Kristian IV av Danmark hade som ambition att tvinga Sverige tillbaka till den nordiska unionen, en sammanslutning som hade präglat senmedeltiden. I andra hand ville han utestänga Sverige från västkusten. Men för att uppnå detta var han tvungen att angripa Kalmar, på den tiden gränsstad mellan länderna.

På den svenska tronen satt den sista av Gustav Vasas söner som blev kung, Karl IX. Han var vid krigsutbrottet 61 år gammal. Om Vasa-eran hade en aura av svärd och hillebarder över sig, tycks Kalmarkriget ha präglats av tungt artilleri. Borgar och befästa städer som man fordom hade behövt belägra för att betvinga, kunde nu skjutas sönder och stormas. Så gick det med Kalmar stad som endast en månad in i kriget, den 27 maj 1611, sensationellt kunde erövras av danskarna.

Senare gav Kalmar slott upp, en av landets då starkaste befästningsverk. Ännu något senare Borgholms slott och även Älvsborgs fästning. Karl utmanade den 34-årige Kristian på envig i en desperat gest. Han fick ett hånfullt nej till svar och kriget fortsatte. Danskarna hade en hel del dyra legoknektar från kontinenten i sina led. Svenskarna mobiliserade bondehärar.

Som så ofta är freden, i detta fall Freden i Knäred, och dess villkor minst lika intressant som den väpnade konflikten. Vid tiden för freden hade Karl IX avlidit och hans son Gustaf II Adolf blivit kung. Freden i Knäred förhandlades från svenskarnas sida av en ung Axel Oxenstierna, en man med framtiden för sig. Trots alla militära förluster kan villkoren betraktas som hyggliga för svensk del. Gränserna återställdes. Danskarna återlämnade Kalmar och Öland och fick tillbaka Jämtland och Härjedalen. Kruxet var västkusten, som svenskarna förlorat greppet om. I freden enades parterna om att svenskarna skulle betala ett krigsskadestånd, den så kallade Älvsborgs lösen, på totalt en miljon silverdaler. Därefter skulle Älvsborg och Göta älv återgå i svensk ägo.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en flyhänt och översiktlig skildring. Källmaterialet tycks vara ganska tunt eller så har hon medvetet valt ett helikopterperspektiv för att det ska bli snabbläst. Som bördig från trakten kring Kalmar sund kan jag känna starkt med ölänningarna som aldrig har kunnat gömma sig i krigstider. Jag kan undra över lokalt traderade berättelser som ger vid handen att kalmariterna tvingades spränga storkyrkan för att den inte skulle kunna användas av danskarna i de fortsatta angreppen mot slottet, något författaren inte tar upp (och som kanske inte är sant). Storpolitiskt kan man fundera kring den svenska krigsförlusten. Den tycks knappast ha gjort någon större åverkan på svensk krigsförmåga eller Gustav II Adolfs aptit på erövringar. Något tiotal år senare var ”Lejonet från Norden” inbegripen i trettioåriga kriget.

På flera sätt är det nedslående. Envåldshärskare kan kriga och förlora eller kriga och vinna. De många människorna betalar priset. Frågan är hur vi sätter stopp för de härskande gubbarna som vill ha krig.

Similar Posts:

• Kriget och de som får sitta emellan
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Välregisserade begravningar
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Historia ur den osynligas perspektiv

Beskrivning över min eländiga och förfärliga vandringstid, samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och förfärligheter, som jag i mängder har mött alltifrån min tidigaste barndom. Och hur Gud alltid har hjälpt mig att tålmodigt genomlida alla dessa förfärligheter.

Kliar det inte i fingrarna på er att läsa denna dagbok om en kvinnas eländiga liv på 1600-talet? När jag själv bläddrat i den har jag alltid slagits av hennes gnäll. Det är liksom aldrig något som är bra. Det är helt enkelt lite svårt att tycka om Agneta Horn trots att man så gärna vill. Det finns ju så få kvinnor i historien vi har möjlighet att komma så nära och då vill man ju så gärna tycka om! När jag läser Karin Milles biografi över henne så tänker jag ändå att hon trots allt hade skäl att gnälla.

