Som lingvist har Tore Janson förstås svaret: språket. Det där som gjorde det möjligt för oss att inte bara säga ”Mat här!” utan också ”Ok, om du letar efter mat åt det hållet och jag åt det här hållet så ses vi vid floden när solen står i höjd med berget, ok? Och glöm inte att jag är nötallergiker.”

Men var kom det ifrån? Hur, när och varför började de tvåbenta slättlevande människoaporna meddela sig på mer avancerade och inte minst inlärda och självmultiplicerande sätt än sina fyrfota kusiner som stannade kvar i djunglarna? När övergick grymtningar och lusplockning till syntax och grammatik? Varför skapade vi ett verktyg som kan verka löjligt överdimensionerat för ett gäng jägare och samlare? Utan gudomligt ingripande (eller stora svarta monoliter från Jupiter) är det verkligen inget litet eller ens självklart steg och ingen liten fråga att tackla.

Problemet är, som han själv snabbt slår fast, att det i princip är omöjligt att veta. Vi kan anta att det måste ha hänt innan den nordafrikanska befolkning skildes från den sydafrikanska som blev khoisanfolken, vilket enligt genetiska analyser skulle vara för minst ca 300 000 år sedan, eftersom de använder språk på samma sätt. Men utöver det… Språk lämnar inga fossila spår, och utan ett skriftspråk inga arkeologiska spår heller.

Alltså får han nöja sig med att i detalj gå igenom vad vi kan gissa på och alla de intrikata detaljer som språken kan göra nu som måste utvecklas. Det är här det känns som om boken avviker lite från sitt löfte: Hellre än att göra dramatiska gissningar som någon annan Harari (som han ger några näsknäppar) pratar Janson hellre lingvistik sida upp och sida ner, i detalj, med åtskilliga upprepningar. Han har skrivit rätt många böcker om språk nu, och Språken före historien verkar ha mer än en lätt släng av den där akademikersjukan där man klippåklistrar stycken ur tidigare böcker och artiklar och sätta dem i nya ordningar för att få ihop en ny bok (kanske för att snabbt konkurrera med Sverker Johanssons lika nyutkomna På spaning efter språkets ursprung? Fortsättning följer…). Vilket i och för sig är en snygg metakommentar på hur språket utvecklas: Sätt ihop gamla bitar och hitta nya nyanser.

Jag vill gilla Språken före historien mer än dess torrt akademiska och ganska enkelspåriga ton medger. Gång på gång nämner han intressanta sidospår bara för att avgränsa bort dem och många paralleller med andra utvecklingar människan måste ha genomgått under samma period lämnas obehandlade. Janson är LINGVIST, andra ämnen göre sig icke besvär. Samtidigt är det lite av bokens charm också, nog lär man sig en hel del, och i slutändan lyckas han trots alla okända variabler som gör det omöjligt att ge raka svar ändå skapa den där känslan av att fan, vilket otroligt – och osannolikt – redskap språket är ändå. Och det är väl nånting som är likt sanning.

Similar Posts:

• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Vägen till världsherravälde
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Bra men lite bortslarvad

Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Det är lätt att börja fantisera när man läser Catullus. Nästan allt vi vet om honom kommer från hans dikter men som alla vet är en diktares liv och hans verk inte samma sak. Det vi vet om skalden är att han föddes omkring 84 f. Kr. och att han levde större delen av sitt vuxna liv i Rom. Troligen var han relativt förmögen och hade därför råd att umgås i en liten krets poeter som kallade sig neoteriker, dvs. de nya poeterna. Neoterikerna var inte intresserade av den episka dikten utan fann istället nöje i epigrammet, idyllen och den satiriska kortdikten. Man ägnade sig åt dagsländor som i Catullus och Ovidius fall skulle leva vidare genom latinundervisning.

Idag läser vi Catullus såväl som Ovidius av helt andra anledningar. Vi läser dem till och med av andra anledningar än för hundra år sedan. Om man slår upp Catullus i Litteraturens klassiker (i översättning av Elias Janzon) och läser urvalet av dikterna får man en helt annan bild av honom än om man läser Gunnar Hardings och Tore Jansons urval. I Litteraturens klassiker finner man en högstämd och något präktig poet. Hos Harding och Janson är han charmigt jordnära. Visst, det handlar nog mycket om tidens tand, men ändå. Det är tråkigt att dagens litteraturstudenter inte finner en dikt som denna i sina urval.

