Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig en väldig makt. Makten att döma till döden genom att utpeka grannfruar som häxor.

Med Brinn! har Sisela Lindblom tagit ett rejält kliv från sina tidigare romaner. Där hon tidigare befunnit sig mitt i nutiden, i den ytliga övre medelklassens materiella drömmar och jobb inom media, ger hon här kött och ben och lukt åt ett skitigt, 350-årigt förflutet.

Är människorna så annorlunda, ändå? Deras livsvillkor är det sannerligen, men avundsjukan, maktkampen och det infekterade gamla grollet tycks obehagligt likt. Lisbet Carlsdotter, det vakstugornas och rättegångarnas stjärnvittne vi får följa, kan faktiskt föra tankarna till Lisa i Lindbloms debutroman Lisa för själen från 1995. Jo, jag återkommer ständigt till denna roman, men av mina Lindblomska läsupplevelser är det fortfarande den som bitit sig fast.

I Brinn! är perspektivet Lisbets. Vi får följa hennes resonemang och vardag, men får för den skull inga enkla svar på varför hon agerar som hon gör. Tror hon själv på det hon berättar? Det är inte svårt att se vilka fördelar det ger henne. Hon blir någon, hon bjuds på mat och bekväma sängplatser, hon får respekt och en möjlighet att hämnas på dem hon tycker illa om. Fast det finns en gräns, som hon ska bli varse. Att peka ut fattiga grannfruar är en sak, men när turen kommer till kvinnor med bättre kontaktnät – är överheten verkligen fortfarande beredd att lyssna då?

Här hade recensionen kunnat sluta, med ett konstaterande om att det här är en historisk roman som ger myllrande liv åt ett spännande stycke historia och dess aktörer. Så lätt vill emellertid inte Lindblom göra det. Istället kastar hon in ytterligare ett perspektiv, ”Anteckningar av en anonym hobbyforskare skickade till en molnbank!”. Dessa båda tidsplan flyter så småningom ihop, och hobbyforskaren, som blivit alltmer besatt av häxprocesserna i allmänhet och av Lisbet Carlsdotter i synnerhet, befinner sig plötsligt på 1670-talets gator, där hon försöker ingripa i Lisbets uppgång och fall.

Så blir historien en helt annan, en metaberättelse om vad vi vill med det förflutna, eller kanske hur medkänsla (och förutfattade meningar?) kan fängsla oss genom tid och rum. Eller handlar det om ödets obeveklighet? Jag har faktiskt ingen aning längre, men jag är till hälften övervunnen bara av att behöva grubbla på det.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Idéroman på konsumismens altare
• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Födda i fel tid
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. Till Paris reser teateragenten Semolina Pritchard och hennes båda assistenter, den prudentliga Lindsay och den otåliga Myrah. Dock inte tillsammans.

Semolina försöker knyta kontakt med den amerikanska filmregissören Sofie Shaparov, en minst sagt lätt förklädd Sofia Coppola. Myrah surar över att hennes försök att ragga upp en vacker ung skådespelare, Lloyd Khan, gått åt fanders, medan Lindsay följer en impuls och följer med just Lloyd till Paris – bara för att dras in i ett märkligt spel mellan honom och hans tilldragande men ack så strulige bror Alexis.

Det både låter och smakar som någon sorts populärkulturell parodi. Till och med språket känns som en inte alltför ambitiös översättning från något lättläst engelskt eller amerikanskt. Jag förväntar mig en ny De skamlösa, men jag sitter och väntar på ett budskap, en vass egg, som aldrig riktigt infinner sig. Inte för att inte intressanta teman fladdrar förbi – Vad betyder till exempel konst för de här självcentrerade människorna? Vad betyder livet? Kärlek? Välstånd? Vad betyder det att leva i så skarp kontrast till exempelvis lille papperslöse Michel, ännu en av romanens bikaraktärer? – men de gör just det. Fladdrar förbi.

