Feelgoodsviten i fråga (jag har för övrigt Språkrådet på min sida när det gäller hopskrivningen av feelgood) inleds med Jojo Moyes Tretton dagar med John C. Novellens upplägg är inte överdrivet originellt. Huvudpersonen som inte riktigt känner sig sedd av sin partner hittar en mobiltelefon i gräset, och dess ägare har uppenbarligen en het otrohetsaffär på gång med en viss John C. Istället för att typ försöka hitta telefonens ägare eller lämna den till polisen (vilket i rättvisans namn hade utgjort en fruktansvärt tråkig novell) bestämmer hon sig för att fortsätta den okända telefonägarens sms-flirt med John C. De fattar förstås tycke för varandra, och stämmer till sist träff på en pub, vilket leder till en upplösning som inte medför något vidare katarsis, och ännu mindre feelgood.

Novell nummer två är David Nicholls Samma tid nästa vecka, och är en historia om hur enträgna pianolektioner kan leda till ond bråd död. Nicholls språk präglas av en lågmäld slagfärdighet, som när han i de inledande fraserna stillsamt konstaterar: ”Vid nio års ålder var jag oerhört anmärkningsvärd på så vis att jag helt saknade talanger.” Novellen följer berättarjaget under hans ihärdiga pianolektioner hos grannen Mrs Chin, som alltmer desperat försöker övertala honom om att ge upp. Och trots Mrs Chins desperation och den makabra slutscenen är Samma tid nästa vecka faktiskt ganska mysig; en novell att småle lite kryptiskt åt på tunnelbanan medan man demonstrativt håller upp omslaget så att medpassagerarnas kan läsa titeln. Vi måste alla dra vårt strå till stacken när det gäller att väcka allmänhetens litteraturintresse. Jag önskar bara att Nicholls inte hade avslutat novellen med den smärtsamt klyschiga putslustigheten: ”Sex månader senare började jag ta fiollektioner, men det är en helt annan historia…” (Ja, han avslutade novellen med tre punkter! Och ja, det borde vara straffbart.)

Nummer tre (eller 117, om man använder hela Novellix-utgivningen som referensram) är Sophie Kinsellas Göra om. Kinsella är ju mest känd för sin Shopaholic-serie, och jag har ett starkt minne av att ha läst första boken i serien, och att den var vedervärdig. Det kan dock vara så att jag bara har bläddrat i den och avfärdat den efter ett kapitel eller två. Minnet sviker ibland när man rört sig norr om trettio. Min bättre hälft är dock bättre bevandrad än jag i den förtjusande genre som något nedsättande kallas chicklit, och hon informerar mig om att Kinsellas författarskap blivit avsevärt bättre med åren. Och utifrån min begränsade erfarenhet är jag benägen att hålla med, för Göra om har en utmärkt blandning av smådum humor som bygger på lätt karikatyriska bikaraktärer, och en ganska djup svärta, när berättarjaget minns en relation hon saboterat i ett infall av ungdomlig arrogans.

Vi brukade skoja om att ligga med andra. Jag låtsades att jag gillade hans kompis Jon. Jag flirtade helt skamlöst. Det var ett enda stort skämt, till och med när jag lät Jon stoppa handen innanför min blus, till och med när jag gick med på att träffa honom på hemliga luncher – det var liksom tänkt att vara ett skämt. /…/ Jag trodde han skulle förlåta allt om jag bara förklarade ordentligt. Jag övade på mina gulliga fraser, satte på mig mitt mest charmerande leende.

Av någon anledning fungerade det inte.

Om jag min vana trogen ska klaga över slutet, så är det kanske en aning sockersött. Men så var det ju feelgood som utlovades också. Kanske behövs lite sockersötma ibland som kompensation när man till exempel just nåtts av resultatet i den senaste opinionsundersökningen inför riksdagsvalet.

Den fjärde novellen i min box är Nora Ephrons att Gå vidare. Den är en tjugosex sidor lång kärleksförklaring till ett bostadshus i New York, följt av konstaterandet att det blev för dyrt att bo där när de införde marknadshyror. Jag låter den sammanfattningen stå för sig själv utan vidare kommentar.

Sammantaget är jag klart förtjust i miniformatet, tycker att noveller är en underskattad form av litteratur, och två av feelgoodnovellerna levde upp till namnet. De andra två lämnade mig närmast smärtsamt oberörd.

Similar Posts:

• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En förutsägbar resa
• En säker blandning skräck
• Noveller man glömmer
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Den här gången är det lillasyster Walsh, Helen som vi får följa. Jag hade sett fram emot att läsa om Helen, som alltid har framstått som den roligaste, mest avslappnade, minst neurotiska och mest ansvarsfulla men nja, det känns lite väl platt och hon är inte så värst rolig.

Helen har förlorat sin lägenhet pga av obetalda lån och har tvingats flytta hem till mamma och pappa igen. Hos pojkvännen Artie har hon ingen lust att bo. Där bor hans barn varannan vecka (och nästan lika ofta hänger också hans exfru där).

Hon är privatdetektiv (!) och en lång tid har det varit ont om uppdrag (och därmed ont om pengar). Folk tenderar ju inte att snoka på otrogna makar när det är lågkonjunktur. Men så blir hon en dag kontaktad av sitt ex. från ett kortvarigt förhållande, Jay Parker. Han är manager för ett av Irlands största och nyligen återförenade pojkband Laddz. Men, en av medlemmarna, Wayne, har försvunnit mystiskt och det blir Helens uppgift att ta reda på vart han har tagit vägen.

