I trailerparken i Florida där fjortonåriga Pearl och hennes mamma Margot bor – eller, rättare sagt bor de på parkeringen utanför trailerparken, i en gammal Mercury – är vapnen ständigt närvarande. Nere vid floden skjuter folk på alligatorer mest hela tiden. Skotten är en del av bakgrunden, av vardagen, precis som stanken från den närbelägna soptippen.

Ja, det är en fullständig misär, men Jennifer Clement beskriver den inte så. Hon skriver uteslutande ur Pearls perspektiv, och Pearl känner inget annat. Hennes liv har sina bekymmer, sina rutiner och glädjeämnen, precis som alla andra barns. Hon är obrottsligt lojal med mamma Margot, som ändå valt den här tillvaron för sig och dottern. Hon kommer nämligen från en större värld, en värld av vackra och dyrbara ting, av franska- och pianolektioner, vita handskar i kyrkan. Hon äger förmågan att öppna upp världen även för dottern, åtminstone glimtvis.

Det är först när Eli kommer in i deras liv som tillvaron i bilen blir trång för Pearl. Margot och Eli blir ett par, och kärleksgåvan som beseglar det är ett vapen. En liten pistol att gömma under ett säte i Mercuryn, för att skydda sig. ”Han tror att pistolen är som att ge mig rosor, sa mamma.”

Det är ingen ovanlig kärleksgåva i trailerparken. Grannen Rose har också fått en pistol av sin man, sergeant Bob, i Alla hjärtans dags-present.

När en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne, sa sergeant Bob. Den kommer aldrig att bli en änkemakare. Vissa pistoler är änkemakare, men den här är hederlig. Den är mycket mer användbar än en chokladask. Jag kommer hellre hem och får se rättsläkaren bära ut en man som har gett sig på henne än jag kommer hem till en nybakad äppelpaj. Ja, så är det. Om en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne.

Så tycks vapnen och kärleken evigt intrasslade i varandra i Jennifer Clements roman, och frågan är vilket av de två orden i titeln som egentligen är farligast. Kärleken är livsuppehållande, som kärleken mellan mor och dotter, men också utplånande. I den skruvade, benhårt realistiska och samtidigt lätt absurda tillvaron i trailerparken kommer behovet av en annan med ett mycket högt pris.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• USA som U-land
• Klassisk skräck i samtida format
• Att använda sin röst
• Svajigt men starkt

Här finns spionage och kontraspionage, smuggling och vapenhandel, korrupta industrimän, i bästa fall naiva politiker, flera mystiska dödsfall, gamla nazister, ambitiösa journalister, infiltratörer på de mest oväntade ställen och ”desinformation” som får fäste och fortfarande decennier senare lever sitt eget liv.

Anderssons bok bygger i huvudsak, men inte enbart, på material ur Stasis egna arkiv, som blivit tillgängliga i Tyskland efter Berlinmurens fall. I Tyskland finns också före detta Stasi-medarbetare som är beredda att i intervjuer berätta om sin verksamhet. Där tycks åtminstone ha gjorts seriösa försök att göra upp med vad som skedde under Kalla kriget. I Sverige måste nog läget beskrivas som annorlunda, och Operation Norrsken är en påträngande uppmaning att ändra på det.

Det är en oerhört spännande bok med många ambitioner – ibland kanske för många. Andersson är påläst och engagerad, men kanske har förlaget haft väl bråttom att få ut boken? Flera bitar kunde gärna byggts ut till egna böcker. Andra tjänar kanske mer som exempel på Stasis sätt att arbeta, vilket i sig är oerhört fascinerande, oroande och på ett befängt sätt också roande. Mer än en gång visar sig den information organisationens många snåriga avdelningar samlar in i själva verket vara medveten desinformation, producerad av någon annan, ännu hemligare avdelning inom samma säkerhetstjänst.

Eller ta statssekreterare och Stasiofficer Alexander Schalck-Golodkowski, disputerad 1970 från Stasis högskola i Potsdam på en avhandling om ”okonventionella metoder att införskaffa hårdvaluta”. På den vägen blir han chef för ett statsägt företagsimperium om ungefär 150 företag – Kommersiell koordinering, ”i dagligt tal kallat KoKo”. Hade man ens kunnat hitta på något liknande?

