Men hör och häpna: I Frankrike är det lagstadgat att skoleleverna skall sitta ned en hel timme och inta en flerrätters måltid. Den påkostade skolmaten ses inte enbart som ett näringsintag utan minst lika mycket som en del av undervisningen. Under lunchen ges möjlighet att lära sig om landets matkultur, om hur man beter sig vid ett matbord och hur man bedömer och talar om olika typer av rätter.

I Sverige handlar det mer om individuell frihet, att alla skall kunna välja fritt från en allt mer komplicerad buffé. Nyckelorden är näring och energi. Till en billig peng skall alla, snabbt och smidigt, få en näringsrik lunch som gör att man orkar ta in kunskap.

Matkulturellt står vi oss slätt mot Frankrike med andra ord, men efter franskt mönster (förstås!) har även vi en Gastronomisk akademi. Med 2018 års upplaga av dess gastronomiska kalender firar Gastronomiska akademien 60 år. Akademiens kalender är världens äldsta, årligen utkommande, i sitt slag.

Det är den första kalendern jag läser, men jag blir sugen på att läsa mig bakåt genom årgångarna. Här finns kortare och längre texter skrivna både av akademiens ledamöter och av andra namnkunniga skribenter. Apropå skolmat så finns här en kort text av Mats-Eric Nilsson som behandlar den bullriga, stressiga och stökiga miljön som är ett faktum för många svenska skolelever när de skall inta sin lunch.

Årets kalender är indelad i olika teman där temat ”Modevågor förr och nu” får störst utrymme. Karsten Thurfjell (ledamot av akademien) skriver ett intressant kapitel om franska revolutionens inverkan på fransk gastronomi. I slutet av 1700-talet var det många duktiga kockar som startade egna verksamheter efter att de förlorat sina arbetsplatser hos adeln. Detta anses ha haft inverkan på den gastronomiska utvecklingen i Frankrike. Här var man även först med restaurangkritik med Almanach des Gourmands som kom ut första gången 1803.

Det är som sagt lätt att hamna i Frankrike när det kommer till mat, men de flesta artiklar i Mat som mode handlar ändå om Sverige. Tomas Lidman gör en intressant genomgång av annonser i tidningen Husmodern från 1940. Christina Möller, som varit chef för KF Provkök, gör en längre exposé om mattrender utifrån KF Provköks verksamhet, ”från torkade ärter till nyttiga insekter”. Stephan Rössner (ledamot av akademien) presenterar några modedieters uppgång och fall.

Ytterligare ett lite längre tema i årets kalender heter ”kondis och kafé” och här finns några olika infallsvinklar på den svenska fika- och kondiskulturen. Mats Svegfors resonerar kring varför de traditionella konditorierna försvinner till förmån för de stora kedjorna och Birgitta Watz skriver ett underbart kapitel om hur hennes mormor lärt henne att komponera ett kaffebord.

Här finns mycket mer smått och gott och är läsvärt för alla som ser mat som något mer än enbart näringsintag och energitillskott.

Similar Posts:

• Vad är egentligen mat?
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Det gastronomiska året 2006
• Gifterna i badrumsskåpet
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?

För det första: det håller inte att själv sätta upp definitionen av vad som är, eller inte är, en konstnärsdagbok och sedan beklaga sig över sitt eget ”besvärande genusperspektiv”. Speciellt inte som Tomas Lidman har ambitionen att täcka in konstnärsdagböcker över en period om 100 år. Nog måste det för en före detta riksbibliotekarie varit möjligt att hitta några fler kvinnor som verkat som konstnärer och samtidigt fört dagbok under det senaste seklet?

För det andra: jag förstår fortfarande inte riktigt hur urvalet har gjorts. Exempelvis Karl Nordströms dagböcker innehåller enligt Lidman inte ”ett enda exempel på en kompletterande illustration eller dylikt”. Inte handlar Nordströms dagböcker särskilt mycket om konst heller.

Det är också detta som är problemet med Dagboken som konst: jag som läsare får ingen uppfattning om vad det är som Lidman vill med boken. Hans text om varje konstnär är kort och väldigt sammanfattande och påminner om en wikipediapresentation. Hade boken innehållit fler avfotograferade dagböcker hade det varit okej, det hade kunnat vara ett otroligt fint visuellt verk som Lidman kunnat stå som författare till, en genväg rätt in i kärnan av tio svenska konstnärskap. Nu känns det bara snålt. Speciellt som faksimilerna inte är renskrivna varken i kapitlen eller i någon notapparat i slutet av boken. Det känns som en ganska stor miss eftersom i stort sett samtligas handstilar är svårtydda.

Och var är Lidmans slutsatser av det enorma material han måste ha gått igenom? Går det att se kopplingar mellan dagboksskrivandet och det konstnärliga arbetet hos någon av de tio konstnärer som får varsitt kapitel?

Är inte såna frågor intressanta hade ett annat spår kunnat vara att nörda ner sig i metodiken, något som Lidman snuddar lite vid. Papperssorter, pappersbutiker, blyertspennornas stift, märken på skrivböcker och bokbinderier som sätter ihop dagboksark till böcker – allt det här nämns i boken men fördjupas inte. Det verkar vara en röd tråd mellan alla de utvalda dagboksskrivarna att ”tekniken” är viktig. Men så visa den för oss då! Låt oss få se alla vaxdukshäften och snyggt nötta Moleskineblock och vackra pennor! Ställ fler frågor om detta!

Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra men tyvärr skiljs jag ifrån den med känslan av att det bara var jag som försökte. Jag är ledsen att behöva säga det till dig Dagboken som konst men det är du, inte jag.

Similar Posts:

• Skrivandets misströstande och lust
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Japonism – exotism – nationalism
• Mat som kultur
• Konstifik Konstig Konst = Kul!

På dagensbok.com får du som vanligt lästips varje dag. Till idag har Oscar läst Någon gång ska vi berätta allt för varandra av Daniela Krien, som handlar om en problematisk kärlekshistoria med stor åldersskillnad, i DDRs styre.

Till imorgon har Kari läst Resan från mörkrets hjärta: om ondskans och godhetens mekanismer av Eva-Lotta Hultén. ”Författaren tar ett ganska stort kliv från folkmord och tortyr in i den svenska skolan och lämnar mig lite häpet undrande”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Tomas Lidmans Dagboken som konst som går igenom tio konstnärsdagböcker från de senaste 100 åren. Marcus invändning är att boken var alldeles för kortfattad och opersonlig, vilket, påpekar han, egentligen borde vara en omöjlighet med tanke på ämnet.

Anna C skriver om Inger Christensens debut Ljus från 1962, i översättning av Marie Silkeberg och nyutgiven av Modernista.

Och veckans gäst, Helena Lie, skriver om Charlotte Qvandts poesi- och fotobok Varje kropp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• En kär gammal kollega
• Tack för det Modernista!
• Dagboksbesvikelse
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)