Första delen i serien, Elsas mode från 2010, handlade om Elsas första stapplande men hungriga steg in i modebranschen, och som läsare föll man för hennes tydliga drag av antihjälte med passion för att äta, dricka alkohol och arbeta hårt. Hon gjorde bort sig, drog en och annan vit lögn och sårade både vänner och familj, men landade alltid på fötterna med ett ångerfyllt leende och ännu en runda shots uppställda på bardisken. I uppföljaren Elsas värld avancerade hon i graderna, då hennes blogg växte och hon fick uppdraget att skriva om mode för välkända kvällstidningen Bladet.

I början av tredje delen har dock Bladets dåliga ekonomi blivit ett faktum, och Elsa står plötsligt utan jobb. Hon funderar än hit än dit på hur hon ska behålla styrfart i karriären trots att hon precis blivit arbetslös. Bokens ständiga name-dropping av allt från designers till väskmodeller och restauranger blir dock snabbt urtråkig, och det som i första boken kändes vågat och kul får mig nu att skumma sidorna. Boken är dessutom full av orättade korrekturfel, vilket känns ironiskt då bokens Elsa kritiserar sina bloggkonkurrenter för att de särskriver och slarvar med sin research.

Trots att Elsas hemlighet haltar betydligt i jämförelse med seriens tidigare delar hade jag förmodligen inte haft några problem med att klämma i mig ytterligare femhundra sidor Elsa, men det som får mig att gäspa betydligt mer än den felstavade namedroppingen är Hugo Cronstedt, Elsas pojkvän tillika designer med överklassmamma från helvetet. Förutom att vi får en katalog över Svenskt Tenns samliga föremål genom tiderna när hans barndomshem på Djursholm ska beskrivas är det inte mycket som intresserar mig med denna Ken-docka till karaktär. Läsaren förväntas känna någon form av spänning då Elsa slits mellan denne perfekte karl och sitt ex med tydliga drag av bad boy, men intrigen tar aldrig fart.

Kanske hänger mitt ointresse ihop med det faktum att modebloggar, höstkollektioner och dagens outfits börjar kännas lite gjort. Jag ser sliten brun-utan-sol-bränna, sms-lån och ett golv av oanvända H&M-toppar framför mig, och det är omöjligt att inte göra paralleller till romanen Stockholm rosé som kom 2011. I den duggar märkesreferenserna nästan lika tätt som i Elsas hemlighet, men varvas med en cynism och trötthet inför livet som när den är som bäst närmar sig Johan Klings, och det är fullkomligt logiskt att författaren Sophia Wolf Lösnitz låter bokens hjältinna Destiny Ohlsson (som till skillnad från Elsa Gustavsson fötts med silversked i munnen och Balenciaga-väska under armen) flytta till en mindre lägenhet i förorten och ta upp sina havererade juridikstudier.

Elsas hemlighet däremot slutar givetvis lyckligt, med att modeprinsessan får sin designerprins. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Similar Posts:

• Flörtigt frestande
• Motstridig modevärld
• Vecka 21 på dagensbok.com
• En sommarlovsdröm
• Nytt år på dagensbok.com

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Fascinerande dagböcker
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Det är lätt att känna igen Elsa från första boken. Hon är överambitiös, överenergisk och övertrevlig. Till en början ryggar jag tillbaka för det pratiga språket, speciellt då dialogerna får större plats än tidigare. Men efter ett par kapitel vänjer jag mig vid det och läser. Det är ett enkelt språk att läsa fort och jag gillar känslan av hur ögonen får rasa över sidorna och då och då till och med hoppa över ord eftersom sammanhanget ger sig ändå.

Att Elsa hamnar i den ena mindre trovärdiga situationen efter den andra och att hon glider in på ett bananskal till både modevisningar och fester med de hetaste Hollywoodkändisarna har jag på något sätt överseende med. Detta trots att jag oftast sätter trovärdighet högt när jag läser. Men Elsas värld gör inte anspråk på att alltid vara en realistisk skildring. Istället är det underhållning med högt tempo och tät kändisspotting. När jag läser den här boken är det bara en vecka kvar till min första tripp till New York och jag läser med glädje om alla ställen som jag hittills bara har hört talas om och snart kommer att få uppleva.

Men allt är inte gratis champagne och mingel i Elsas värld. Precis som i första boken om Elsa möts hon många gånger av bakslag och den konkurrens och krav på att alltid leverera som mediesverige idag representerar. Skillnaden mellan Elsa och verkliga livet är att hon alltid klarar sig vinnande ur och oftast med bättre utgångsläge än innan. Vilket är synd för jag vill att Elsa ska få vara kvar i det som är jobbigt, det är först där som mina sympatier för henne växer.