Men KoKo-företagens roll i det ekonomiskt ohållbara DDR är just att ”införskaffa hårdvaluta” och det gör man genom alla upptänkliga ljusskygga affärer. Inte minst agerar man mellanhand mellan krigförande länder som Iran och Irak, i desperat behov av vapen, och västerländska företag som svenska Bofors.

Det är förstås här Anderssons material kunde spela den kanske mest angelägna rollen. Stasiarkiven innehåller uppenbarligen mycket detaljerade anteckningar från mängder av möten med svenska företagare. De borde kunna kasta nytt ljus över både svenska företags och politikers agerande under Kalla kriget – och är det inte, som Andersson menar, dags att försöka gå till botten med det här nu? Gång på gång visar sig Sverige indraget i tveksamma vapenaffärer. Skulle vi möjligen kunna göra ett uppriktigt försök att ta reda på hur det egentligen gått till?

Similar Posts:

• Kallt krig i det varma vårvädret
• En gränsmänniska
• Staten och kapitalet
• Bortglömda
• Västgötalagen ser dagens ljus igen

Snart var också mutskandalerna ett faktum. Stora belopp hade betalats ut till suspekta agenter och funnit väg ner i sydafrikanska politikers fickor. De utlovade satsningarna i Sydafrika, alla de svenska ”motköp” som skulle skapa utveckling och arbetstillfällen i landet, visade sig ofta dåligt planerade, misslycklade, korrumperade eller helt enkelt påhittade.

Journalisten Nils Resare har med Mutor, makt och bistånd. Jas och Sydafrikaaffären skrivit en lättläst bok i en komplicerad fråga. Den handlar om vad som hände i Sydafrika, men också om hur denna solkiga historia om svensk korruption snarare tycks höra till reglerna än undantagen.

Att vapenhandel är ett spel om enorma summor och med närmast obefintliga moraliska skrupler förvånar förmodligen inte särskilt många. Att svenska regeringar så ohämmat ställt både den egna integriteten och skattebetalarnas pengar, bland annat i form av bistånd, i industrins tjänst förvånar, och berör, kanske mer. Bland andra Göran Perssons stora insatser som stridsplansförsäljare framstår som – i bästa fall – oroväckande naiva och fullkomligt frampressade av det svenska försvarets ”gökunge”, flygplanet som dragit så mycket över budget att man helt enkelt var tvungen att lyckas exportera det.

Det är en viktig bok Resare har skrivit, men också vansklig. Problemet med att skriva den är att nästan ingen har dömts för flertalet av de brott den handlar om – även om det efter Resares grundliga genomgång är svårt att tvivla på vad som faktiskt hänt. Framför allt den brittiska korruptionsmyndigheten har, eftersom brittiska flygplanstillverkaren BAE också varit inblandade, utrett, men i slutänden nöjt sig med en förlikning. Inte minst i Sydafrika, där de mutanklagade hör till toppskiktet inom regeringspartiet ANC, har det varit locket på. Obekväma personer har stängts av från utredningskommissionen och utlåtanden har redigerats till oigenkännlighet. Så har svensk vapenexport bidragit till korruptionens utbredning i den unga demokratin.

Inte minst delarna om den svenska korruptionsutredningen är på en gång tröstlösa och provocerande. Här skulle inte bara Sydafrikaaffären, utom också liknande utredningar om försöken att sälja Jas i Tjeckien och Ungern liksom flera inhemska mutskandaler, utredas av överåklagare Christer van der Kwast på Riksenheten mot korruption. Det här är en myndighet där arbetet förutom av överåklagaren själv utförs av en enda polis och en ekonom som jobbar deltid. Med hög bevisbörda, stort beroende av andra länders samarbete och en preskriptionstid på korta fem år är det kanske inte helt underligt att ingen av utredningarna ledde fram till åtal.

