Athena Farrokhzads Vitsvit (Albert Bonniers Förlag) kretsar pragmatiskt kring vithet, närmare bestämt kroppens, begärets och språkets vithet. Formgivningen korresponderar dessutom med innehållet och dikterna presenteras på svarta textremsor med vit text. Här får vi möta krig, revolution och migration i en slags kollektivitet. Formen har Athena Farrokhzad lånat av en iransk poet med samma efternamn som henne själv. Vitsvit kan liknas vid ett körverk från det antika dramat där olika röster ger sig till tals.

Marie Hållander debuterar med Tjänster i hemmet (Kabusa). Hon har jobbat som vårdbiträde i flera år och tagit in det i skrivandet. Vad är etiskt möjligt i mötet mellan vårdtagare och vårdbiträde verkar vara en central fråga som behandlas. Här handlar det om en tidsmässig ram och ett maktberoende. Moderator Harald Hultqvist menar att det är en diktisk, poetisk hållen historia som berättas på ett impressionistiskt vis.

Tove Mörkbergs Barnen (Brombergs) fastnar jag också för. Barnens röst kommer inte så ofta till tals utanför familjen, och ur detta relativt cementerade maktförhållande finns massor att gräva. Barnet liksom instängt i sin lilla värld trots att det tar del av den stora världen.

Elin Bengtsson skriver om döden och relationer i upplösning i sin Mellan vinter och himmel (Natur & Kultur). Här får vi möta unga Andreas som väntar på att dö i cancer. Under tiden funderar han på vem han är och i förhållande till vad? Bland annat jämför han sig med sin gitarrspelande bror som verkar ha fått det mesta. Det handlar förutom om döden också om identitetsskapande och livet.

Annakarin Thorburn berättar en historia om en kvinna som går in i ett dubbelliv. Det handlar om två parallella världar som bara existerar en i taget. Jag biter i apelsiner (Gilla böcker) undersöker vad det är som gör att en begår omoraliska och själviska handlingar och hur vi formas av det.

Caroline Hainer fick i uppdrag att skriva en faktabok om kärlek men det blev istället en självbiografi om hennes egna relationer vilket bidrog till att hennes psykolog gav henne relationsförbud. Debutromanen heter Inte helt hundra (Volante) och som Hainer så klokt sa; Relationer är inte något man drabbas av, det är något man är aktiv i.

Jag gick strosade hem ifrån vårterminens DebutBar med två böcker i väskan. En till morsan som jobbat inom äldrevården, och en till mig själv som inte är klockren på relationer…

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• Poetsamarbete
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Debutantbar med fokus på samtid och relationer
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

Tove Mörkbergs dikter är korta och luftigt uppställda. Jag tycker om att läsa dikt så, det inbjuder till överblick. Men det höjer också tempot på min läsning. Jag försöker därför lägga ifrån mig dikten, vila och ta upp den igen, men jag driver hela tiden framåt i texten. Det är såklart positivt och Barnen är en diktsamling som det går att läsa snabbt. Inte för att den är okomplicerad utan för att den är nära.

Vi följer Erik, Anna, Stefan, Tove, Sandra, en lillebror, en lillasyster och en storasyster. De går till och från och i skolan, delar sin vardag i mammaveckor och pappaveckor, tar hand om kaninen, hästen och kattungen och får hjälp att göra sina läxor. Det är en trygg uppväxt som skildras i Tove Mörkbergs debut, men i tryggheten ligger en otrygghet som bara finns när man är barn. Den att man själv inte är beslutsfattande i sitt eget liv. Det finns alltid vuxna som vet mer och vet bäst, vuxna som inte delar med sig av hela sanningen och som undanhåller, skyddar, förnekar. Det finns barn som är bra på att vara barn, som skiljer sitt eget universum från de vuxnas, som blir trygga av att inte riktigt veta. Och så finns det barn som kämpar för att förstå sin vardag, som kanske inte är sämre på att vara barn, men som blir mer olyckliga av att vara just barn.

Barnen i Barnen är på samma gång individer som en kollektiv massa.

Fröken frågar deras namn
svaren är ja som i jag
som i vi som är barnen

De ställer sig de existentiella frågor som alla barn ställer sig; vem tar hand om mig om det händer något med mamma och pappa? Men framförallt är de en grupp som jobbar mot ett gemensamt mål, att växa upp och inte behöva ha någon som fattar beslut åt, eller tar hand om en.

En dag
ska du se
blir det bra

en dag blir det bra

Similar Posts:

• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• En stundtals gnistrande dimma
• Föräldraskapets urkraft
• Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

Jag kastar mig in i Lina Hagelbäcks prosalyriska berättelse ”Violencia” när jag står och väntar på bussen. Den tar ett hårt tag om mig och vägrar släppa.

Den första tiden med Violencia var len och glänste som Romeos päls. Efter hand blev jag varse hennes huggande mörker, sadismen. Nu: det neonljusa vemod som uppstår när jag väntar på henne. Jag har kommit till mötesplatsen och lutar mig mot Vinbärsbjörken. (…) Svart syre. Spikar i halsen.

(…)

”Kom, vi går hem och dricker Rilkesprit”, säger hon. Jag lyfter min långsamma kropp från den förnedrande marken, Violencia hjälper till. Hon är på sin stora feberfest, strör konfetti över mig, glittrar med ögonen. Jag är bruten men hon fortsätter att befinna sig på festen, lägger inte märke till att jag inte är där.

Violencia är hänsynslös, förtrollande, omöjlig att skilja sig från, förhatlig och fruktansvärd men oemotståndlig, flyger lätt som en älva. Jag lär känna henne brutalt ingående med en gång, och jag saknar henne omedelbart när berättelsen är slut. Det här är en sån där prosadikt som jag tycker kunde varit en roman. För att jag inte skulle ha tröttnat.