Det Sofi Fahrman lyckas bäst med i den här boken rör sig dock långt från mode. Elsa, som i den första boken blev tillsammans med designern Hugo, är nu nybliven singel och flörtar sig igenom utekvällar och fester. Till slut fastnar hon för nattklubbschefen Jonas. Han är muskulös och tatuerad och har en hord av tjejer runt sig varje kväll och aldrig brist på telefonnummer att ringa. Han är sexig på ett smutsigt och förbjudet sätt som gör att Elsa inte kan hålla sig ifrån honom trots att alla varningslampor blinkar. Det är en relation som jag lätt identifierar mig i, det är en känsla av självförakt blandat med spänning av att utsätta sig själv för det där som är dåligt för en.

Elsa hade redan anat av de många pipen från Jonas telefon att hon hade förlorat. När hon nu lutade sig över displayen var hon tvungen att att erkänna att han hade kammat hem en storseger. Mms:en radade upp sig i hans inkorg. Och det var inte vilka bröst som helst som hon såg framför sig. /…/ Jonas hade gjort intryck. På ett både bra och dåligt sätt. Och Elsa förstod nu ännu bättre vad han var för typ: Precis den sortens kille som hjärnan säger ett bestämt nej till. Men som får hjärtat att beatboxa ändå.

Tyvärr är slutet lika klassiskt som den första bokens slut. Och lika klassiskt som chic lit-genren kräver. Även om jag är tveksam till om Sofi Fahrman själv skulle säga att hon skriver chic lit gör de tillrättalagda sluten av de två första böckerna om Elsa att jag inte kan genrebestämma dem på annat sätt. Återigen blir Elsa räddad av en man som kan skänka henne lycka och trygghet och både Elsas framtid och läsarens feel good-känsla är räddad. Att de kvinnliga karaktärerna i litteratur för kvinnor fortfarande behöver en man för att bli fulländade är det största problemet i genren. Och det är ett allvarligt problem.

Similar Posts:

• Motstridig modevärld
• En osedvanligt utdragen gäspning
• En sommarlovsdröm
• Nytt år på dagensbok.com
• Ansvar, bus och charm

I onsdags var det Internationella Bokbytardagen och dagensbok.com bytte böcker på Stockholms kulturhus. Jag bytte bort min gamla Flyga drake, inklusive sandkorn från stranden i Albufeira och fick en köttig prosalyrisk kärlekshistoria hem till bokhyllan Billy.

Denna vecka är dagensbok.com fullmatad med bland annat detta;
På onsdag skriver Emelie om Stockholm rosé av debutanten Sophia Wolf Lövnitz med bonusrec av Elsas värld, den andra boken i en triologi om Elsa skriven av Sofi Fahrman. Två romaner om Stockholms nattliv. Gemensamt för dem är att båda tar upp tjejers sexualitet på ett bejakande och utan pekpinnar-sätt. Dessutom avhandlas mens, könssjukdomar, onani och abort på ett rättframt och befriande sätt i den första tycker Emelie. Den senare har mer betoning på mode och tar oss med till både NYC och LA.

På fredag skriver Anna L om Fay Weldons självbiografi Auto da Fay, plötsliga nedslag i ett stormigt liv.

På lördag återkommer Emelie men då handlar det om hästar. Först Marike Ollners Hästar som läromästare. Den handlar om hur hon kommunicerar med hästar genom massage och reiki – en sorts healing och energiöverföring. Vi får följa med till spanska ridskolan och Stig H Johanssons travstall samt träffa Marikes egna häst. Som bonus ligger Hoppa högt Sigge av Lin Hallberg. En barnbok i serien om shetlandsponnyn Sigge. Den här boken handlar om hur svårt det är att växa ur sin ponny, som Sigges nuvarande skötare Jossan håller på att göra och hur jobbigt det är för Elina att vänta på sin tur, för hon har blivit lovad att bli skötare på Sigge efter Jossan.

På söndag recenserar Lina Mian Lodalens Tiger. Det är bättre sent än aldrig (den tillhör förra årets utgivning) men den är aktuell som pocket. Det är en bok om att växa upp som lesbisk i 70talets Jönköping. En underbar läsupplevelse både för unga och lite äldre tycker Lina.

Det och mycket mer händer på dagensbok.com i veckan. Och söta ni, glöm inte att gilla oss på facebook så missar ni inte vad som händer med oss och litteraturen framöver.

