Sandra ska efter det oändligt långa sommarlovet mellan femman och sexan börja på en ny skola. Den skolan där hennes storebror Micke redan går och tyvärr den skolan där hon gjorde bort sig totalt vid besöket innan sommarlovet. Den pinsamma incidenten hänger över henne som en av hennes katastrofer hela sommaren och hon kan inte sluta tänka på att hon skämt ut sig inför de coolaste tjejerna i skolan.

Sandras katastrofer är för vuxna ögon en ganska blandad konfekt och tjusningen med boken är att både det som jag uppfattar som allvar blandas med vanliga 12-årskatastrofer. Händelserna när tjejerna överraskas av en otäck man då de är ensamma på badplatsen och när de tror att de på allvar har skadat en klasskompis, har en annan tyngd än de mer normala katastrofferna. De pinsamma föräldrarna och att brorsans snygga kompis plötsligt dyker upp på oväntade ställen till exempel.

Karin Filén skriver lätt och målande om både de fnitteranfall och skrattattacker som är så typiska för åldern som när det bränner till och blir allvar. När Sandra blir rädd på badplatsen beskrivs det så här: ”Mitt hjärta pickar snabbt och hårt som en pytteliten hackspett. Det får mig att må lite illa.”

Och Sandras tolkning av de dubbla budskapen hon och Emma får efter att de sökt skydd under en regnskur, blir Karin Filéns prosa ett litet steg på väg till att bli vuxen: ”En plötslig insikt slår mig: De vuxna vet inte allt. De vet inte om regnet är farligt. Ofta gissar också de bara vad som är bäst att göra. Det är en skrämmande men också lite tröstande tanke.”

Och så får alla vi föräldrar som suttit på barnens sängkanter och betygat att de verkligen kan säga allt till oss, när vi märkt att det är något som tynger dem, en liten känga. Det är just det som Sandras mamma gör här. ”Jag lirkar mig loss och lutar ansiktet mot hennes axel. Hon doftar sött och salt och fuktighetskräm och så bekant att jag nästan vill gråta. ”Hör du? Du berättar väl?” Hennes röst är mild. Hon stryker mig över ryggen med sin mammahand. Jag nickar. Mamma. Det är klart att jag inte kommer att berätta.”

Similar Posts:

• Flicklek på liv och död
• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv
• Finurlig serieroman om skilsmässa
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Sommaren när pappa inte ville leva

Vi stod en stund tysta och försökte föreställa oss denna jättelika elefantfot, bilden av härdsmältan, en blandning av kärnbränsle, kontrollstavar, sand och betong i en lavaliknande stelnad massa. När den först påträffades av Kurchatovinstitutets komplexexpedition (en liten grupp fysiker som kröp omkring i radioaktivt damm bland ruinerna, med munskydd av bomullstyg) strålade den hundratals sievert i timmen. Man fotograferade den och upptäckte formationens påtagliga likhet med en elefants fot, därav namnet. Och trots att bilden blev prickig och suddig på grund av strålningen, vet man sedan dess att elefantfoten vilar därnere, nära grundvattnet.

I år är det 30 år sedan reaktorhaveriet i Tjernobyl inträffade och Elefantens fot utspelar sig något tiotal år efter den händelsen på en forskningsstation i närheten av den förbjudna zonen. I citatet ovan får huvudpersonen för första gången se det havererade kärnkraftverket och hon häpnas över dess storlek. Boken är namngiven efter den beskrivna klumpen under kärnkraftverket som hela tiden måste täckas in i nya sarkofaglager för att strålningen inte skall sippra ut i grundvattnet.

Bokens titel fick mig först att tänka på perspektivberättelsen om fem blinda som skall försöka utröna vad en elefant är för något genom att känna på den. De får alla olika bilder av elefanten genom att känna på olika delar av den. Forskarna i den här romanen kommer alla från olika länder och har olika infallsvinklar till sin forskning. Dessa forskningsperspektiv och personliga beröringspunkter med den havererade reaktorn ger en extra dimension till romanen.

Bokens huvudperson är Katarina, en kvinnlig svensk forskare som kommer till forskningsstationen med akademiska ambitioner och blir kär i Griogorij, en ukrainsk forskare. Han har ett förhållande med forskningsstationens smartaste kvinna och han kan av oklara skäl inte göra slut med henne trots att han inleder ett förhållande med Katarina.