Agneta Horn är barnbarn till Axel Oxenstierna och dotter till fältmarskalk Gustaf Horn. Hon föds i Riga mitt under brinnande krig. Kriget är en ständig följeslagare i hennes liv och avgörande för hennes öde. Hennes mamma dör tidigt och Agneta skickas runt bland olika släktingar större av delen av uppväxten. Ibland är hon med sin pappa i kriget också. Att bo i tält nära händelsernas centrum är det enda som verkar intressera Agneta. Hon gillar dramatik. Det märker man också i hennes skildringar av både stort och smått, oftast är de nog lite överdrivna av dramaturgiska skäl. Hon förälskar sig i militären Lars Cruus och får kämpa hårt för att tillåtas gifta sig med honom. Som dotter i en av de rikaste och mäktigaste släkterna i landet är Agneta åtråvärd på giftasmarknaden och det finns andra friare som hon måste avspisa på vägen.

Karin Milles berättar allt detta med dagboken som främsta källa, men hon har också använt sig av andra historiska källor för att komplettera bilden. I de fall det finns luckor så tar hon sig friheten att själv spekulera i vad som kan ha hänt. Jag gillar det och jag gillar hennes sätt att skriva fram Agneta Horns liv genom att beskriva sin egen relation till texten och hur hon själv tänker om den. Karin Milles vill också gärna, gärna tycka om Agneta Horn, det märks. Och hon lyckas nog också bättre med det än vad jag gör.

Boken är rikligt försedd med citat från dagboken i sin 1600-talsspråkdräkt. Citaten översätts alltid av Karin Milles även när det kanske inte skulle ha behövts. Men jag har förståelse för att det är svårt att dra gränsen vid vad som behöver bli översatt och vad man kan räkna med att de flesta förstår ändå och att det därför är enklast att översätta allt. Det jag däremot hade önskat är att översättningarna, precis som citaten, markerats i en annan stil så att den läsare som så önskar kunde hoppa över översättningarna. Nu blir det lite som när man lyssnar på en engelsk intervju på radion, men får höra allt två gånger.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
• Tjuvtitt
• Förvånansvärt fräscht
• Historia ur den osynligas perspektiv

-Men ni förstår att med silvret köper ni er fria från nomadlivet.
-Vad skulle vara friare än det?

Norrland. 1600-tal. Kalla, kalla vintrar. Brytningstider. Och där vandrar Judit, i början med en get som enda sällskap, så småningom med två barn att sörja för. Varför Judit vandrar vet hon knappt själv. Kanske letar hon efter sin mor som också vandrat iväg?

Som mor min, hon har också flytt hitupp till renskogen, jag vet inte om hon lever. Det kan vara så att jag är här och söker henne. Men jag vill henne nog ingenting.

I hennes närhet vandrar Skärdr. Sjuklingen som ”hade funnits på bostället så länge Judit levat och företrätt själva oföränderligheten”. Hon försöker romanen igenom hålla sig så långt bort från Skärdr som hon kan. Så långt från oföränderligheten hon kan? Kanske söker hon inte sin mor utan förändringen?

Förutom Skärdr så korsar hon andra människors spår då och då i romanen även om hon främst söker ensamheten. Hon träffar blåklädda soldater från söder som är utsända att leta efter silver för att finansiera landets krig. Det kommer fler och fler människor söderifrån och det börjar bildas små gruvsamhällen. Gruvbrytningen ses på och skildras ur Judits perspektiv och det verkar vara ett förfärligt arbete på flera sätt.

Men silvret har trots allt en lockelse även på Judit. När hon kommer in i den grotta med silver som hon pekat ut för främlingarna från söder och själv ser silvret gör det ändå något med henne. Trots att hon ser vad det gör med de människor som gjort sig beroende av det och trots att hon värdesätter sin frihet att gå och komma som hon vill. På så vis blir hon någon slags symbol för mänskligheten, för vår längtan efter rikedom och skatter.

Mikael Berglunds språk är förtrollande vackert och jag gillar hur han ibland använder orden med helt andra innebörder än vad jag är van vid. Jag uppskattar också hur han blandar det konkreta med känslor i sitt bildspråk: ”När man bar höet gav man honom bara halva famnar. Sorgen fick han dock bära hel.” Framför allt är det de konkreta sakerna som står i fokus. Vad Judit tänker och känner får man ofta gissa sig till men hur hon söker maten (alltid i bestämd form) lär vi oss och hur hon skyddar sig och de sina från de vilda djuren.

Similar Posts:

• Historisk roman som vill mycket
• Mygg, kärlek och vemod
• En drömsk roman
• Samisk fantasy från Skåne
• Människorna vid vattnet