Sluta fundera på varför ingen kvinna vill sära
på sina smidiga lår under dig, Rufus, tyvärr,
inte ens om du gör henne mjuk med dyrbara kläder
och med juvelernas glans söker få henne på fall.
Det som besvärar dig är ett elakt rykte som skvallrar
om att där lever en bock inne i armhålan din.
Alla är rädda för den, vilket inte är konstigt, för ingen
flicka vill dela säng med en sån hiskelig best.
Därför bör du plåna ut den plåga som pinar var näsa,
Eller ej undra mer varför de rymmer sin kos.

Det som verkligen fascinerar mig när jag läser Catullus är vilka otroliga svängningar mellan högt och lågt han kan göra. Plötsligt kan ett "nerpissat luder" förvandlas till en gudaskön älskarinna som trippar fram längs den sapfiska strofen. Dikterna är både vackra och vulgära men framförallt väldigt charmiga.

I den bemärkelsen är urvalet också en påminnelse om att det inte är så stor skillnad mellan människor idag och människor för tvåtusen år sedan. Man tänkte och kände på ungefär samma sätt då som nu. Det är en viktig påminnelse som gör urvalet värt varenda krona.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Till sängs med romerska kejsareÂ…

Originalet verkar välgjort, med många bisatser om att det finns flera varianter på myterna, och verkar tänkt som ett uppslagsverk för antingen den allmänt intresserade eller för skolor, eftersom flera historier återberättas under flera olika karaktärer. Det blir lite trist när man sträckläser den, men naturligtvis funkar det bra om man bara slår upp en eller ett par figurer i taget. Illustrationerna är många och har oftast givande kommentarer, men ibland blir det mer korthugget än man kanske skulle önska.

Den svenska redigeringen verkar inte lika välgenomtänkt, tyvärr. Namn som Cupido och Jupiter skrivs med sina engelska namnvarianter, det att Mercurius har givit namn åt kvicksilver gäller ju för fler språk än engelskan, och att det grekiska ordet för drake är detsamma som för orm tycks ha gått såväl översättare som redaktör förbi. Det är synd, inte minst när det är Wahlström & Widstrand som ger ut den, ett förlag som har personer som Ola Wikander och Tore Janson knutna till sig, personer som lätt hade kunnat faktakolla en sådan här bok och åtgärda dylika fel. Nu får de som har tänkt använda denna bok i sin undervisning se till att faktakolla varje uppslag innan de sätter boken i händer på elever, så att inte missarna sprids vidare. I övrigt är det absolut inget fel på översättningen från engelska, utan det är antikkunskaperna som har några brister.

Att de romerska namnen inte nämns i innehållsförteckningen är också en märklig detalj, eftersom namnen (i de fall de har romerska motsvarigheter) sedan står i rubrikerna till varje karaktär på varje sida. Hittar man inte den man söker i innehållsförteckningen, får man gå till registret i slutet av boken, där även de romerska namnen nämns. En romersk namnvariant som dock varken nämns i innehållsförteckning eller register är Ajax. En enda gång på sidan där det berättas om honom står den namnformen, och då inte ens med en kommentar. Vem Aias (den gammalgrekiska namnformen på hjälten från trojanska kriget) är vet nog inte många, men hans namn på latin, Ajax, är ju känt för både städare, diskare och fotbollsfans (ett av Nederländernas främsta lag är uppkallat efter honom).

Men kan man bortse från sådana missar, de är trots inte i majoritet, så är detta alltså ett snyggt och smidigt uppslagsverk över 100 sägenomspunna karaktärer från det klassiska Grekland som du genom denna bok lätt kan bli bekant med.

Similar Posts:

• Långt borta och nära
• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Latinet dör aldrig
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• En mycket livskraftig döing

Det har latinprofessorn Tore Janson tagit fasta på i Romarinnor och romare. Livet i antiken. I tolv tämligen fristående avsnitt beskriver han en eller flera olika personer som levde under den långa romerska antiken och i det vida romerska riket, från republikansk tid ett par hundra år innan Kristi födelse fram till Västroms fall på 400-talet. Kapitlen går i princip att läsa hur man vill, men är kronologiskt ordnade så att de faktiskt ger åtminstone en aning om just Romarrikets enorma utsträckning i tid och rum.