Denna resursbrist både vad gäller juridiska möjligheter och personaltillgång har Sverige fått internationell kritik för ifrån både OECD och EU-kommissionen. Den svenska Justitiekanslern gör analysen att korruptionsenheten misslyckats med utredningen kring Jas-projektet just på grund av resursbristen. En 15 specialutbildade poliser menar van der Kwast skulle behövas, men regeringen har valt att inte lyssna på det örat och den riksdagsdebatt som Resare återger, där Fredik Reinfeldt frågas ut om varför man inte vill utreda korruption bättre, är rena Goddag yxskaft-historien. Han avsätter istället 15 poliser för att jaga ungdomar som fildelar.

Det är en liten jämförelse Resare helt lågmält smyger in, men visst är den tankeväckande. Fildelning kontra miljardmutor i internationell vapenhandel. Femton poliser och omfattande lagändringar kontra en polis och noll intresse för lagändringar. Amerikansk underhållningsindustris vinstintressen kontra mänskliga rättigheter, demokratisk kontroll och en rimlig användning av skattemedel. Hm.

Jag säger bara det. Hm.

Similar Posts:

• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lättillgängligt om Sydafrika
• Från Vita huset till House of Cards?
• Från en sydafrikansk cell
• Skandalen som blev större än den var

Vi talade en hel del om den nya politiska rörelsen Attac, som spritt sig till närmare 20 länder på ett par år som en kritik mot den globala nyliberala politiken som förs via organ som IMF, Världsbanken och WTO. Jag var positiv och förväntansfull inför att Attac nu bildades i Sverige. Han var skeptisk och tyckte att jag behövde ha en bredare bild av läget. Innan jag steg av tåget i Norrköping för att resa mot Örebro och min systers födelsedagsfest gav han mig sitt visitkort. Han hette Joran Höök och var redaktör för SIDAs tidning Omvärlden och lovade skicka några nummer.

Då hade jag inte läst så mycket i journalisten John Pilgers stora reportagesamling Den dolda dagordningen. Reportaget om hamnarbetarstrejken i Liverpool hade jag tagit del av i en kortare version i samband med ett besök i staden 1997. Enstaka reportage i Aftonbladet och Ordfront hade jag också stött på. Och dessutom var han ju denna höst aktuell genom att ha medverkat på bokmässan i Göteborg och dess medietribunal. Överhuvudtaget var väl hans mediakritik mest omvittnad.

När jag nu läst denna nästan 700 sidor tjocka artikelsamling finner jag att Pilgers samhällskritik är mer djupgående än att bara handla om media. Den dolda dagordningen ifrågasätter hela den kapitalistiska världsordning som styrs från "påvedömet Washington", som Pilger själv uttrycker det i en historisk parallell: 1492 fick Christofer Columbus privilegiet av påven att upptäcka och erövra världen som kyrkan såg som sin egendom. Idag är det Världsbanken, Internationella valutafonden och andra "internationella" institutioner som har privilegiet att genomföra erövringar som företrädare för den nya påvestolen i Washington. Officiellt är syftet att integrera länder i den globala fria marknaden. Men detta världsherravälde som bygger på att omforma länders interna strukturer är långtifrån stabilt. Ordningen bygger på pengar, elektronisk teknik och illusioner, skriver Pilger. Och den globaliserade aktiemarknaden hotar att gå samma väg som "tigerekonomierna" i Asien 1997. Över 700 miljoner är arbetslösa varav 35 miljoner i den rika världen hävdar han.

John Pilger vill tillägna sin bok de människor som gör motstånd och synliggör "regeringarnas, storföretagens och deras byråkratiers dolda planer". Och dessa får också stort utrymme i boken – nobelpristagaren Aung San Suu Kyi som under lång tid suttit i husarrest i militärdiktaturen Burmas huvudstad Rangoon, frihetskämparna i det av Indonesien ockuperade Östtimor (varav Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo också tagit emot Nobels fredspris), arbetarna som strejkat för anständiga arbetsvillkor i Liverpools hamn, kvinnor som gjort civilt motstånd genom att förstöra ett brittiskt Hawk-plan och många fler.