Samtidigt försöker hon handskas med det faktum att hon är bostadslös och är på väg ner i en depression (igen).

Förlaget kallar Marian Keyes böcker för livsbejakande men det här känns lite för plastigt. Jag undrar om det finns någon som hanterar bostadslöshet och depression som Helen.

Boken är alldeles för lång men jag orkar läsa vidare, något finns det trots allt där som lockar lite. Men tills nästa gång hoppas jag att Marian Keyes lever upp till titeln okrönt Chick lit-drottning. Jag skrattar faktiskt inte en enda gång under läsningens gång, jag drar möjligtvis på smilbanden lite och det kräver jag av den här typen av litteratur. Det ska vara ett nöje att läsa. Tyvärr betyder en tvåa i betyg bara att jag vill tycka om det här, inte att jag gör det.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Glättigt, tomt och urbota trist
• I Bridget Jones fotspår
• Onödig läsning

Laras familj anar förstås att allt inte står rätt till och väntar bara på att Lara ska få ett nervsammanbrott. Det verkar komma när hon är på sin gammelmoster Sadies begravning. Plötsligt hör Lara en enträgen röst, som hela tiden frågar efter sitt halsband. Det visar sig att det är Sadie som spökar. Hon vägrar att låta sig kremeras innan halsbandet har kommit tillrätta och det enda sätt Lara kommer på för att stoppa begravningen, är genom att väcka misstankar om mord. Nu följer en underhållande kamp mot klockan, en kamp där mycket av det Lara har trott på ställs på sin spets. Varför är till exempel farbror Bill så intresserad av halsbandet?

Man skulle kunna tro att ett 105-årigt spöke skulle vara en mysig gammal tant, full av livsvisdom, som ömmar för sin systers barnbarn, men ack vad man skulle bedra sig. Spöket Sadie är en tjugotreårig, bortskämd flappertjej, som definitivt inte är färdig med livet. Därför lever hon genom Lara, som tvingas klä sig som en tjugotalsflicka och gå på dejt med Ed, bara för att Sadie ska få dansa en sista gång. Styckena när Lara/Sadie är på dejt tillhör faktiskt bokens roligaste inslag. Lara och Sadie är varandras raka motsatser. Lara är så dumsnäll att hon ständigt blir utnyttjad, medan Sadie är en rättfram, stark kvinna med skinn på näsan. Hennes inflytande kan vara precis vad Lara behöver för att få ordning på sitt liv igen.

Berättelsen har mycket: En spännande intrig där mörka familjehemligheter avslöjas. Ett helt nytt grepp (mig veterligen är det den första chicklit-boken med en spökhistoria). Man får läsa om kläder och mode (beskrivningarna av tjugotalets smink och kläder är så levande att det nästan känns som om man är där). Dessutom är det ganska roligt att Sadie kan ta på sig vilka kläder som helst, bara genom att föreställa sig dem. Vilket drömscenario för en äkta fashionista! Det var både en och två gånger jag undrade varför hon inte bara kunde föreställa sig sitt älskade halsband för att få tag på det, men den gåtan får sin lösning mot slutet. Som en äkta chicklit innehåller boken faktiskt lite kärlek också, men framför allt är det förhållandet mellan Lara och Sadie som står i fokus.

Trots allt detta är det inte en av Kinsellas bättre böcker. Berättelsen griper inte tag riktigt och den bjuder inte på lika många skratt som de tidigare. Det är faktiskt den första Kinsella-boken som jag har kunnat lägga ifrån mig, och det är inget vidare betyg. Missförstå mig inte. Det är helt klart en bra bok, och hade någon annan skrivit den hade jag tyckt att den var ännu bättre, men jag förväntar mig mer av Kinsella.

Similar Posts:

• Snabbläst spänning
• Plastigt från Chick litens drottning
• Trevligt format, men ojämn nivå
• En utmaning som förändrar livet
• Glättigt, tomt och urbota trist

Det låter lite som en askungesaga, men allt är inte guld som glimmar. Lexi upptäcker att hennes gamla vänner inte vill ha något med hennes nya jag att göra och att hon går under namnet Kobran, eftersom hon är en hänsynslös karriärist. Dessutom äter hon inte kolhydrater. Och varför tänder hon inte på sin egen man?

Lexi försöker vinna tillbaka sina vänners förtroende och rädda avdelningen de alla jobbar på, trots att hon inte minns hur hon ska sköta sitt jobb. Dessutom måste hon ta hand om sin lillasyster som förvandlats från en gullig flicka till en strulig tonåring över en natt (bokstavligt talat) och sen är det ju Jon … Jag säger inte mer än så, för jag vill inte avslöja för mycket av handlingen.

När man slår upp en bok av Sophie Kinsella blir man inte besviken (förutsatt att man gillar chick lit förstås). Hon skriver ledigt och lättläst och lyckas skapa karaktärer som man bryr sig om. Jag vet inte hur trovärdigt själva upplägget är, men det spelar ingen roll. Boken är väldigt underhållande och svår att lägga ifrån sig. Sophie Kinsella skriver så filmiskt att det är lätt att se handlingen framför sig. Nu vet jag inte om den här boken kommer att filmatiseras, men fram till dess kan man titta på teveserien Samantha Who, som har en liknande ramhandling.

Similar Posts:

• En annorlunda gammelfaster
• Plastigt från Chick litens drottning
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Snabbläst och lite lagom crazy
• En utmaning som förändrar livet