Janson gör en beundransvärd ansats att lyfta fram hur romare med olika livsvillkor faktiskt haft det. Han berör slavar, soldater och tidiga kristna och han är betydligt mindre centrerad kring staden Rom med omnejd än de flesta av sina kollegor. Men materialet sätter ohjälpligt snäva ramar för projektet. Långt ifrån alla hade möjlighet att lämna något skrivet efter sig. Romarinnorna lyft särskilt fram i titeln, men som direkta källor finns de knappast med alls. Berättelser och rykten om ett par kejsarmödrar tas upp, liksom ett gravtal över en idealisk hustru. Kvinnor figurerar i rättegångsprotokoll, brev och historieskrivning, men kommer med något enstaka undantag aldrig själva till tals.

De romare vi kan veta mest om är istället män mer eller mindre högt upp på den sociala rangskalan. Mycket utrymme i Jansons bok ges de som lämnat mycket skrivet efter sig, och alltså också är tidigare välkända namn. Catullus, Horatius, Plinius den yngre, Juvenalis, Apulejus och Ausonius är alla författare eller filosofer man för all del kan läsa om även annorstädes. Men Janson använder dem också medvetet för att luska fram vad han kan av romersk vardag och romerska tankesätt.

Romarinnor och romare är helt personligt hållen och författaren drar sig inte för att fälla tämligen privata omdömen om sina studieobjekt. Samtidigt gör han det så avslappnat och öppet att det värsta som kan hända är att man inte håller med honom. Hans ibland ganska fräcka paralleller mellan dåtid och nutid ger dessutom eviga tankeställare. Hur lika eller olika är vi egentligen dem som levt innan oss?

Similar Posts:

• Bland slinkor och gudinnor
• Latinet dör aldrig
• En mycket livskraftig döing
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Bra men lite bortslarvad

Hur blev det så? Naturligtvis hade latinet en dominerande roll som härskarspråk i det enorma och varaktiga Romarriket. Men hade det fortsatt att höra samman med en politisk stormakt hade det förmodligen inte klarat sig ända fram till nu. Tänkt till exempel på ryskan, som visserligen talas av väldigt många, men som också många av de som tvingats lära sig det av en politisk överhet numera vägrar att tala.

I det politiskt mer splittrade medeltida Europa var det förstås som kyrkans språk latinet levde kvar, men också vetenskapen – och utbildning, vetenskap och litteratur hade ju ofta nära anknytning till klostren – behövde ett internationellt språk. Här blev det snarast en fördel att ett sådant språk saknade anknytning till någon särskild stat. Idéer om ”ett land – ett folk – ett språk” är ju för övrigt mycket sentida sanningar med en hel del modifikation. Så har ju till exempel många latinska ord hamnat i svenskan via hovfranskan.

Latin är, som ju antyds i undertiteln ”Kulturen, historien, språket”, en påfallande bred bok. Vi får möta latinet från småstaden Rom, via imperiet, katolska kyrkan och det lärda Europa fram till nutida språkpåverkan. Janson kommer in på litteraturhistoria och kultur, skolornas och vetenskapens utveckling, europeisk politik och statsbildning, kyrkohistoria och moderna språk. Latinets inflytande på franska, engelska och svenska får egna kapitel, liksom språkets nutida status, aktuell litteratur och grammatiken. Som tidigare nämnts avslutas boken med en drygt fyrtiosidig ordlista som bjuder både på enstaka ord – i synnerhet sådana vi själva lånat av – och berömda uttryck från antiken, kyrkohistorien och filosofin.

Och nog ger också lösryckta citat ganska fantasieggande bildfragment av historien. Jämför till exempel kyrkolatinets ”Dominus dedit, dominus abstulit; sit nomen Domini benedictum” (”Herren gav och Herren tog; lovat vare Herrens namn”) med antika romare som Senecas ”Aliquando et insanire iucundum est” (”Ibland är det roligt också att vara vansinnig”) eller Horatius ”Dulce est desipere in loco” (”Det är härligt att ha fest på rätt ställe”).

Om ditt språkintresse liknar mitt och nosar runt som en glad liten get så länge allt är konkreta exempel och spännande sammanhang, men ängsligt kurar ihop sig när det kommer till tabeller med böjningsformer, kan du ju överväga att hoppa över grammatikkapitlet. Men allt som allt är den här en berömvärt övergripande liten bok om ett högst fascinerande ämne. Är man det minsta intresserad av språk gör man sig helt enkelt en rejäl otjänst om man missar Tore Jansons böcker.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• Bland slinkor och gudinnor
• Hoppla hejsan!