Det härliga (och problematiska) med poesi är att hälften av texten som regel finns mellan raderna, man får oftast själv tolka innehållet efter bästa förmåga. Det gör poesiläsande till en kontemplativ och långsam sysselsättning. Ibland blir man glad, ibland sorgsen, ibland arg. Har man tur så är det på grund av att poeten är bra på att förmedla sina sinnesstämningar, har man otur så blir man arg för att det är så dåligt.

I flera av dikterna påstår Katja Perat att hon är en dålig poet, två av dikterna heter något med ”dålig dikt” i titeln, och en heter till och med:

Varför jag är en dålig poet. En dålig filosof och en dålig människa

Perat är dock inte  alls en dålig poet, tvärt om, jag tycker det hon skriver är alldeles utmärkt. Iakttagande och funderande med intressanta ordvändningar.

Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Dorothy Parker; samma ironiska ton kring kärleken och livet finns i Perats dikter. Ibland påminns jag istället om Bodil Malmsten och hennes fundersamma men rakbladsvassa stil. Sämre sällskap kan man ha i ordens värld.

Att Perat är kultur/litteraturskribent märks också tydligt, de små hänvisningarna i texten till litteraturhistorien finns där om man letar. Både Baudelaire och Flaubert är med på ett hörn, Star Wars dyker också upp i periferin. Även Freud och hans ”das unheimliche” (det vill säga, det läskigt obekanta i vardagen, eller det läskigt vardagliga i det obekanta) blir omnämnt

Dessutom besvarar hon den urgamla frågan om varför allt faller sönder, kanske en blinkning till Chinua Achebe och hans roman Allt går sönder. Hon skriver:

Saker faller sönder eftersom de vill bli lämnade ifred.

Jag tror att hon nog har rätt i den analysen.

Jag har i övrigt ingen koll alls på moderna (eller eller äldre) slovenska poeter, men påminner de om Perat är jag intresserad. De bästa har fallit kommer jag att ta fram ur bokhyllan och läsa flera gånger.

Översättningen kan jag ju egentligen inte tycka något om då jag varken kan eller har läst Perat på originalspråk men jag tycker att språkdräkten i den svenska utgåvan är väldigt bra.

Så, jag rekommenderar verkligen en genomläsning för den lyrikintresserade. Alla borde dessutom läsa poesi, så rekommenderad genomläsning för alla läskunniga med andra ord.

Similar Posts:

• Ting med sting
• Postkommunism och kartongsamlande
• I väntan på nästa film
• Dagens poesiläsare – Susann Wilhelmsson
• En gång till?

Berlin är som att hålla ett trasigt vinglas upp mot ljuset och titta genom det, tycker Aleš Šteger.

Man ser kanten, förskjutna ytor. Det är staden som tillhör preussarna och turkarna, ryssarna och judarna, drömmarna och snobbarna, polackerna och amerikanerna, den tillhör salsadansarna, de homosexuella, den tjocke arbetaren, den arbetslösa konstnären och den utarbetade svindlaren. Babels torn har rasat och därför kan ingen lära sig något och inget kan heller växa ur ruinerna i glömskan i Berlin.

I ett år går Aleš Šteger runt på Berlins gator. Medan hans författarkollegor världen över sitter inne på sina rum i den så kallade poetvillan och skapar fiktion, eller likt författaren till Elementarpartiklarna kollar på porrfilm, då går Šteger ut på jakt efter Berlins navel. Med hjälp av ett stipendium tillbringar han ett år i staden. Han tar alltid baktrappan till sitt rum i poetvillan. Villan är ett före detta SS-högkvarter.

Det är en vacker guidebok, en bok där Berlin verkligen lever och förändras. Tv-tornmasten kommer kanske alltid vara 368 meter hög, Checkpoint Charlie stå på samma plats, floden heta Spree och Alexanderplatz vara Alexanderplatz. Men lukten av bagerierna, lappen på en bil, de två homosexuella männen som kysser varandra i ett gathörn och hur berlinarna stoppar händerna djupt i fickorna, håller om sina plånböcker. Det står inte i Lonely planet. Berlin är i Štegers skildring en smärtans och melankolins plats, men här bor också humorn och nyckelpigorna och lindarna. Det är en bok att känna igen sig i om man varit i Berlin, men den ger också ett nytt hjärta åt staden. Berlin klär ut sig. En man blir till en kvinna, en kvinna till en man. Berlin äter 25 ton kebab om dagen.

Berlin väcker lust att resa inte bara till Berlin, utan också i tiden, historien och fantasin. Till stor del känns Berlin som en mellanbok, en skrivkrampsbok i väntan på Štegers nästa storslagna projekt. Ändå är det den jag skulle stoppa ned i resväskan på väg till Berlin. Ingen annan.

