Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• En mörk ruttnande sörja
• Sharp cuts
• Säregen släktsaga från Bengalen
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Mats Jonsson återvänder i typiskt underhållande och bitvis ångestladdade flashbackepisoder till sin skoltid: till sommarjobbet på sågverket, till att få en kompis som redan i unga år visar på ultrakapitalistiska tendenser och till hur lågt i rang man i högstadiet stod om man ”inte hade någon frisyr”, men även rent fysiskt i nutid. Han besöker sin gamla skola, promenerar längs barndomens gator och intervjuar Bollstabruksbor om trakten, politiken och nu kontra då. Här finns slitna, nedlagda affärslokaler och andra påtagliga spår av utflyttning, men vid närmare granskning har bruksorten så smått börjat spira igen genom lokalt engagemang och optimistisk kampvilja.

En lång serie i mitten visar Mats Jonssons familjs vardag i huvudstaden. Stressigt påfrestande dagar som lärare för Mats Jonssons fru Victoria (en drabbande skildring som får undertecknad att för en stund önska en hel serieromanen på temat) och krångligt jobbpusslande för redaktionsarbetande Mats. Här finns plats för både politisk ilska över sakernas tillstånd och, vanan trogen, självkritik som ofta ligger där och maler i bakgrunden.

Alltsammans leder till en form av uppgörelse med sig själv, valen han gjort genom livet och sitt förhållningssätt till Bollsta. Men det ställs också, genom de många rösterna som får komma till tals, frågor om hur framtiden ska se ut för de som lever och verkar i dagens Ådalen. Nyinflyttade asylsökande berättar sina historier, även kämpande föreningsaktivister, de som flyttade och de som stannade kvar tar plats på boksidorna. En historisk exposé visar på den långvariga traditionen av exploatering av norrländsk skog, det är bara exploatörerna som har bytt skepnad. Följande målande citat kommer från en intervju med Mats Jonsson i Örnsköldsviks Allehanda: ”Pengarna finns hos privatpersoner och företag. Sågen beskattas statligt, pengarna hamnar i Stockholm, och sedan kommer en skärva tillbaka i bidrag. Hela regionen blir stämplad som beroende, svag och behövande, när den i själva verket är en kraftfull ekonomisk motor.” De skeva maktförhållandena och pengaflödena mellan storstaden och landsbygden blir slående. Ett starkt engagemang hos huvudpersonen märks redan från start men växer fram mer och mer genom komplexiteten i berättelsens många utvikningar. Ibland leder dock Mats Jonssons brinnande berättariver till att en del av utläggningarna blir lite för mastiga och persongalleriet aningen stort. Vissa partier hade kunnat skäras ned till fördel för den övergripande historien.

Det ska bli intressant att följa vartåt det barkar härnäst i Jonssons biografiska resa.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• På jakt efter samiskheten
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Ådalen -31 för mellanåldern

På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

Också i Sverige har förhållandet mellan stad och landsbygd blivit närmast en ickefråga och en del av alla dessa processer som numera betraktas som omöjliga att göra något åt, som om samhällelig och ekonomisk utveckling vore naturkrafter snarare än något som skapas av människor själva.

När urbaniseringen, inflyttningen till städerna, gått tillräckligt långt är heller inte vare sig politiska partier eller medier särskilt intresserade av att föra glesbygdsbefolkningens talan. Den minoriteten vinner man inga val på – och inte är de särskilt köpstarka heller. Så får vi inte bara en landsbygdsbefolkning som känner sig sviken, motarbetad och utanförställd, utan också en mäktigare stadsbefolkning med en tämligen snedvriden bild av världen.

Om den här recensionen låter en smula polemisk är det förmodligen mer recensentens fel än Kristina Mattssons. Mattsson har skrivit en nyanserad, lättillgänglig och inkännande bok, där mängder av intervjuer, material, egna erfarenheter och funderingar ger många olika perspektiv på landsbygdsproblematiken. I Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden får vi möta en mängd människor som valt att flytta från landsbygden, att stanna kvar eller att återvända, medan andra har landsbygden bara som ett avlägset släktminne. Vi får möta kommuninvånarna som lyckats vända utvecklingen i sin hembygd och vi får möta de områden där hopplösheten ligger som en blöt filt över en åldrande befolkning och en rasande kommunekonomi.

Att bostadsbrist är ett ständigt problem i storstadsregionerna har nog ingen missat. Att det samtidigt rivs bostäder – ibland aldrig ens använda bostäder – i betydligt fler kommuner, hör man däremot sällan talas om. I över 200 av Sveriges 290 kommuner är befolkningsminskningen, och snedfördelningen i invånarnas ålder, det som sätter sin prägel på tillvarons förutsättningar.

Slagordet ”Hela Sverige ska leva” ekar, som Mattsson lakoniskt konstaterar, lite tomt. Närmast folktomt. Och är det nödvändigt med en levande landsbygd, om nu människor faktiskt vill bo i storstäderna, med allt vad det innebär av karriär-, livsstils- och konsumtionsmöjligheter? Räcker det inte om landsbygden fungerar som sportlovskuliss åt välbeställda stockholmare, som den pistade förlängning av Stureplansanda som exempelvis skidorten Åre framstår som i boken?

Problemet, menar Mattsson, är att det så snabbt blivit svårare och svårare för dem som faktiskt vill bo på landsbygden att fungera där.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, grannar som byter några ord utanför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Det är där, i ickedebatten om vad som håller på att hända och vad det kan få för konsekvenser, som Mattsson tar sin välbehövliga utgångspunkt. I tystnaden, i hur politiken ”abdikerat” inför problemen och i den fullkomliga aningslöshet som diskussionen, när den väl förs, förs i.

Från framför allt nyliberalt Stockholmshåll gnälls det till exempel över glesbygdsstöd och liknande. ”Varför ska vi behöva betala för att glesbygden är efterbliven? De får väl ta sig i kragen, bonnläpparna!” Men när Mattsson jämför den svenska fördelningspolitiken med den norska framträder vips en helt annan bild. I Norge går nämligen skatteintäkterna från naturtillgångar som kraftverk direkt till kommunerna, vilket gör deras ekonomiska utgångspunkter radikalt annorlunda än deras svenska grannkommuners. Var är det egentligen ett lands värden skapas? Är det självklart att pengarna ska hamna just där de som tjänar mest väljer att sova, eller finns det faktiskt alternativa lösningar?

Av en slump läser jag Landet utanför strax efter att jag läst Gunilla Anders Bomull, och det är svårt att inte dra vissa paralleller mellan de koloniala strukturer som envist och hopplöst placerar afrikanska bomullsodlare i bakvattnet med läget för den svenska glesbygden. Numera talar ju historieskrivningen faktiskt inte sällan om just ”koloniseringen av Norrland”.

Nu ska man ju vara försiktig med grovt tecknade liknelser, men i båda fallen ligger makten – den politiska, den ekonomiska makten; makten över dagordningen och prissättningen, vad och vem som räknas och hur mycket – någon annanstans. Det perspektivet sätter lätt tillväxt framför både människor och miljö. Så mycket lättare att kalhugga en skog eller förgifta en sjö när vinsterna kan plockas ut på behörigt avstånd.

Låt oss hoppas att Landet utanför bara är början på en livsnödvändig debatt. Om hela Sverige verkligen ska leva är det akut hög tid att släppa slagorden och börja diskutera hur det rent konkret ska kunna gå till – och vilka konsekvenserna kan tänkas bli om vi medvetet eller omedvetet väljer bort stora delar av landet.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Sverige bortom storstäderna
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”

Det är en bok som inte kommer en dag för tidigt, för det är den här bilden av Sverige som verkligen borde lyftas fram mer. Hur stort värde är det egentligen som produceras på Östermalm? I Djursholm eller på Lidingö? På en konsultfirma eller på en IT-byrå? Vilken roll spelar det egentligen om marknadsnoteringarna går upp eller ner? Nej, de riktiga värdena, det som egentligen skapar vår välfärd, det skapas i mycket stor utsträckning i glest befolkade delar av landet. I avfolkningstrakter. Det är här rikedomarna finns – skogen, gruvorna, bruken – men trots det flyr folket. Det är den här paradoxen som Greider försöker förstå.

Men riktigt så enkelt är det inte heller. För samtidigt som många trakter avfolkas, så finns det en kraftig trend mot de-urbanisering. Allt fler flyttar faktiskt tillbaka ut på landet. Förvisso flyttar många (undertecknad hör dit) ut till ”tätortsnära glesbygd” – men det verkar i alla fall finnas någon drivkraft bort från de stora städerna, och ut på landet.

Han försöker också förstå hur det kan komma sig att vi på en gång kan ha så mycket, och så lite, skog kvar i Sverige. För å ena sidan har vi mer skog i Sverige idag, än vi har haft på mycket länge. Det är en bild som inte minst industrin själva vill måla upp. Men samtidigt, menar Greider genom utredningar han har läst och folk han talar med, så finns det egentligen mycket lite skog kvar. Det är förvisso en stor trädbevuxen areal, men det är väldigt lite riktig skog på den arealen. Skogen har förlorat det som gör det till skog, och utgörs numera mest av ett virkeslager på rot. Staten vill gärna – all vacker lagstiftning till trots – blunda för detta faktum, för i praktiken sitter staten och de stora bolagen ofta i varandras knä…

Och vargen då? Ja, vargarna är ju en ganska infekterad fråga i många glesbygdstrakter. Det är stockholmare – allra helst överklassfolk – som vill ha dem kvar. Ingen människa som bor inpå dem vill egentligen ha dem kvar. Det är i varje fall det första intrycket man kan få. Men Greider gräver djupare än så. Han försöker förstå varghatet som finns på många platser. Och han letar – och finner – också många som bor alldeles inpå varg, och som inte alls hatar eller räds den.

Och samtidigt som han argumenterar för att det är något visst med glesbygden, så hoppas han innerligt att det inte ska skapa en känsla av ”vi-mot-dem”. Det värsta som kan hända, skriver han, är att klassklyftor suddas ut, och att alla börjar betrakta sig som glesbygdsbor. Att alla, av rädsla för att bryta landsbygdens enighet, är tysta med vad de egentligen tycker. Som i frågan om vargen.

Som chefredaktör för Dala-Demokraten, en av de få kvarvarande vänstertidningarna i Sverige, har han under ett par års tid samlat intryck från Sverige – med stövlarna på, långt utanför storstädernas betong. Intrycken samlas nu i bokform – tillsammans med många tänkvärda reflektioner – och kan varmt rekommenderas.

Similar Posts:

• Greider odlar sin trädgård
• Kriser som kan leda framåt?
• En revolution i det tysta
• Nattsvart om skogsavverkningar
• Allt åt alla?