Ha en skön, grön läsvecka önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor
• Stor sorg och gränslös glädje
• Ponnylycka
• Söt shettissaga

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Modebloggen är numer en självklar del av modevärlden just för att den har tillräcklig hög status i sin bransch för att påverka. Det bästa med fenomenet modeblogg, tycker jag är att vem som helst kan driva den oavsett budget och erfarenhet. Stereotypmodebloggerskan är en ung tjej med mode som främsta intresse, som med enormt tålamod och engagemang fotograferar sig själv i olika dagens outfits och noggrant radar upp varifrån plaggen kommer. Eftersom modebranschen är i ständig förändring och hela tiden handlar om att vara först är det också en bransch där man kan komma från ingenstans och snabbt klättra i hierarkierna. Och det är just vad Elsa gör.

Hon kommer tillbaka till Sverige efter några månader i ett New York som låter lite för bra för att vara sant. Med hjälp av diverse kontakter flyttar Elsa till Stockholm och börjar arbetet med att nästla sig in hos modeeliten. Det går bra. Till sin hjälp har Elsa Supergirl sina Superskills: att suga åt sig trender, memorera kändisoutfits och supercharmen som fäller allt och alla i hennes väg. Det är så förutsägbart som det kan bli och jag kan hela tiden förutspå nästa drag, nästa konflikt, nästa seger. Men samtidigt finns det ett driv och en vilja i Elsas mode, som gör att jag med glädje läser vidare. Det är en vilja att lyckas, en vilja att bli någon. Det är att ta sig vatten över huvudet men att ändå klara sig i slutändan.

Det största problemet med Elsas mode, är att den blir för tillrättalagd för att bli riktigt angelägen och trovärdig. Jag tycker egentligen att chick lit ska få vara tillrättalagd och förutsägbar, att det tillhör genren, men ändå. Jag tror att jag har lättare att acceptera genren när den utspelar sig längre ifrån min egen värld, men Elsa går längs samma gator som jag gör, besöker samma klubbar, shoppar i samma affärer och då är inte jag lika beredd att tro på att allt går hennes väg. Livet och staden fungerar inte så. Självklart har även Elsa små bakslag, hon tappar bort bästa kompisens kamera, missförstår killen hon är intresserad av och går till fel dörr när hon ska till Riche. Det är lite jobbigt och lite pinsamt men inget som slår ner henne. Visst, Elsa är en stark och modig och framåt tjej, men att inte reagera på det som händer henne gör snarare karaktären ytlig och platt. Jag vill se Elsa beröras på mer sätt än att hon blir lycklig över ett par Yves Saint Laurent skor på REA.

Det mest befriande med Elsa är att hon knullar runt med olika killar utan att verka få ett uns av dåligt samvete av det. Även om själva sexscenerna självklart är fruktansvärt tillrättalagda och förutsägbara. Men att Elsa når sin framgång tack vare att hon ligger med Sveriges främsta up-and-coming designer Hugo Cronstedt är inte bara synd, det är snarare skam. Trots att romanen är tillrättalagd vill jag fortfarande tro på Elsa, på hennes driv, på hennes kapacitet, på hennes framgång. Kvinnor ska inte behöva ligga för att nå dit. Självfallet finns det ingenting som säger att Elsa inte hade nått samma framgång utan Hugo, men principen sticker mig i ögonen. Jag vill inte att det handlar om honom, jag vill att det handlar om henne. Och ju längre in i boken jag kommer ju mer handlar det om honom. Eller om hennes relation till honom, om vad han tycker om henne. Att det alltid krävs en man för en kvinnas lycka. Det gör mig mest ledsen.

Språket i Elsas mode är fruktansvärt klyschigt och jag måste skumläsa emellanåt för att jag inte klarar av att stanna upp bland orden. Bara inledningsmeningarna är gräsliga:

Elsa gråter. Hon gråter tyst. Trycker nacken mot den insuttna blå stolsryggen och vänder huvudet mot fönsterrutan så att de andra passagerarna inte ska se hennes tårar

Det är som hämtat ur vilken roman som vilken sextonåring som helst försöker sig på att skriva. Jag ursäktar det med att det är ett språk som är utmärkt att läsa snabbt. Men berättelsen är väl vävd och väl sammansatt, den fångar mig, lindar in mig. Förför mig på ett sätt som jag bara blir förförd av Stockholm och sena klubbkvällar, de där som Sofi Fahrman emellanåt lyckas beskriva på pricken. Det är den där jakten efter något mer. Jag vet inte om det är jakten efter kärleken eller jakten efter den mest perfekta outfiten, heller inte vilken som är den mest tragiska.

Similar Posts:

• Flörtigt frestande
• En osedvanligt utdragen gäspning
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Strandläsning
• Fortsättningskurs för modeintresserade