Similar Posts:

• Jag är en syltmunk!
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Ting med sting
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Tingen i Stegers bok är oftast ganska triviala, vardagliga saker. Saker som omger oss. Det är ett paraply, ett par skor, en hårtork, en skottkärra, ett gem, en korv, ett ägg, en binnikemask och många andra saker. Vissa av tingen är något mer tilltalande och väcker en poetisk klang redan vid första anblicken. De rymmer något av ett symboliskt värde bara i sig. Exempel på sådana är; trumpeten, muren, sjöhästen och knivarna.

Det visar sig dock, genom den personifiering alla tingen genomgår, att även ett ägg kan ha ögon.

Då du slår ihjäl det mot kanten av pannan märker du inte
Att ägget i dödsögonblicket får ett öga

Ja, det visar sig att ett ägg är minst lika vackert som en trumpet. Men det är inte enbart försköning Stegers ting genomgår. Med en lätt absurdistisk humor blandad med en sorglig ton, skapas en känsla av välvilja mot tingen. De blir som människor utan talan, men får alla en mening i tillvaron. De lever. De lever i symbios och i konflikt med världen runt omkring sig. De är lite uppgivna, offer för sin egen skapelse. Skottkärran spyr där den ligger på rygg som en hjälplös klumpig skalbagge. Hjulet snurrar i vinden.

Munnen har spytt som efter kemoterapi.
Nu viskar den åter, men det känns inte bättre.

Ett roligt experiment, är också att hålla för titlarna på dikterna och sedan då man läst klart, gissa vad texten föreställer. Känslan slutligen av denna diktsamling är att tingen inte alls är så väsensskilda ifrån människan. Det betyder inte att människan degraderas till ett föremål, bara att föremålen i vår omgivning lever med liknande förutsättningar som vi. Det är ingenting att hetsa upp sig över, kanske bara mer sorgmodigt konstatera. För så som binnikemasken tilltalas:

Sov lugnt. Ingen bestämmer ens över halva sitt öde

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Fallstudier
• Postkommunism och kartongsamlande
• Poesi med en räv bakom örat
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver

Till exempel, som författaren Daniela Kapitánová, om en lätt efterbliven kartongsamlare i fyrtiofemårsåldern. Han heter Samko Tále och brukade dra sin lilla kärra runt i Komárno, men nu när någon sabbat backspegeln på den har han fått bli författare istället. Han skriver ner folk. Vad de heter och när de dött. Han minns mycket. Den förtryckande kommunisttiden, till exempel. Men framför allt personer som gjort mer eller mindre flyktiga gästspel i hans liv – från familjemedlemmar till främmande ungrare, romer och amerikanare. Alkisar, självmördare och prostituerade. Bedragare, otrogna makar och en morbror som ska frälsa världen med svamp. Låt oss säga att få av guds bästa barn fått plats här. Inte heller är Samko själv ett av dessa, han, den lille missunsamme rasisten och homofoben som angett folk till höger och vänster, både nära och kära. Men han vet väl inte bättre. Det är i alla fall på honom tonvikten ändå hamnar, när hans anekdotiska redovisande så småningom ringar in honom allt tightare och förmedlar hans säregna världsbild.

Utmärkande för boken är det sätt att skriva som givits huvudpersonen. Meningarna rinner iväg i långa förlängningar av "eftersom" på "eftersom" och så vidare, tillsammans med andra upprepade egenheter i meningsbyggnaderna. Ett exempel är användandet av ordet "hänsyn". Samko skulle säga att han är samlare med hänsyn till kartonger. Att den dumme Krkan är dum med hänsyn till att han inte tar emot kartonger med hänsyn till att de är våta. Och att slovakiska sånger är de bästa med hänsyn till att de är de vackraste. Eftersom de är slovakiska eftersom de är de vackraste.

Dessvärre är Boken om kyrkogården den typ av läsning under vars inledning man väntar på att själva berättelsen ska dra igång, för att snart upptäcka att det tydligen är såhär det ska fortsätta rakt igenom. Detta ständiga "Det var en gång en i Komárno som…" blir tröttsamt och lätt monotont. De få röda trådar som finns är för tunna och glesa för att skapa ett engagerande sammanhang. Den tydligt burleska och mustiga ambitionen levs inte riktigt upp till och alla dessa förbipasserande original och deras små episoder har helt enkelt inte makt att fängsla.

Nej, det här är inget superverk såvitt jag känner, men till kritiken vill det braskas att boken "ändå har något". Att det är något som stannar, en känsla av gråhet och östeuropeisk postkommunism tillsammans med små inslag av färggladhet. Till exempel tänker jag på det rara i att Samko som liten en gång blir bjuden på hallonsoda. Och teckningen på bokens framsida är alltså inte ett helt ouppfyllt löfte.

Similar Posts:

• Fallstudier
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Ting med sting
• Er ist ein Berliner
• To sleep, to dream no more … eller inte