Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Självklart, men ändå lätt att glömma bort. Och det är skrämmande, för har man väl utan att reflektera över det accepterat idén om judarna som en enhetlig grupp, ja, är man inte halvvägs inne i nazisternas tankesätt då?

I Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer ger Salomon Schulman en betydligt mer nyanserad bild av en brokig kultur med alla möjliga uttryck, som alltid funnits mitt ibland oss, men förvånansvärt ofta som en egen, märkligt okänd parallell värld. Många med mig känner den säkert mest från skönlitteraturen och jiddischförfattare som Sholem Alejchem och Nobelprisbelönade Isaac Bashevis Singer.

Schulman, svensk författare och barnläkare, har ett högst relevant svensk-judiskt perspektiv inte minst på Förintelsen och Sveriges förhållande till den. Att det knappast är särskilt smickrande för Sverige behövs väl inte ens påpekas. Själv läkare har Schulman särskilt fäst sig vid de svenska medicinare som under kriget gick samman kring kravet att vägra tio judiska kollegor en tillflyktsort i Sverige.

Jiddischland är en djupt personlig betraktelse kring judisk kultur, kring språk, litteratur, film, historia, politik och religiösa åskådningar. Den är också en stark skildring av Schulmans egen familj och dess historia. Schulmans föräldrar kom från Polen, via förintelselägren, efter kriget. Själv föddes han i Sverige. Sin polskfödde äldre bror fick han aldrig träffa. Han slogs ihjäl under kriget, men finns där som ett evigt tomrum i familjen.

Till USA var det tänkt att de skulle, men fadern diagnosticerades med tuberkulos och släpptes inte in i det förlovade landet. Som vuxen granskar läkaren Schulman sin fars journaler. Där finns ingen tuberkulos.

Kanske hade hans läkare deltagit i de antisemitiska medicinardemonstrationerna år 1939? Inte vet jag, ty hittills har jag inte träffat på en enda äldre kollega som då jag frågat sagt att de deltagit, trots den nästan totala uppslutningen.

Erfarenheterna från kriget, antisemitismen och skräcken för antisemitismen vilar som en skugga över de invandrade judarna.

I Malmös tidiga femtiotal, bland Folkets Parks tjutande karuseller: de står i sina poplinrockar och filthattar. Fyra är allvarligt tysta, den femte talar timvis. Om kriget, det förbannade kriget, vad de varit med om. Jag håller min far i handen. Det talas lågmält, jag har hört deras historier gång på gång. De böjer sig framåt mot varandra, som pingviner. Ingen skall få reda på att vi är judar. Själv gick jag i kristen söndagskola också, och visste lika mycket om Jesu historier som om deras. Jag fick under inga omständigheter berätta för mina kompisar att jag var jude. Vi var från England, hette det. Judestjärnorna var fastgjutna i våra själar.

På så sätt blir jiddischkulturen och språket en nästan hemlig kultur, ett ickeofficiellt språk. Långt upp i tonåren, skriver Schulman, utelämnade han, tillfrågad om sina språkkunskaper, jiddisch. Det talades ju bara med den närmaste kretsen, med människor som tillfrågade av utomstående påstod att det var tyska.

Med min skoltyska som referens hade jag svårt att tro att någon överhuvudtaget skulle svälja den nödlögnen. Men när allt fler gojim präktigt konstaterade att det då måste handla om schweizerdeutsch och fick ett glatt nickande till svar höll jag på att spricka av skratt.

Dessa upprepade scener var förstås rotade i en judisk tragi-komik. Jiddisch utgjorde deras kastmärke och det språk som deras lidande hade uttryckts på. Det gällde för dem att till varje pris dölja skamfläcken av att ha varit de utvalda Unter-menschen, hånade av alla och envar.

Med ytterlig tveksamhet, om ens alls, förmedlade de sitt idiom till oss. Många av dem ville inte se oss som nästa sekunda generation, iklädda värnlöshetens språkdräkt.

Men Schulmans fascination för språket och kulturen, för ”oförskräckthetens och fräckhetens jiddisch” fascinerar i sin tur. Också hans svenska bär här och var smak av något annat, nästan upphöjt, som när han beskriver Singer som skräddare:

hans tråckliga språk, med oväntade vändningar och skutt bortom logikens anständighetskrav, kännetecknade ju dessa polskjudiska skräddare.

De var aldrig skräddarmästare i den svenska meningen, utan i ordets bemärkelse – en språkets mästare. Med sin flinka nål hittade de alltid rätt. Och det stack till i hudkostymen så precist att till och med ens vrål punkterades. De mästrade en finurligt och skrädde aldrig orden.

Det är ett språk och en kulturhistoria som befinner sig i ett fantasieggande gränsland, ett gränsland som det är nästan omöjligt att efter att ha läst Schulmans bok inte vilja veta mera om.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Också himlen kan göra misstag”
• Vad ska man tro?
• Fiktiva fakta-personer
• Guldruschen utforskad

I egen rätt hör Tevjes historier emellertid till jiddischlitteraturens stora klassiker och föregångare till författare som Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer. Det är inte svårt att se släktskapet.

Spelman på taket innehåller nio historier, berättade av Tevje själv för vännen herr Sholem Alejchem. I sin lite pratiga, omständiga stil rapporterar Tevje om livets alla med- och motgångar, om affärerna för en fattig mjölkhandlare på den tsarryska landsbygden och inte minst om bekymren med de giftasvuxna döttrarna.

Tevje själv är en komplex figur. Han är finurlig och naiv om vartannat, han står och väger mellan ödmjukhet och självgodhet, han har ett ytterst levande och personligt förhållande till Gud och han tofflar gärna till sina medmänniskor med lösryckta citat ur de religiösa skrifterna så ofta han får tillfälle. I familjen är han den självklara patriarken som inte sällan täpper till sina känslomässiga reaktioner med ett barskt ”Tevje är inget fruntimmer”, men vars kärlek och oro för döttrarna hela tiden lyser igenom.

Inte minst i Tevjes ibland oerhört drabbande relationer till döttrarna och deras friare är Spelman på taket en finstämd skildring av vardagsliv och värderingar bland den östeuropeiska landsbygdens fattiga judar kring förra sekelskiftet. Tevjes kunder finns bland semestrande rika och i staden sätter unga sprättar sitt hopp till aktiemarknaden. Bland hans svärsöner finns en fattig revolutionär som fängslas och förvisas, och vid horisonten lurar pogromer och fördrivelse från hus och hem.

Inte för inte är jiddischlitteraturen också känd för sig karga humor, så uppenbart en överlevnadsstrategi för att orka finna sig i förhållanden ingen människa borde behöva finna sig i. Heter ett kapitel ”Tevje reser till Det heliga landet” så kan man ge sig tusan på att han aldrig kommer dit. Och i ”Låt oss tala om något roligare”, vill han byta ämne efter beskedet att svärsonen förvisats. ”Har ni hört något nytt om koleran i Odessa?”

Similar Posts:

• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• Det krävs en by?
• En förlorad värld
• Fonetik som klassresa och kärleksintrig
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …