Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Motarbetad av teologer
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Salongskvinnor i skuggan
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar

För att hitta vad som är fel åker Sofia och Rose till en klinik i Spanien där en läkare, doktor Gómez, gör alternativa studier inom ortopedi. Dr Gómez är deras sista hopp att få klarhet i vad som påverkar Rose hälsa.

Kliniken ligger i den lilla byn Almería, en sömning och dammig stad mellan havet och öknen. Miljöerna är torra, varma och känns som hallucinationer.

Sofias relation med mamman är nära utan att vara varm. Hon har blivit en spegelbild av sin mammas krämpor och beroendet mellan dem är förgörande för Sofia. Hennes egen identitet är vag och bitvis inte existerande.

Dr Gómez lägger omgående märke till den frätande relationen mellan Sofia och Rose, ifrågasätter och ställer obekväma frågor på sitt muntra vänliga sätt. Hans sätt att agera genom att fånga upp Rose ger Sofia möjlighet att skapa eget utrymme och få tid för sig själv.

Sofia går ut i hettan i den lilla byn och möter Ingrid, en excentrisk och självständig ung kvinna som jobbar som sömmerska. Sofias och Ingrids vänskap är utforskande och intensiv, en passion tar sin början.

Med den nyvunna tiden och identiteten börjar det även göras plats för Sofias far i hennes liv. Sofias pappa är en av de frånvarande fäderna. Han bor i Grekland och har inte på länge varit en del av Sofias liv. Som en del i sin frigörelse åker hon till Grekland och träffar honom och hans nya familj. Berättelsen får fler dimensioner när bitarna om pappan faller på plats.

Hela boken är drömsk och febrig och ibland mer mardröm än dröm ska sägas. Det är en dovhet i språket som gör mig illa till mods. Känslan av att vilket elände som helst kan hända förföljer mig genom texten.

Alla relationer i boken är komplexa, udda och sökande och är ständigt i centrum i boken. Till och med dykskolans hund är dysfunktionell och tar sin självklara plats i berättelsen.

Mammans krävande och kvävande sätt tar bort livslusten, anden och själen för Sofia och det påverkar även mig som läsare. Trots den något tunna pocketboken tar den lång tid att läsa och kräver fokus.  Ingen lättsam bok, men mycket läsvärd och den lämnar kvar en stor känsla av tacksamhet i mig.

Similar Posts:

• Oförglömliga flickor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Finstämt om livets början
• När hoppet är det sista som lämnar en
• Grått och gråt i Glasgow

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Emerentia som lärare
• #val1989
• Hejdlöst vackert

Dels träffar berättaren en man som är på flykt i sin egen stad, trots att han säger att allt han vill är återförenas med sin fru. Dels möter kvinnan ett äldre par som har ett livslångt äktenskap bakom sig. Han har blivit ett senildement vårdpaket. Hon ger honom all omsorg han kan behöva.

Vad som väntar är en nedstigning i en labyrint av trohet och dess motsats, ansvar, ånger och – eventuellt – förlåtelse. Anden är villig, men köttet är svagt. Mer bör inte sägas om handlingen. Överraskningsmomentet är en viktig del av läsningen av Lina Wolff.

Den som tog till sig hennes förra bok, De polyglotta älskarna, är i Köttets tid på flera sätt hemmastadd redan från början. En ensam svensk kvinna på resa vid Medelhavet. De lika fantastiska som övertygande mötena som uppstår. Återberättandet av livsöden och egendomliga händelseförlopp som för romanen in på okänd terräng. Växlandet mellan olika röster och berättargrepp.

Skriftställaren tjänstgör alltså inledningsvis som berättare. Men hon visar sig även vara en god lyssnare. Därutöver tar kvinnan emot en mängd brev som i romanens sista tredjedel är handlingens motor.

Lina Wolff äger en utmärkt förmåga att göra det osannolika trovärdigt och det jordnära trollbindande. Hon räds inte det otäcka och groteska och Köttets tid är ingenting för känsliga själar. Jag beundrar hennes förmåga att ekonomiskt utnyttja sina romangestalter till det yttersta. Är Köttets tid en idéroman? I vissa avseenden tror jag det. Här har helgongestalten Lucia slutat lida martyrium för männens brott. Lina Wolff unnar sig att vända på steken.

Men på andra sätt är romanen alltför komplex och mångtydig för att karakteriseras som tendensstycke. Spännande och överraskande är det hur som helst, ända fram till sista sidan.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Befriande nattliga promenader
• Allt är som vanligt
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd