Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste temana. Berättarrösten är ofta allvetande i både vi- och manform. Som om marken, byn själv talade. Det här kunde vara inledningen på en deckare eller mordhistoria. Men det är det inte. Det här är en roman om verkliga människor och riktiga miljöer. Om utveckling, avveckling, nedläggning. Tidens gång.

Det handlar om Git, osentimental lantmätare i 50-årsåldern. Stabilt medelklassliv i radhus utanför Helsingfors. Veckoslutssemestrar i huvudstäder, sommarfester med gamla vänner i sommarstaden Hangö. Inga egna barn men en teknologmake. Hon byter arbete och blir vd för Brödraförbundet. Finländska stiftelser får allt sämre rykte och Brödraförbundet inget undantag. Git hamnar oförskyllt i handgemäng utanför kontorets toalett med den förra, avpolletterade vd:n Esco Lillund (vilka namn och vilken symbolik!). Misshandelsåtal och sjukskrivning.

Så drabbar coronan världen. Git får smak för avskildhet och en stuga på landsbygden. Påpassligt blir det ett ruckel i byn Starrängarna.

Rucklet renoveras. Hjälp får hon av en återflyttare till byn, Bernt. Efter ett liv utomlands inom byggbranschen – till och med långa tider på Krim – och inte heller med tummen mitt i handen stiger han en dag in i rucklet och blir Gits högra hand. Medan de mäter, planerar, handlar och sågar berättar Bernt om byn. Nu är det så att Git faktiskt bott i byn sina första år, på mejeriet där fadern var disponent. Git anar något av sina tidigaste minnen av folk och fä medan Bernt lägger tråd till tråd i en väv över bygdens liv.

Rucklet tar sig. Efter mycket slit står där ett ”danskt annex” med höjd och bredd. För att hedra Gits danska bakgrund föreslår Gits man Mosse att det ska kallas ”Hyggebo”.

Bernt berättar korthugget vidare. Om bondställena Riåkern och Kungsgården. I början av EU-tiderna satsades och utvidgades. Stor mjölkproduktionen på Kungsgården. Dit kom den vackra, starka Leila från norra Finland för att sköta fähuset. Hon blev kär i byns olycksbarn. Vart försvann hon med sin lilla pojke den dagen hon inte orkade mera? Det är det nog bara Riåkarn som vet.

Riåkarn är gamla bonden på Riåkargården. Numera tömt på liv. Frun dog alltför ung, döttrarna flyttade bort. Den tafatta sonen försvann. Likt en uråldrig skugga dyker Riåkarn upp här och var i dimman med sin häst. Kärra med timmerstockar. Hur har han orkat baxa upp dem?

Språket i boken har höjd. Här finns sakligheten och adminstrationsspråket som är Gits domän. Med tomrum och undertexter. Ironi ibland (”konsultuppdrag”, ”human relations”, ”funktionsduglig”, ”processekonomiska avdrag”) men också värme. Vissa ord med kursiv för förtydligande. Hennes relation till maken Mosse präglas av rutiner och tillit.

När Bernt berättar om byn Starrängarna använder han talesätt, finlandismer (”lyfta katten på bordet”,”tavara”) och dialekt (”åbisin”). Ibland finska, engelska. Jovars, Bernt har sett världen. Sista kon har för länge sen lastats på slaktarbilen, maskinhallarna gapar tomma och skogen är såld men Kungsgårdens Bernt klarar sig.

Idag skrivs en hel del romaner om landsbygden och människors sökande efter rötter. Även i politiken under osäkra tider (och valtider!) får glesbygden fokus. Men Strömbergs roman Rågången skiljer sig ur mängden för sin äkthet, sitt djup och berättargrepp med exakta detaljer. Stämningar.

Strömberg skriver en osentimental sorgesång. Men även om den gamla sanningen att ingenting stannar upp. Liv går ur tiden och nya tar vid. Ruckel renoveras. Ibland behövs en rättegång. Och en rågång i markerna. Allt går vidare.

Similar Posts:

• En lysande släktkrönika
• Brev och svek
• Drömmen om att gå vilse
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Noveller om folk som känner varandra

Det är en speciell tid, de där åren när man ibland överrumplas av lidelsefulla lustar som håller en vaken hela nätter. I studentkorridoren kan man ta chansen att knyta vänskapsband för livet. Föräldrarna känns långt borta, oh – frigjordheten! Allt ackompanjeras av irritationen när någon snikat åt sig mat från den egna kylskåpshyllan.