John Pilger ägnar ett särskilt kapitel till de han kallar "icke-människor". Det är de människor som är offer för krig som förs av Nato. Västmedia ägnar dem lite eller ingen uppmärksamhet. Vid Natos 50-årsdag 1999 sa Tony Blair att "vi tar ställning för civilisationen". Detta tal hölls just efter att brittiska och amerikanska plan bombat två försvarslösa länder – Jugoslavien och Irak. De flesta målen är civila – tåg, broar, sjukhus, fabriker och skolor.

I Irak pågår bombningarna fortfarande enligt Pilger. Men ingen rapporterar om dem. Hittills har enligt Unicef en halv miljon barn dött p g a förstörda vattenreningsverk och embargot som följde därpå. Men tystnaden kring denna katastrof som pågått i nio år är monumental. Västmedia och påvedömet i Washington har nämligen bestämt att de är s k icke-människor, menar Pilger.

Ett kapitel handlar om vapenhandeln. Det tycks som svart ironi men faktum är att FNs säkerhetsråds fem permanenta medlemmar – Storbritannien, USA, Ryssland, Kina och Frankrike – också är världens största vapenhandlare. Det är till de kämpande och skuldtyngda länderna i tredje världen som västerländska företag säljer sina vapen. Följderna är katastrofala för vanligt folk, tillgångarna slösa bort på ständigt högre avbetalningar och exempelvis brittiska Hawkplan.

Indonesiens brott mot folkrätten och ockupation av Östtimor skriver Pilger mycket om. När östtimoreserna Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo tog emot Nobels fredspris 1996 påpekade de också att Australien vägrat att underteckna en bestämmelse om mänskliga rättigheter i ett förslag till avtal med EU eftersom det kunde medföra protester från Indonesien.

En annan militärdiktatur som Pilger skrivit mycket om är Burma. Han reser till den okända södra delen vid gränsen mot Thailand där inga turister får vara. Där har Burma bestämt att locka till sig utländska investeringar genom att bygga ut infrastrukturen. Men detta har också förvandlat landet till ett jättelikt slavarbetsläger. Varje by längs järnvägen måste nämligen frivilligt bidra med arbetskraft oavsett hur gamla invånarna är eller hur deras hälsotillstånd är. Men många västerländska investerare som Pilger intervjuar blundar cyniskt för detta.

Den australiensiske reportern möter också Aung San Suu Kyi, vars parti Nationella Demokratiförbundet vann valet i Burma 1989. Militärdiktaturen vägrade dock släppa ifrån sig makten och Aung San Suu Kyi hamnade i husarrest. Burmas folk lider precis som deras oppositionsledare lider under en fruktansvärd press. Motståndet fortsätter trots allt, hävdar hon.

- "Oavsett regimens förtryck och råa styrka kan den inte i längden hålla tillbaka folket; den kan inte stoppa friheten. Vår tid kommer."

På detta sätt blir det också tydligt vems historia Pilger berättar. Det är folkets historia. Inte kostymgubbarnas och makthavarnas historia. Och detta perspektiv har han också när han skriver om västvärlden. Hamnarbetarnas fleråriga kamp i Liverpool för att få jobben tillbaka och dessutom få drägliga arbetsvillkor har Pilger författat det bästa reportage om som jag har läst. Tyvärr har dock lite skrivits om denna strejk.

Det skulle kanske gå att kritisera Pilger för att han upprepar sig och att boken är onödigt lång. Men samtidigt besitter den flygande reportern ett så rikt och värdefullt källmaterial som blir till ett uppslagsverk och en skattkista för den samhällsintresserade. Inte minst nu när debatten och ifrågasättandet av den nyliberala världsordning – som de flesta länder tvingas ansluta sig till – förs på bred front i nästan 20 länder under namnet Attac.

Pilgers bok är rykande aktuell och den är levande, eftersom den lyfter fram vanliga människor och enskilda grupper och individers kamp för jämlikhet och frihet. Att boken skulle vara alltför kategorisk som redaktören på tåget hävdade håller jag inte med om. En journalist utan ett brinnande engagemang som spelar på någon falsk objektivitet, skulle knappast kunna åstadkomma sådan angelägen journalistik som denna.

Similar Posts:

• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• Tankeväckande om krig
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• En slavhandel större än någonsin?