I en DN-intervju med Lindblom läser jag att hon med The Agency velat göra något helt annat än med föregående roman. The Agency ska inte debatteras, den ska helt enkelt bara läsas. Vad nu det betyder? Förebilden ska vara George Eliots Middlemarch. Den har jag tyvärr inte läst, men jag försöker jämföra i huvudet med andra 1800-talsromaner.

Kunde kanske Semolina Pritchard vara en post-Erica Jong-variant på, säg, Austens Mrs Bennett? Lindsay Lawrence en modern Jane Eyre? Det är onekligen en ganska underhållande tanke.

Men det är svårt att jämföra utan att sakna 1800-talsromanernas (om man nu får bunta ihop dem på det viset) stora pathos. Jag kan inte komma på någon 1800-talsroman jag läst som inte väckt både ett personligt engagemang i karaktärerna och ett moraliskt engagemang i de frågor som berörs.

Så trots att det här för all del är ett gott hantverk, med snabba scenbyten, ett visst driv, och en och annan rolig referens (de utlovade Beatles-referenserna blir mestadels en besvikelse, men diskussionerna kring Coppola och franska revolutionen är bitvis intressanta), så liknar mitt problem med romanen till stor del det jag hade med De skamlösa. Där uppskattade jag tendensen, men fick aldrig fäste i karaktärerna. Här har jag å ena sidan svårt att engagera mig i handlingen, men förstår å andra sidan inte riktigt vad författaren vill heller. Tyvärr.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Tål att läsas om och om igen
• Idéroman på konsumismens altare
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris

Foto: Ulla Montan

Punk och new-wave

Det har varit en del punk och new-waverock i Joakims liv men nu när han har passerat fyrtiostrecket ser han ut att ha lugnat ner sig. Håret är kortare men det är inte riktigt lika välfriserat som på de kostymklädda männen som sitter runt om och snackar business på röda sammetsstolar.
Joakim lämnar plats för servitrisen som dukar fram bestick och ställer en elegant, långsmal flaska på bordet.
– Jag har aldrig drömt om att bli författare, berättar han och häller upp bubblande vatten i glaset.

Blev författare av en tillfällighet

Joakim var drygt tjugo år och hade mest skrivit texter till låtar när han blev uppsagd från arbetet med mellanstadieverksamhet under de stora nedskärningarna i offentlig sektor åren 1991 till 1992.
– Då sökte jag till en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola.
Under andra terminen skickade han in manus till det som småningom blev debutromanen.
– De hörde av sig från Bonniers och var positiva och bad mig jobba igenom manuset en gång till, fast utan nåt löfte om att det skulle bli nåt.

Debuterade som tjugofemåring

Det blev nåt. Hur långt är det till Hollywood? kom ut när Joakim var tjugofem år.
– Med den romanen fick jag körkort som författare.
Det blänker till i ögonen när vi kommer in på roman nummer två Det börjar ännu tidigare som gavs ut 1997. Romanen handlar om konsten att älska varenda jävel enligt omslaget. På 371 sprängfyllda sidor berättar bokens huvudperson, Adde Engstrand om kärleken och livet.
– Den har en naiv ungdomlighet som jag fortfarande är förtjust i. Jag läste många uppväxtskildringar då och ville skriva med ett långt tidsperspektiv, som Gabriel García Márquez. Resultatet blev faktiskt nära visionen jag hade innan. Det var kul med brevformen, säger Joakim och syftar på insticken i romanen där huvudpersonen Adde skriver till den frånvarande kompisen Kristian Flyckt.
– Genom breven kunde jag kliva ur tiden där berättelsen befann sig.

Novellsamlingen Den ni söker är inte här

Efter Jakobsbergs folkhögskola gick han vidare till skrivarkurs på Biskops-Arnös folkhögskola och fortsatte sedan med att läsa litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.
Före novellsamlingen Den ni söker är inte här som kom ut 2001, hade Joakim skrivit en del dramatik vilket ledde till ett fokus på dialog.
– Det gavs ut flera novellsamlingar de här åren. Många var inspirerade av Raymond Carver. När jag skrev novellerna ville jag gäcka mig själv, vara irrationell och gå emot. Om en karaktär säger något finns det en möjlighet att det inte är sant. Dialogen kan underminera berättarauktoriteten.

Gift med Sisela Lindblom

Under ungefär samma tid bildade Joakim familj med Sisela Lindblom som är författare, regissör och dramatiker. De har två barn tillsammans.
– De första åren var som ett ständigt kaos. Nu kan man ju faktiskt sitta ner och läsa en stund på kvällen.
När Sisela Lindblom nyligen regisserade den egna pjäsen Stjärnan på Göteborgs stadsteater följde hela familjen med och bodde i Göteborg en månad.
Lunchtimmen är över. Kostymmännen rättar till slipsarna, reser sig och går tillbaks till kontoren. Joakim Forsberg kastar en blick på armbandsklockan med svart, brett läderarmband. Det finns tid för patisserierna som dukats upp i bistron.

Roman om dödsstraff

Liv för liv kom ut 2005. Att det blev en historisk roman som handlar om den sista avrättningen i Sverige är ingen tillfällighet. Joakim Forsberg har en fil. kand. i historia och är intresserad av dödsstraffet som ett filosofiskt problem.
När han skrev romanen ville han vill ligga nära fakta och komma bort från egna fantasier om miljö och tidsbild. Det blev många timmar i Riksarkivet och bland Kungliga Bibliotekets mikrofilmade dagstidningar.
– Om det är en knarrande kärra i texten ska jag ha sett den i researchmaterialet.
Romanen börjar med åklagarens sakframställan. Sedan kommer de två huvudpersonerna: dödsdömde Johan Alfred Andersson Ander och skarprättaren Anders Gustaf Dalman till tals i varsin inre monolog. Romanen avslutas med anvisningar om hur giljotinen ska användas och en tidningsartikel om själva avrättningen.

Ander och Dalman

– Det var enklast att vara i Ander. Han är tacksam eftersom han kan säga vad han vill. Ander måste avveckla sin livslust.
Hur hittade han trovärdigheten i rösten?
– Jag kollade efter litterära ”släktingar” till Ander, läste tidningar från den tiden och gamla översättningar av Dostojevskijs böcker.
Partiet med Dalman var svårare att skriva.
– Det var mer sordin med honom. Jag blev ändå nöjd med resultatet.
Speciellt nöjd är Joakim med berättargreppet att ta med tidens diskussion om dödsstraffet i en middagsscen.
– Varje spår i diskussionen fick bli en person som var på middagen.

Hur får du in pengar till mat och hyra?

– Jag är anställd som adjunkt i kreativt skrivande på Kristianstads högskola sen ett år tillbaka. Före dess har jag försörjt mig som gästlärare på olika skrivarskolor, lektör och arbetsstipendium från bland annat författarfonden och H Axelsson. Det är fem skrivarkurser i gång på Kristianstads högskola. Jag ger respons på 5–6 texter om dan.
Just nu skriver Joakim Forsberg ”eget” en timma varje morgon.
– För att stilla uttrycksbehovet.

Jakten på Röda rummet

Efter maten letar Joakim efter det där röda rummet som Strindberg och Ebba Grön har gemensamt. En trappa upp står dörren öppen på långsidan till en sal med sniderier målade med guld. Var det här som Arvid, Sellén, Lundell, Montanus, Ygberg, Pimme, Gurra och Fjodor hängde?
Det finns en skål med Mariannekarameller bredvid pennor och block på en smal bänk. PowerPoint flashar ”Kampanj” på vita duken.
– Postpunk, sammanfattar Joakim.

Fakta om Joakim Forsberg

Född: 1969 i Kiruna
Familj: Gift med Sisela Lindblom. Två barn, Edgar 10 år och Lava 5 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm
Har skrivit: Hur långt är det till Hollywood (Bonniers, 1995) Det börjar ännu tidigare (Bonniers, 1997), Den ni söker är inte här (Bonniers, 2001) och Liv för liv (Bonniers, 2005). Har även skrivit musik och dramatik.
Spelar: Är basist egentligen men använder gitarr för låtar och spelar piano till husbehov.

Post scriptum

Efterforskningar visar att Strindbergs Röda rummet ligger en trappa upp fast på kortsidan. Fotot till Ebba Gröns singel togs troligen i bistrodelen där Berns nu serverar patisserier. För några år sen kallades det för Röda rummet. Många suspekta element hängde där. Det var det enda stället på Berns där man inte behövde ha slips.

Similar Posts:

• Två män, ”straffet” och en sömnlös natt
• Lisa med is
• Forsberg når ända fram i slutet
• Brinner för häxprocesserna
• Vecka 20 på dagensbok.com

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

En diskussion som fångade min uppmärksamhet här på sajten var i alla fall den om huruvida en bra eller sympatisk huvudperson är nödvändig för att en bok ska upplevas som bra. Rasmus Landström recenserade Reglerna av Sara Mannheimer och en av läsarna retade sig på hans erkännande att han retat sig på huvudpersonen och därefter kommit till en och annan insikt om sina olika krav på hjältar och hjältinnor. Den reaktionen retade i sin tur snabbt upp fler – man ska verkligen aldrig underskatta irritationen som medel för att få saker gjorda och sagda – men problemet i grunden är intressant. Vad är det som gör en bok bra? Kan man gilla enbart språket eller handlingen eller karaktärerna och vara fullt nöjd med det?

Och vad är egentligen en hjälte? Den bredaste definitionen är förstås helt enkelt huvudpersonen, men då kan man ju också snabbt komma med moraliska invändningar. Figurer som Pär Lagerkvists Dvärgen eller varför inte Lisa i Sisela Lindbloms romandebut Lisa för själen är dynamiska, spännande karaktärer som med sina intriger driver handlingen framåt. Vi skulle inte för den skull skriva in dem under rubriken ”Mina förebilder”.

Ändå kunde vi kanske då och då önska oss lite närmare den typen av karaktärer. Inte vilja möta dem i en mörk gränd, men kanske ha något av deras driv och skoningslöshet, deras sätt att skaffa sig det de vill ha – i den mån de nu får det – och sätta fart på tillvaron. Titta bara på alla hämndfantasier på marknaden. Där finns det uppenbar efterfrågan. Och kanske behöver vi sådana fantasier just som ställföreträdande. Vi behöver kanske inte valsa runt och ta livet av dem som gjort oss illa – om vi då och då får fantisera kring det i gestalt av någon Clintan-typ eller Sandemo-häxa. Antihjältarna fyller sina funktioner de med.

Och en hjälte bör heller inte vara alltför superhjältig. Visserligen fullkomligt översvämmas vi av just superhjältar för tillfället, men titta lite närmare. Det är sällan riktigt de där entydligt moraliska typerna som flyger runt och kicksparkar skurkar utan att så mycket som sabba frisyren det minsta. Dagens superhjältar står i ständig kamp med såväl superhjälteplikter och moralisk kompass som yrkesroller, kärestor, matteprov och hejarklacksuttagningar. De är mer Frodo än Stålmannen, mer Job än Gustav Vasas äventyr i Dalarna. De tvivlar och de grubblar och de skitar ner sig. Och det blir väl paradoxalt nog både mer hemtamt och spännande då.

Similar Posts:

• Härskarringen – en magisk värld
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Berättelsen om framtiden
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter

Och det är kanske svårt att se något genuin ”folkligt” i De skamlösas yuppiekaraktärer. Men deras själviska och prylcentrerade tillvaro framstår uppenbarligen som idealet för fler än som faktiskt har råd med den. Möjligen finns det också en koppling till den där nyspräckta ekonomiska bubblan här? I många mediasammanhang framställs plasmateve och designmöbler närmast som mänskliga rättigheter och larmrapporter kring skuldfällorna visar att de budskapen i skrämmande utsträckning gått hem.

