsstyrkans förhandlarteam och är sen länge landets mest eftertraktade specialist på kidnappningar. Att han dessutom är ytterst tjusig och van att kunna rädda mycket med ett snett leende eller ett ligg ger hans karaktär både en fadd men samtidigt också en igenkännande nick som faktiskt ger mersmak. Vi har väl alla träffat på de där människorna som är lätta att sätta in i ett fack, men som sparkar sig ur det?

Min är hämnden är också en film noir från 1945, men där ser jag inga paralleller. Däremot ser jag liknelser med verkligheten. Hur politikers liv blir alltmer utsatta och där utvisningspolitik kör över levande människor. Att dessutom få en inblick i en hemlig polisiär sfär, antagligen fiffigt påhittad, ger historien en rafflande ton och en filmisk atmosfär. Jag skulle vilja säga att Min är hämnden ger mig Sjöwall Wahlöö-vibbar. Den samhällskritiska tonen, måhända inte lika mycket åt vänster här.

Jag är nyfiken på vart Varg Gyllander planerar att ta sina kriminalromaner framöver? För fler bör komma. Det är så mycket som behöver berättas, så många brott som tyvärr behöver gestaltas. Och så mycket spänning som darrar efter den sista sidan i denna roman.

Similar Posts:

• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Döden i kungsan
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• När brottet överskuggar offret
• Svensk deckare som inte tar ställning

Jag är bakis och klagar faktiskt inte. Måstena rusar förbi i den takt de kan; allt rättar sig efter magens krumbukter, ryggens svettningar. Varför måste jag tycka så fasligt mycket om rödvin? Varför öppnar sig skyarna än en gång nu, häller blöta småspik över asfalten, trots att det kom så mycket igår? Och sängen står där i hörnet, viskar och drar… Jag läser just nu tre böcker samtidigt, alla lika spännande. Marta Söderbergs oromantiska insyn i självskadebeteende hos ung tjej: Ramona. Ulrica Dahls studier i att vara feminist och samtidigt feminin, att vara femme-flata och dras till butchflator: Skamgrepp – femme-inistiska essäer. Och så kastade jag mig häromdagen in i Stephen Kings tegelsten Pestens tid, stundtals läskigt nära verklighetens ebolaspridning. Och se där! Kom åskan också.

Veckan börjar med Tones recension av en klassiker, Charles Baudelaires De ondas blommor. Tone tycker att det är en levande och fortfarande högst relevant klassiker. Hon ”har en förkärlek för det makabra och bisarra” och ger boken en åtta.

Imorgon skriver Joel om den förtjusande barn/ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegelius. Han tycker mycket om den, även här blir det en åtta. ”Exotism, händiga gorillor, ångbåtar och dragspelsmusik… allt man kan önska av en bok?”

På onsdag är det Evas tur. Hon skriver om Håkan Möllers Lyx och mode i stormaktstidens Sverige: Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Boken handlar om stormaktstidens syn på lyx, ur ett religiöst och politiskt perspektiv. Men Eva hade hoppats på lite mer konkret historia om peruker och perukers användande i Sverige.

På fredag recenserar Anna Liv Varg Gyllanders Min är hämnden. Det är en deckare som spänner över mycket. En manlig politikers lilla dotter kidnappas på Skansen samtidigt som barnets mamma ska utvisas till Tjetjenien. Detta är den femte avslutande boken i serien och det är ”välskrivet, spännande och med levande dialoger”, tycker Anna Liv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Johan Klings Glasmannen. När den olycklige Felix bestämmer sig för att sluta arbeta går hans liv snabbt utför både ekonomiskt och socialt. Ett ämne som i grunden känns viktigt och aktuellt, men Klings val av historia och personporträtt lyckas inte engagera Daniel.

Så sörj inte sommaren; läs!

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Vecka 7: Kärlek och död

Motsträvigt fascinerad läser jag om kriminalteknikern Ulf Holtz. Han är visserligen absolut medelålders, men utan att vara gubbig. Han har sina egna problem och många egenheter, men han är genuint intresserad av de fall som landar på hans bord och han är en personlighet. Han är grundlig och han har en bra relation till sin kollega Pia. De kompletterar varandra, har konflikter och verkar ha roligt på jobbet. Det är naturligtvis lätt att tänka på CSI och förvänta sig glatt yta och välsminkade karaktärer i bra belysning. Men detta är svenskt och mer kargt än glättigt. Förebilderna blir därmed mer Statens kriminaltekniska laboratorium än någon amerikansk TV-serie. Men det är inget fel med det. Det är snarare en lättnad.

Dock finns det något som stör i läsningen. Ulf är polis med bricka och allt. Enheten som Ulf och Pia arbetar på är en egen avdelning, men den finns i polishuset, och själva tanken är väl att dessa delar av polisens verksamhet ska understödja varandra och tillsammans arbeta för att lösa brottsfall. I denna berättelse finns här ett motstånd. Polisen respekterar inte kriminalteknikerna och kriminalteknikerna surar och är mindre samarbetsvilliga. Det är helt ok. Upplägget hade till och med kunnat utmynna i en intressant diskussion och fördjupat handlingen. Det gör det dock inte. I stället hinner jag bli irriterad över att Ulf och Pia pysslar med både det ena och det andra utan att informera utredningsgruppen. Det resulterar i logiska hopp.

Men detta är bara en liten fnurra på den berättartekniska tråden. Historien är välberättad även om den kanske inte förvånar. Det som gör Somliga linor brister läsvärd är karaktärerna. De har djup och de är inte stereotypa. Det finns flera medelålders män i boken som gör mig intresserad av att läsa vidare. Det är ovanligt. Dessutom så har de allra flesta av personerna spännande sidoberättelser. Dessa är dock sällan av romantisk karaktär. Det hör inte heller till vanligheterna i kriminalgenren. Jag kommer därför att se fram emot Varg Gyllanders nästa bok. Jag vill gärna träffa gubbarna från denna bok igen.

Similar Posts:

• Hämnden, härligheten och allting däremellan
• Stackars Poona!
• Såsom löken bär på lager…
• Det som var då blir det som är nu
• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna