Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Hur skulle jag kunna lämna Naguib Mahfouz? sade jag. Hur skulle jag kunna lämna kung Lear ensam åt sitt öde? Hur underlåta att söka förmå Hamlet att sluta vela och filosofera på ett sätt som jag aldrig funnit någon lockelse i? Hur skulle jag kunna glömma alla dialoger jag fört med Raskolnikov om den himmelska och den mänskliga rättvisan? Och vem skulle annars försvara mina statyetter av Pusjkin och Gogol eller mina foton av Tjechov och Hemingway? Vem skulle rädda mina LP-skivor med musik av Beethoven, Tjajkovskij och Rachmaninov undan förstörelsen? Kan du säga mig det?
– Så hur skulle jag kunna lämna mitt hem och mitt skrivbord? sade jag.
– Varför? sade jag och svalde. Skulle det vara bara för att rädda mitt eget skinn? Då ska du veta att det jag i så fall lämnade efter mig, i arbetsrummet, är varken böcker, statyetter eller foton utan min själ.

Niroz Malek bor och lever i Aleppo, på pappret fortfarande Syriens folkrikaste stad, femtusen år gammal, en av civilisationens vaggor. Eller ja, lever och lever, det är han inte helt säker på själv. Han är författare, han är den som måste bära vittnesmål, men döden kommer så ofta så nära att gränsen mellan de ännu inte döda och de ännu inte glömda nästan har suddats ut; var det hans bästa vän eller han själv som dog i förra veckan, är det ett spöke eller en levande människa som sitter ensam på kaféet där han skrivit i alla år, är grannen som sprängdes i luften mitt i ett telefonsamtal kvar i luren…? I 56 ultrakorta noveller – de längsta är 4-5 sidor, de flesta knappt en – klottrar han ner intryck, minnen, porträtt, drömmar, brev, bilder som desperat försöker visa att hans stad en gång var, fortfarande är något mer än en gigantisk anonym köttkvarn, att här finns eller fanns något mer än bara den rent biologiska överlevnaden. Han flanerar genom vägspärrar, ruiner och kyrkogårdar, in och ut ur minnen och mardrömmar, tecknar med snabba drag för att hinna med. Trümmerlitteratur kallades det när det hände Europa, innan vi intalade oss att vi slipper det och reducerade dem där utanför till siffror.

När jag nu betraktar fotot av Farida, den Unika, fylls mina ord av ånger. Hur kunde jag lämna henne utan att ens säga adjö ordentligt? Jag stirrar på bokstäverna som formar ordet »martyr« ovanför hennes namn på dödsannonsen, uppklistrad bredvid dörren som jag klev in genom en dag, för ungefär femtio år sedan.

Just det där ordet, ”martyr”, återkommer om och om igen, i dödsannonser och i förtvivlade skrik från famljemedlemmar. Vår dotter blev martyr när hon besökte sin pojkvän. Vår mor blev martyr när hon stod i kö. Vår son blev martyr efter flera veckors tortyr. Aylan blev martyr när någon tog ett foto av hans lik. Som om deras död måste ha ett värde, eftersom någon inte tillmätte deras liv något. Hur kan han då, författaren, sluta berätta om dem? Den enda hjälp som kan ges på plats är kanske att minnas och se, att låta människor vara värda något mer än bara hur de dog.

Då gick jag fram till teven och satte på den igen. Den visade bilder på kvinnor och barn som låg drunknade i havet. En våg drev kropparna ett stycke närmare stranden, en annan föste dem ut mot öppet hav, fram och tillbaka, som om de sov i en säng av vatten.

Det här formatet har sina problem. Så här många ultrakorta berättelser får, hur hårt var och en av dem än slår, en nästan avtrubbande effekt när en läser femti av dem i följd. Vissa står ut mer än andra, vissa känns som repriser, som om jag i min bekväma Stockholmslägenhet har rätt att kräva unika historier i ett massmord. Men det är ändå en bok som drabbar hårt, inte minst tack vare hur Malek gång på gång höjer blicken ovanför den där sönderbombade gatan, hittar något som gäller oss alla, hur höga murar vi än tror oss kunna bygga mot det.

– Nero lever trots alla sekel som gått, samma gäller för Hitler, och Stalin ska vi inte heller glömma. De lever mitt ibland oss och ändå är några av dem över femhundra år gamla.
Soldaten som alltjämt höll hans ID-kort i handen log:
– Dem ni nämner har rätt att leva så länge. Hur är det med er?

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Våld föder våld föder våld?
• Den fängslades erfarenheter
• Om flykten och framtiden som försvann
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget

Den syriska författaren Samar Yasbek tvingades i exil efter revolutionen 2011. Sedan dess är hon bosatt i Paris, men har flera gånger smugit sig tillbaka över den turkiska gränsen till nordvästra Syrien för att dokumentera situationen och arbeta med småskaliga projekt för att förbättra livsvillkoren där. Om sådana resor tillbaka – tre stycken under 2012 och 2013 – handlar Resa in i tomheten.

Det är på många sätt en dyster, förfärande läsning om ett krig som bara eskalerar och alltmer tas över av starka och mörka intressen, men här finns också strimmor av hopp och kanske ännu mer av ilska, av berättigad frustration. Hur kan vi tillåta att människor far fram så här mot varandra, alla vi som står vid sidan av och tittar på eller vänder bort blicken? Att en diktator dag efter dag, år efter år, bombar sin egen civilbefolkning? Sin egen, som att det är just det den är – något han kan hantera precis som han behagar.

Att läsa Resa in i tomheten är att i någon liten mån ställa sig under det där bombregnet. Med motståndsmännen och aktivisterna, med fruarna, änkorna och barnen. Att försöka ta skydd vid en bärande pelare eller i en källare, tätt tillsammans, eller att bara köra vidare i kulregnet, för vad kan man annars göra. Att sänka blicken inför stöddiga utländska krigare vid oändliga vägspärrar samtidigt som man håller på att explodera inombords: Vad gör de här asen i mitt land? Vem gav dem den rätten?

Att gå och leta bland rasmassorna efter överlevande och kroppar. Kroppsdelar.

Att hålla ihop inför alla söndertrasade mänskliga organ, inför den ofattbara förstörelsen av hus och hem, att inte för en sekund förlora förståndet. För din kollaps blir en extra börda för dem runt dig. Ungefär så. Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer. Du får heller inte glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar. Det spelar heller ingen roll om du kan analysera det som händer: hur civila bostäder angrips för att revolutionen ska mista sitt folkliga stöd och för att alla medborgerliga projekt, som kvinnliga och manliga aktivister återvänt för att förverkliga i de befriade områdena, ska gå om intet. Eller förstå att det som driver regimen att ödelägga området är att säkra sina militära försörjningslinjer. Inget av detta är viktigt. Det viktiga är att du kan hålla dig på benen medan himlen fortsätter att vräka ned sina bensinfatsbomber och klusterbomber.

Det är på sätt och vis lätt att förstå behovet av att dokumentera allt detta. Resorna tillbaka, till människorna som gång på gång ber Yazbek att berätta, vill försäkra sig om att hon för vidare deras erfarenheter. Att de känner sig svikna, utlämnade åt regimens terror och åt extremistiska bataljoners godtycke och förtryck. Finns det ingen i omvärlden som ser och kan hjälpa? Åren går och revolutionens dröm om ett fritt, civilt och demokratiskt Syrien tycks bara längre och längre bort. Bomberna fortsätter att falla.

Vem är det egentligen som behöver en paus?

Similar Posts:

• Hur är det med er?
• Våld föder våld föder våld?
• Var snäll och rita mig ett lamm
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

De flesta dikterna är skrivna under den tid då Faraj Bayrakdar satt fängslad och blev torterad i Syrien. Tiden spänner från 1992 fram till 2010 då han redan hade hunnit bo i trygghet i Stockholm ett par år.

Det är inte alltid jag förstår det rika symbolspråket och de många metaforerna i dikterna som bottnar i den arabiska lyriken, en tradition jag inte har så många erfarenheter av. Då räcker det gott att vila i de vackra formuleringarna och de starka bilderna.

[…]
jag har ännu inte fullbordat mina sånger
och ännu inte kommit över min död
så varför lade fågeln ner sitt huvud på sina vingar
i drömmen
och dog?
(Ur dikten Fågeln … flyg sedan till min bror Mahmoud Darwish)

Faraj Bayrakdars erfarenheter i dikterna liknar de erfarenheter som genljuder i skönlitteraturen från alla fängslade och instängda författare. Jag ser likheter med Emily Dickinson, inte i uttrycket men i denna erfarenhet. Faraj Bayrakdar fängslades för sina dikter av den syriska säkerhetspolisen. Emily Dickinson stängdes in av konventioner och ett alltför stort ansvar i hemmet. De skriver båda om ensamhet, en tro på Gud trots att han ser ut att ha svikit, känslan av att vara någon annan – ett tudelat jag. Båda vänder sig till dikterna med sin förtvivlan och sin längtan efter frihet.

15
Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.
(Ur dikten Frånvarons speglar)

Dikterna som han har skrivit i frihet har en annan karaktär, ett annat tilltal än det tidigare så ofta förtvivlade uttrycket. De rör sig däremot kring samma erfarenheter: den fängslades. Den stora skillnaden ligger i att friheten och tryggheten gör dikterna skarpare och tydligare. Här behöver ingen diktare vara rädd.

Tack herr president
Ditt tal fick mig att skratta så mycket
Du är verkligen din fars son
Jag menar
den förre diktatorn.

Det här är ett mästerverk!

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Pendlarpoesi för ovana lyrikläsare
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Riktig ”kylskåpspoesi”