Romanen kretsar kring detta triangeldrama som i sig inte är särskilt engagerande eller intressant. Romanens behållning är den havererade reaktorn och forskarnas känslor inför detta monster. Miljöbeskrivningarna ifrån den förbjudna zonen och de vetenskapliga frågeställningarna som romanen tar upp är intressanta och levande, till exempel beskrivningen av mötet med pilgrimsfalkar som fått ungar i ett övergivet hus:

De låg tätt tillsammans i ett hörn av balkongen där betonggolvet smulats sönder i grus och sand, men när de upptäckte våra skuggor i fönstret vände de samtidigt på huvudet alla fyra och såg häpet på oss med de runda glimmade rovfågelsögonen. Eftersom balkongen var i dåligt skick, stannade vi inomhus och kunde inte kontrollera ungarna, men de verkade alla vara vid god hälsa. När jag stod där förstod jag ännu bättre hur perfekt platsen måste ha tett sig för det här pilgrimsfalksparet när de sökte sig en boplats. Som ett klipputsprång sköt balkongen ut högt ovan jord och däruppe hade man en vidsträckt utsikt över floden Pripjat och den konstgjorda dammen intill kärnkraftverket där det fanns god tillgång till föda. Men jag förstod också hur radioaktiva ungarna måste vara, med föräldrarnas jaktmarker så nära reaktorn.

Hessérus har uppenbarligen gjort en grundlig research inför skrivandet av den här romanen och skriver en berörande naturvetenskaplig roman om Tjernobylkatastrofen. Kärleksdravlet hade hon kunnat lämna utanför.

Similar Posts:

• Gurkkraft – ja tack!
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Röster om ett nationaltrauma
• Energikällan som kan förvandlas till massförstörelsevapen

För befolkningen i Vitryssland är situationen en helt annan. Här är Tjernobyl inget annat än ett nationaltrauma av en dignitet som nästan kan jämföras med andra världskriget och vars konsekvenser fortfarande är högst påtagliga. I Vitryssland innebar Tjernobyl tiotusentals dödsfall (siffrorna varierar kraftigt då orsakssambandet inte alltid är helt klara) och att hundratusentals medborgare fick evakueras från stora områden som fortfarande inte är beboeliga.

Men den omfattande inverkan till trots är Tjernobyl-traumat ändå något det inte skrivs så mycket om i Vitryssland. Ända sedan själva härdsmältan i april 1986, har det istället tystats ned, bagatelliserats eller skyllts ifrån. En fingervisning är att denna bok, trots att den är skriven av en vitryska och bygger på vittnesskildringar av främst vitryssar ändå inte finns utgiven i just Vitryssland. Någonting som verkligen kan beklagas, för Bön för Tjernobyl är en bok som verkligen tar tag i det nationella traumat. Här kommer alla de som inte var privilegierade, utbildade eller hade någon form av maktfunktion till tals och deras historier ges en litterär röst.

Resultatet blir en kraftfull skildring av hur den enkla människan fullkomligt körs över, hur dess uppoffringar skall vara för ”the greater good” men i själva verket enbart beror på en skrämmande inkompetens. För är det någonting som Aleksijveitjs bok påvisar så är det den dåvarande supermakten Sovjetunionens fullständiga oförmåga att hantera katastrofen. Det är genomgående en historia där maktfullkomlighet, okunskap och feghet är ledningens värdegrund och när man läser boken blir det ganska tydligt att Tjernobyl-katastrofen är en av pusselbitarna till varför Sovjetunionen föll samman.

Att en bok som Bön för Tjernobyl lätt svävar ut i termer av statistik och politik är naturligtvis oundvikligt, men ur det litterära perspektivet är det ändå just människan som står i centrum. Människan framkommer i väldigt många skepnader och kan vara allt från den pensionerade gumman i någon enslig bondby till en vetenskapsman med en viss ställning, men som ingen vill lyssna till. Gemensamt för alla dessa, oavsett bakgrund, är att Tjernobyl-katastrofen inneburit ett ofantligt personligt lidande. Det är ingen lätt bok att läsa, för det är tragedi på tragedi även om man samtidigt inte kan undvika att beundra Aleksijveitjs språkliga förmåga. Boken byggs upp av korta monologer som på några enstaka sidor förmedlar hela livsöden. Jag vill påstå att författaren tillhör en ytterst begränsad skara som kan kombinera det journalistiska och litterära arbetet till denna höga nivå. Aleksijveitjs brukar också vara ett namn förs fram som Nobelpriskandidat och Bön för Tjernobyl ingår tilsammans med bland andra Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand i dokumentärsviten Utopins röster, om människan i Sovjet som skrivits under en trettioårsperiod.

Så även om konsekvenserna för Sverige trots allt blev relativt begränsade, så är Bön för Tjernobyl någonting som både berör och har stor relevans. Det är dock högst beklagligt att den inte finns tillgänglig där dess nytta skulle vara som allra störst. För i Vitryssland är Tjernobyl ingenting som glöms bort, inte ens för någon som bara var sex år när katastrofen skedde.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Bön från Tjernobyl
• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”

I Nobelpristippade Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl delar författaren i sitt förord in i före och efter Tjernobylkatastrofen. Hon menar att kärnkraftshaveriet förvandlat den ”förtjernobylska människan till Tjernobylmänniskan” och det stämmer kanske i det forna Sovjetunionen. Men vi andra, vad har vi lärt oss?

Samtidigt som jag läser ut Bön för Tjernobyl – en av flera delar i författarens stora arbete ”Utopins röster” som är aktuella på svenska – kommer nyheten att Storbritannien planerar ett nytt kärnkraftsbygge. Med olyckan i Fukushima i färskt minne (min lillebror bor i Japan) skulle jag haft svårt att förstå det oavsett. Oron, lömskheten, oöverskådligheten i tid, rädslan för att myndigheter försöker sopa risker under mattan, svårgripbarheten – att läsa Bön för Tjernobyl är förstås allt det där upphöjt till hundra.

Själv är jag precis jämngammal med den svenska folkomröstningen om kärnkraft, en folkomröstning vars inflytande kanske bäst kan beskrivas som en variant på det gamla skämtet om att det väl vore smidigast om politikerna upplöste folket och valde ett nytt.

Det är lätt att avfärda Tjernobylkatastrofen som något som hände i ett främmande land, en främmande tid. Innan murens fall, i ett Sovjetunionen på upphällningen. Lätt att glömma att man också i Sovjet sagt att ”det aldrig skulle kunna hända här”.

Ändå handlar boken inte i första hand om kärnkraftshaveriet i sig, utan om människorna omkring det. De som bodde där, arbetade där, blev ditkommenderade för att sanera, anmälde sig frivilligt, blev evakuerade, vägrade åka eller valde att flytta tillbaka. De som försöker förstå hur hela vardagen omkring dem plötsligt kan vara förgiftad.

Det handlar om dem som blivit sjuka, dem som sett sina älskade bokstavligt talat falla sönder framför ögonen på dem, långsamt brytas ner, deformeras och förintas. De som fött sina barn döda eller döende. Om dem som lever med olyckans ofattbara konsekvenser.

Det är ohygglig läsning. Och samtidigt vacker. Lika mycket oändlig kärlek och mod som politisk cynism och tekniknaivitet. Aleksijevitj ser minst sagt paralleller mellan då och nu.

Kanske är det därför hon gett boken undertiteln ”Krönika över framtiden”?

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Triangeldrama i labbet
• Gurkkraft – ja tack!
• En framtid för kärnkraft?

Ett färskt uttryck är den bok som Pequod Press har gett ut: Pripyat – tusen år av ensamhet. Pripyat (eller Pripjat om vi skall följa svenska transkriberingsregler) är namnet på den stad nära kärnkraftverket i Tjernobyl som efter kärnkraftsverkets haveri 1986 evakuerades. 50 000 människor tvangs att lämna staden, och sedan dess är den en spökstad, som fortfarande ligger inom den avspärrade zonen. Man kommer inte innanför zonen utan ett specialtillstånd.

Ett sådant lyckades Kristina Berggren och Merja Diaz utverka när de 2009 reste till Pripjat för att dokumentera effekterna av händelserna 1986 – drygt 20 år senare. Kristina Berggren, som är konstvetare i grund och botten, har skrivit de korta texter som ackompanjerar bilderna av Merja Diaz, fotograf utbildad i Göteborg. De är båda verksamma vid Malmö museer.

Jag blir inte riktigt klok på vad texten vill. Det är ett slags prosalyriska fragment, som växlar mellan att meddela rena fakta (”Bara några kilometer från reaktorn ligger staden Pripyat”) med mer poetiska rader (”Tiden får tingen att byta skepnad”) och förnumstiga utrop (”Hur ska vi göra livet bättre? Det måste vi fråga oss! Bär och blommor måste man kunna plocka.”) Helheten blir ganska förvirrande – men framförallt upplever jag inte att den säger mig någonting. Den berör inte överhuvudtaget.