I De skamlösa fungerar damtidningsredaktionen, där huvudpersonerna Nathalie och Tito jobbar, som konsumismens nav. ”Jobbar” är förresten ett starkt ord. De snarare mellanlandar där mellan eviga bekymmer med att matcha accessoarer, kurera baksmällor, synas på rätt krogar och imponera på rätt människor. Nathalie suktar efter Tito och ett glassigt jobb som porrfilmsproducent. Tito suktar efter ett glassigt bröllop med i princip vilken på ytan lämplig brudgum som helst. Överklasslyngeln Erik lyckas inbilla sig själv att Tito är hans drömmars kvinna och Eriks före detta flickvän Amanda skriver noveller om de övriga karaktärernas liv som hon omöjligt borde ha någon inblick i.

Bortsett från den skruvade metaeffekten av Amandas skriverier är De skamlösa en studie i konsumtionssamhällets och de privilegierades ytliga självupptagenhet. Karaktärerna använder varandra som marionetter klippta ur någon glansig modetidning. Var och en är fullkomligt upptagen med sin egen agenda. Nathalie får nys om en polska som säljer sex på nätet och upphöjer henne strax till ikon för marknadsliberalism och valfrihet. Äktenskap och relationer har ingen som helst plats i Titos föreställning om det perfekta bröllopet, och inte i Eriks idéer om den perfekta flickvännen heller, för den delen.

Det hann gå tio år innan Sisela Lindblom kom med en ny roman och det är tretton år sedan kritikerrosade debuten Lisa för själen. Sedan dess har Lindblom hållit sig huvudsakligen till teatern, där hon är verksam som dramatiker och regissör. Och hon har teatermänniskans känsla för representation, typer och detaljer, inte minst språkligt sätt. Lindblom hittar de små glidningarna i hur inre blivit yttre, önskningen att vara ”lycklig” blivit ”lyckad”.

De skamlösa kan närmast betecknas som en satirisk idéroman och huvudpersonerna är symboler snarare än verkliga karaktärer. Det gör onekligen boken till ett utmärkt debattämne, men samtidigt blir själva läsupplevelsen en smula ensidig. Karaktärerna i De skamlösa är rakt igenom osympatiska och statiska. Det är teoretiskt sett intressant, men i praktiken ganska svårt att engagera sig i.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower
• Brinner för häxprocesserna
• En synnerligen delikat historia…
• Författarporträtt: Joakim Forsberg

Och det är hon. Lindblom har skapat en karaktär som man först nästan avundas. Hon är tjejen som gör vad som faller henne in. Hon är elak och manipulativ, ljuger ihop saker av ingen anledning alls. Och på något sätt avundas man henne. Hon är så fri från konventioner och det där ständiga gnagande samvetet.

Men fullt så enkelt är det förstås inte. Det är det som är så himla snyggt. Lindblom lockar oss in i experimentet och drar det sakta men säkert till sin spets. Som om man satt sig på ett fuktigt säte sipprar den obehagliga vetskapen – konsekvenserna, orsakerna – fram bit för bit. Normala människor uppför sig inte så här. Och vi har faktiskt våra skäl.

Min invändning mot De skamlösa nya karaktärerna består främst i att de personifierar en tidsanda på ett tydligt och satiriskt sätt, men blir för upptagna av detta personifierande för att bli verkliga personer (i rättvisans namn är det karaktärernas problem även inom romanen). De engagerar helt enkelt inte. Lisa däremot känns som kött och blod, är skrämmande lätt att identifiera sig in i. Hon har skäl och trasigheter som gör att man är med henne hela vägen. Man lär sig något, man tvingas tänka till och man bryr sig.

Lisa för själen tycks aldrig ha kommit i någon pocketversion. Det vore ju en god idé att göra en, nu när Sisela Lindblom är aktuell igen. En riktigt snygg – som den inbundna då – pocket med lite lagom 1990-talskultstatus. Det förtjänar den faktiskt.

Similar Posts:

• Idéroman på konsumismens altare
• Brinner för häxprocesserna
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower
• Apropå hjältar och antihjältar
• Författarporträtt: Joakim Forsberg