Det här är några av ingredienserna i en bok som utspelar sig i vårt grannland Danmark. En relationshistoria vecklar ut sig och läsaren får röra sig på två tidsplan, dels universitetsåren när huvudpersonerna var i tjugoårsåldern, dels nutiden när de nått trettioårsåldern. En tioårsdag närmar sig då universitetskamraterna ska återses. Dagen ska inte vara jubileum för tagna examina, utan här handlar det om att minnas en helt annan händelse.

Den hittills tioåriga vänskapen är värdefull för personerna i boken. Vännerna är inte främmande för att dela sina innersta tankar med varandra och det händer att missljud uppstår. En fnurra på tråden, att inte höra av sig – tja, så är det ofta i den komplexa process som innebär att hålla vänskap vid liv.

Berättelsen har fått en stram form och jag har läst någonstans att Tour de chambre fått benämningen diktroman. Ett fåtal rader med mycket luft fyller boksida efter boksida. En jämförelse skulle kunna göras med Marit Kaplas Osebol men de är ändå olika. De värmländska människornas röster ljuder som ett vackert körverk, medan de danska rösterna formar en trio eller möjligen en tät kvartett.

Vänskap plus någon tragedi är ofta teman i feelgoodromaner. Här blir temana minnesvärt gestaltade i och med Høegs mix av melankoli och framtidstro. Ingen kan vänta sig en sockersöt framtid, tvärtom väntar ovisshet – både för läsaren och för romanpersonen Asta 33 år. Formen bidrog till att förstärka just denna idé och resultatet är inte alls så tokigt.

Similar Posts:

• Balansakt i skrivande och kärlek
• Inte ett bröllop att minnas
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Feelgood som skaver
• Yrke: influencerassistent

Den tryckande, obehagliga, obegripliga stämningen fångas på kornet. Miranda är och måste vara på helspänn; lyssna av, känna in, ligga steget före. Ständigt beredd på förödmjukelserna som förstärks av att de så ofta kommer från de som ska skydda och värna henne. Men också mottaglig för den ömhet och värme som finns där korta stunder.

Det gör ont att läsa om denna lågintensiva barnmisshandel på det psykiska planet, ännu ondare för att det är något så omedvetet över den. Det är så lätt att bortförklara de enskilda händelserna men mönstret är tydligt. En mamma som inte vill vara mamma och därmed inte kan, inte orkar vara en bra sådan. En instängd värld och en alldeles för tung börda som vilar på ett barns späda axlar.

Spänd till bristningsgränsen blir Mirandas uppvaknande till att hon inte måste vara så till lags brutalt och destruktivt. Räddningen är den bildsaga hon skapar och den terapeut som möter henne i den och småningom visar på andra vägar och möjligheter. Gymnasiet som hon inte klarade av att slutföra kan läsas på folkhögskola och där, fri från familjen, kan hon äntligen börja utvecklas mer på sina egna villkor.

Det är en utvecklingsroman om utveckling med förhinder, med bindningar och beroenden som stör och förstör, och där friheten innebär andra motgångar och svårigheter. De tidiga sveken skapar en beredskap för senare sådana i vänskap och kärlek men också en skörhet och en tro på att det måste kunna sluta annorlunda.

Vi befinner oss i ett Edelfeldtland välbekant sedan 1980-talet, med sagan och poesin som går hand i hand med nutidsmarkörerna, med längtan efter att passa in och vara som andra spänd mot en önskan om att vara sig själv och odla sitt annorlundaskap, med människor som inte alltid är sympatiska men ofta mycket mänskliga i sina tillkortakommanden.

Det är korta kapitel som i sig är indelade i korta stycken, så textflödet bryts hela tiden visuellt. Det blir som en andningsrytm eller kanske hjärtslag, kanske för att ge läsaren pauser – eller för att berättaren behöver dem. Det blir också effektfullt när detta någon gång bryts av ett betydligt längre textsjok. Språket är på en gång precist och vardagligt. Det är tydligt att vissa ord är valda med omsorg för att ge vissa associationer och effekter, liksom kursiveringar och versaler, men det känns inte konstlat.

Jag brukar tycka väldigt mycket om Inger Edelfeldts böcker men här är det något som håller mig på avstånd utan att jag kan sätta fingret på vad. Det är bra men inte så bra som jag väntat mig. Men några veckor efter läsningen bläddrar jag i den och varje gång min blick landar på ett stycke är jag omedelbart där igen, i känslorna och stämningen, och måste förvirrat konstatera att jag påverkades mer än jag var medveten om.

Similar Posts:

• Allt du inte vill veta
• Snärtigt, hisnande och skavande
• Mat som kärlek
• Värdet av ett liv
• Relation över gränserna