Fotona är tyvärr också ganska intetsägande. De är som sådana mycket vackra, och stämningsfulla – de visar övergivna hus, flagnande väggar, gamla postlådor som gått sönder, ett par övergivna skor – men kunde egentligen vara tagna precis var som helst i världen. De säger inte direkt något om Pripjat, mer än att man förstår att det är en övergiven stad. Men det visste vi ju sen innan.

Man förstår dock av texten att den vill vara ett inlägg mot kärnkraft. I den riktningen pekar också Ann Heberleins efterord. Men varken efterordet eller bokens text uttalar detta särskilt tydligt – de är snarare halvluddiga antydningar. Därför ställer jag mig frågande inför vad boken som helhet vill förmedla: En slagkraftig appell mot kärnkraft? Knappast. En betraktelse över kärnkraftens faror? Kanske.

Denna bok framkallar enbart likgiltighet – tyvärr. Ämnet är mycket spännande, och det hade kunnat bli riktigt bra. En som lyckats att göra spännande, gripande historia av exemplet Pripjat är den ukrainska författaren Elena Filatova, vars Tjernobyl, dagbok från spökstaden (Max Ström 2006) i suggestiva bilder och texter frammanar stämningarna i Pripjat med omnejd, så att man nästan kan känna doften från den radioaktiva strålningen. Läs den istället!

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• En framtid för kärnkraft?
• Triangeldrama i labbet
• Energikällan som kan förvandlas till massförstörelsevapen
• Bön från Tjernobyl

På "betryggande avstånd", cirka 150 mil från Tjernobyl, ska man väl kunna sitta i Sverige och någorlunda lugn (här ordnar sig väl det mesta, kanske?) läsa detta fotoreportage som innehåller bilder tagna i den så kallade dödens zon, tretton mil norr om Kiev.

Men man kan inte känna sig lugn så länge, med stigande vrede och sorg läser jag om hur grymt makthavarna handlade mot folket vid katastrofen den 26 april 1986. Ett exempel är att kommunistregimen, som då satt vid makten, höll tyst om olyckan. Först några dagar efteråt började folk få uppgifter om katastrofen från utländska radiostationer och från släktingar till dem som omkommit. Invånarna i Kiev varnades inte av myndigheterna, men alla partipampar och deras familjer lämnade staden. (Läs ett annat exempel i textutdraget nedan!) Kanske är det allra mest skrämmande med denna katastrof att den hemlighölls, och att makthavarna fortfarande försöker dölja olyckans omfattning.

Filatova förmedlar en hel del intressanta fakta om olika typer av radioaktiv strålning och vilka egenskaper de har. Och hon beundrar de 3500 människor som bor kvar i Tjernobylområdet. De dör hellre av strålningsskador i sitt eget hem, än av hemlängtan på en säker, men främmande plats.

Men boken är så liten, de skrämmande, ödsliga, spöklika, ibland vackra och mycket belysande bilderna ofta små. Texten är ganska kort, men är oerhört engagerande och gripande, kanske för att den är så avskalad och huvudsakligen skriven i en nästan neutralt konstaterande ton. Detta sätt att skriva tror jag är verkningsfullt när man ska föra fram viktiga budskap. Men jag kan inte förstå varför ett så viktigt ämne inte kan få ett större utrymme i bokform. Boken skulle haft ett riktigt stort format, men det är naturligtvis en kostnadsfråga. Kanske orkar alltför få med detta ämne; inredningsböcker och kokböcker i stort format är ju så mycket trevligare…

Filatova uppmärksammar att på ukrainska är tjernobyl namnet på en ört, malört. Det ordet skrämmer många och de ser ett samband mellan olyckan och berättelserna i Uppenbarelseboken i Bibeln, där jordens undergång förutspås:

Upp 8:10 Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna.

Upp 8:11 Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

I Tjernobylområdet kan människor kanske börja bosätta sig igen om 600 år, lägg till eller dra ifrån 300. Behövs mer sägas? Vad vi människor får hoppas på inför framtiden är geniala fysiker och tekniker och god tur.

Som avslutning, Elena Filatovas ord i kapitlet Efterord:

Tjernobyl är en katastrof som vi helst vill glömma. Det är stora pengar inblandade i kärnkraftsindustrin … Jag propagerar varken för eller emot kärnkraft, jag är bara en författare som är för människan, och som anser att Tjernobyl är en varning för hela mänskligheten.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• Gurkkraft – ja tack!
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Bön från Tjernobyl
• Triangeldrama i labbet