Tagetes. Säg det. HÅLL KVAR
vad som helst i munnen

Karin Brygger kastar sig mer mellan de olika formerna poesin erbjuder. När man tror att man känner henne vänder hon på kappan och blir en annan. I ”Bagarns blomma” saknar hon dåtidens konditori, där ”glasyren var perforerad av getingar, som låg drunknade och övergödda på kakornas botten”. En fantastisk liten dikt som berättar ett helt liv. Och den där önskan som idag känns så påtaglig ibland, mitt i all ny teknik och uppdatering: om att nå varandra över generationsgränserna.

Och så kontentan, som man borde brodera upp och hänga på väggen:

Svar: värst är de tystade grälen, de långdragna krigen, frågorna du lägger åt sidan

brev som inte besvaras, dörrar som slängs och stängs,

hushållsbekymmer.

Andreas Svanberg sticker ut med sin arbetarpoesi, där fabrikanternas slit återges i långa tagningar som för tankarna till Roy Anderssons filmer. På gott och ont. För mig är detta den passage i antologin som jag har svårast för att tycka om. De långa sjoken text ger visserligen bilder, men jag hade önskat mig mer. Det stannar inte kvar i mig.

Då är Hanna Riisagers ”Dollymix”, i all sin flyktighet, mer lättfångad. Som en lättfotad svingande ballerina på tå kors och tvärs över sidorna. Infogat ord som ”Cherry gloss”, ett läppstiftsnamn mitt i alltihop, och tankarna går oundvikligen till Sanne Näslings flickiga ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö. Hyllandet av flickan, det rosa, fluffiga, skorna och klänningarna, ligger tydligen fortfarande i tiden. Vad är det ett tecken på? Har vi här den sista av generationerna som gör upp med och intellektualiserar kring sitt heteronormativa barbietraditionella gulleplutt-arv? Eller är det ens en intellektualisering? (Eller är vi ens på väg bort från det heteronormativa; blå kille, rosa tjej?)

Stundtals ser jag det snarare som en saknad som andas genom texten. En trygghetsnallebjörn, och den återkommer på sina ställen i hela Hallon & Bensin, allra främst kanske i inledande och nämnda ”Violencia”. Och det är vackert och förtrollande. På samma sätt som Coppolas Marie Antoinette djupdök i krinoliner, bakelser och fluffiga håruppsättningar, djupdyker svensk litteratur i det flickiga, oskuldsfulla.

Sofia Pulls bidrar med en text som i det närmaste är en novell. Jag funderar över folks skeptiska inställning till poesi, och mitt eget sätt att förhålla mig. Vem bestämmer egentligen om genrerna? För mig flyter allting ihop, det ena okomplicerat in i det andra, men kanske är det främst för att jag själv skriver, som jag inte uppfattar komplikationerna? Pulls behandlar saknaden av ett djur, och det känns nytt och spännande. Barmiljön är nu utbytt mot de värmländska skogarna.

Distraktionens nödvändighet: älgar leker joggingskor. Håll mig i handen. Vi kan ta en biltur uppåt skogen. Kalhygget när solen går ner. Man kan låtsas tills det blir verkligt. Man kan bestämma att någonting ska spela roll.

Det är smärtsamt och vackert, och jag drar in den friska luften och längtar till skogen. Men inte till sorgen och det ödsliga. Hur dessa båda för en kamp sinsemellan; det vackra naturnära sanna, och det lilla platta tomma, där allt som inte passar in skär och syns så tydligt. I Pulls förtrollande vackra språk.

Mimi Åkesson låter ett du och ett jag mötas. Jag tänker mig det flyktiga mötet ute, en situation, kanske hörs vi igen, hoppas. Orden tvekar, drar sig över sidorna. Återkommande:

min
mor
sa
att

Fast kanske är det något helt annat det handlar om? Stycket; – och stundtals känns det lika musikaliskt som ett musikstycke i sina radbrytningar; heter ”Tisdag klockan tretton”, vilket förvirrar mig lite. Och det är någon form av arbetsintervju inkilad. Kanske är det inget romantiskt möte. Kanske handlar det om jobb? Eller både och? Hur som helst är det en rolig liten berättelse, och humor känns då och då smått utrotningshotat inom poesin, så jag tackar och bockar.

Tove Mörkberg avslutar med att berätta om den lilla familjen. Små fragment från köksbord till lek med fågelskelett i sandlådan. Hur lilla Linda tittar den mjuka kaninen djupt i ögonen för att inse att de har samma ögonfärg. Medan lille Stefan sparkar, bygger, sitter under bordet vid pappas fot. Allra mest berörs jag av just denna beskrivning av den lille pojkens oförmåga att utvecklas till något annat än sin far.

Stefan
bygger koja efter koja
medan snön rasar
och tiden går
tjugominuteritaget
Fingrarna följer träet
vant men misstroget
samla stickor under huden
material
som bevis

Framför mig ser jag Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som hugger och hugger i trädet. Outtröttligt. Är detta barnen som växer upp idag, eller är det barnen som växte upp igår? Kommer det att vara barnen som växer upp även imorgon? Det är inte utan att man funderar. Hallon & Bensin är en antologi som både smakar sött och salt och beskt på min tunga. Antagligen borde jag fundera högt över varför det bara är en kille med i antologin. Men framför allt längtar jag efter att se mer av dessa författare.

Similar Posts:

• Fastlåst i ilska och gamla sår
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Politisk brännvidd i poesin
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Otryggheten i tryggheten