Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma relationen däremellan. Mitt i detta finns en rad röster och Björn Wiman är jämt ingen duvunge. Han har ett flerårigt engagemang bakom sig att skriva om klimatkrisen: ”världens genom tiderna största nyhet”.
I sin bok som utgavs i höstas finns 33 kronologiskt återgivna krönikor, publicerade mellan åren 2012 och 2018. Wiman skriver kortfattat med hela sin litterära och poetiska talang investerad, i den standardlängd som man kan förvänta sig från en dagstidning.

Det finns mycket att uppskatta i krönikorna, men också en del att reflektera kring. Längden på texterna, som passar Dagens Nyheter utmärkt, upplevs annorlunda i bokform. Då man läser flera texter i stöten är det svårt att värja sig från känslan av saknad. En saknad efter något mer. Det handlar om längden, det handlar om att tankarna skulle behöva mer utrymme för att vecklas ut, bli mer rejäla.

Tvivla nu inte. Krönikorna är nästan alltid läsvärda och det är lätt att ryckas med i enskilda uppslag och kombinationer av referenser till såväl film, litteratur, kulturpersonligheter, aktivism och politik. Ibland är kopplingarna halsbrytande, oftast är de tänkvärda och vid några tillfällen mindre pricksäkra. Wimans kunskap spänner hur som helst vitt och brett.
Nu är inte Björn Wiman den förste skribenten att släppa sina krönikor i bokform, men då texterna är så täta på referenser blir en annan typ av bok en naturlig följdtanke.

Torbjörn Elensky sätter i Svenska dagbladet ordet på ett sätt att uppfatta denna korthuggenhet, då han liknar boken vid ett extravagant visitkort. Riktigt så långt vill jag inte gå, snarare ser jag i boken en rad vykort, fyllda till bredden med händelser som nästan svämmar över på information.

Om man accepterar formatets begränsning finns det dock åtskilligt att gilla. Med tanke på klimatfrågans dignitet och behovet av fler människor att sätta ord på såväl hot som hopp, är det inte färre röster vi behöver, utan fler.

Personligen hoppas jag att Wiman återkommer till oss i det längre formatet. Kanske i form av lite längre essäer. Inte minst därför att vi behöver tänka till om annan farsot som lägrat vår tid, den enorma polarisering som högerextrema trivs bra i, men i rimlighetens namn även goda demokrater och aktivister kan drabbas av. Denna sorts närsynthet har skapat ett fördjupat dödläge där själva det demokratiska samtalet hotas.

Och vad säger vi om de framstegsoptimister som tuffar på i sin business as usual och inte korrigerar sin egen tankevurpa; som eldat på grogrunden till klimatproblemet genom att konsekvent placera ekonomi ovanför ekologi?

Det är kanske de sistnämnda som boken är publicerad för tänker jag, de som lever i omprövningens tid. De äventyrslystna tonåringarna, framförallt rasande kloka tjejer, som står rotade med ena foten i protest och den andra i moral genom skolstrejker och Fridays for the future blir kanske uttråkade av boken. Björn skriver på gott och ont för en kulturintresserad medelklass som vantrivs i konsumtionssamhället men som gillar att läsa vykort.

Gott så, tänker jag trots allt. Gott så!

Similar Posts:

• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Inget att akta sig för
• En pappabok om skidning
• Vad är tidsdilation?
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?

Similar Posts:

• Den undflyende bildningen
• På jakt efter bildning
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Bildningsväg genom betongen
• Denne gigant

Men det finns också något som tenderar att bli fördömande i svensk tradition, med sin protestantiska grund. Man förväntas i mycket högre grad internalisera disciplinen och vara entydig, för annars anses man oäkta. Och kraven på äkthet, samt de mycket bestämda uppfattningarna om hur mänsklig äkthet konstrueras och manifesteras, är väldigt grundläggande i den svenska etiken. Sann, äkta, ärlig. Det är svenskarnas ideala självbild, och ett arv efter protestantismen, som förvisso är gott, i bemärkelsen välmenat, men det begränsar oss avsevärt i vår förmåga att förstå socialt samspel, andra kulturer och lekar med identiteter och positioner som kännetecknar vissa andra både intellektuella och helt enkelt vardagssociala traditioner.

Alla texterna i antologin är mycket läsvärda och håller hög kvalitet i både innehåll och form. Är man det minsta intresserad av titelns politiska dilemma är detta given läsning. Texterna berör ämnet utifrån olika infallsvinklar och trots att de är ganska korta går de ändå ned på djupet och ger läsaren stora mängder nyttig kunskap. Andreas Johansson Heinö reder ut de svenska politiska partiernas förhållningssätt till religion från början på 1900-talet fram till idag. Susanne Wigorts Yngvesson skriver om ”Den ‘tomma’ demokratin och religion som dess väckelse”. Andreas Ekström skriver om Carola, homosexualitet och en resa i USA:s bibelbälte. Lars Dencik skriver om skillnaden mellan religion och religiositet och om orsaker till så kallade religiösa konflikter. Tomas Gür förklarar den religiösa situationen i Turkiet och den turkiska kvinnokampen. Nathan Shachar skriver om det katolska Latinamerika, frikyrkor och missionärer. Slutligen knyter Eli Göndör ihop säcken med en text om religion i förändring och vardagslivets religiositet.

Förutom Elenskys text om sekularisering är det Shachars text om katolicismen och Denciks om konflikter som intresserar mig mest. Jag tycker också att det blir intressant när begreppet religiositet utvidgas till att inbegripa även politiska ideologier, ateism och rörelsen Humanisterna. I sin utformning där hängivenhet och sanningsanspråk är vitala ingredienser skiljer sig dessa sekulära grupper från religionen endast i frånvaron av Gudsgestalt.

Jag hade en diskussion med en god vän om risken att boken skulle missa potentiella läsare för att den är utgiven på Timbro. Jag hoppas och tror att det inte är så, för det vore synd. Den här boken behöver läsas, inte minst för att vi som är uppväxta i ett av världens mest sekulariserade länder kan ha missat att förstå religionens inflytande över människors vardagsliv och trons betydelse inom alla samhällssfärer. Det finns kanske inget rätt eller fel. I många städer och områden där olika religioner verkat sida vid sida ökar förståelsen för att ens egna rättesnören inte är de enda fungerande och religionerna blir mindre dogmatiska. Det är en utveckling som vore välkommen även här, i den bemärkelsen att även en ateist skulle kunna släppa litet på sitt sanningsanspråk och tillåta andra att få tro på vad helst de vill.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• Vi och De. Igen och igen.
• Hur samsas vi på torget?
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Tankar om islam och terrorism