Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om

Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. Staden var länge landets andra stad efter Åbo. Hit kom människor för att arbeta med tjäran och träexporten och staden blev med tiden en viktig sjöfartsstad. Flera gånger har jag läst Sara Wacklins Hundrade minnen från Österbotten (1844, 1920) som tecknar otaliga porträtt av människor och händelser i Uleåborg för några hundra år sedan. Att det finns en sorts uppföljare till den pärlan hade jag ingen aning om.

I sommar vistades jag några dagar igen i Uleåborg och av en slump rekommenderade en vän mig romanen Ärkeängeln i Uleåborg av Anu Kaipainen. Romanen som gavs ut för över femtio år sedan bygger på en historia ur Wacklins verk.

Romanens handling utspelar sig under 1808-09-års krig när Sverige ligger i krig mot Ryssland och Finland är den östra delen av Sverige. Många strider har utkämpats till ryssarnas fördel på olika håll i Österbotten och de svenska trupperna tvingas retirera. Den svenska armén stannar upp i Uleåborg där militärerna roar sig galant med stadens ungdom på baler. Många flickor och äldre mör är angelägna och skulle gärna följa med en officer. Andra soldater ligger svårt sårade på ett provisoriskt lasarett och många dör trots fältskärens kniv och valhänta omvårdnad.

Därefter kommer ryssarna till folkets fasa. Men de vill också dansa på baler och kurtisera stadens unga kvinnor. Det ses inte på med goda ögon men folket har inte makt att stå emot de ryska utan de blandar sig friskt med dem.

I centrum för handlingen följer vi Schaggens Tok-Lena som i dagens värld skulle fått många diagnoser och bott på institution. Familjen har henne att bo i en bastu och klara sig själv. Fadern, herr Schagg, en välbärgad handelsman i kål och tjära är gammal och döfärdig. Lenas mor sitter mest på sin kammare och väver ryor och har överlämnat uppfostran av döttrarna åt sin syster, en ogift mamsell.

Alla hötter åt Lena som stammar, går ofta på alla fyra och lever i sin egen värld som befolkas av bland annat kungen och den döda Agnes som drunknade i älven när hon badat bastu efter sin bröllopsnatt. Med dem resonerar Lena i sitt inre och ofta har Agnes henne att rya oanständigheter och könsord högt på stadens gator och torg. Lena vill ha en man. På lasaretten hittar hon en åt sig. Svårt skadad, medvetslös kuskar hon hem sin ängel på en kälke i den iskalla vinternatten. Länge tror man som läsare att soldaten är död men Lena gnider honom varm och har sen mycket glädje av sin “ärkeängel Mikael” – trots att han saknar både mun och kind – innan han traskar iväg hemåt Västerbotten på vårkanten.

Ofta i texten finns insprängt gamla visrader och talesätt. Dialogerna är många och ger ett livaktigt intryck. Lena är i all sin enkelhet både fiffig och “gatusmart”. Att fadern kallar henne “luder” och gör henne arvslös tar hon med ro. Inget att göra åt eller hänga läpp för. Hela hennes värld är besjälad och i naturen hämtar hon sin kraft.

Det är något stoiskt över språket. Här spelar kriget, kroppen, kölden, döden roll. Kvinnorna är gudfruktiga, vidskepliga men samtidigt sexuellt hungriga. De språkliga bilderna lånar drag från fänad och flora: Lena beskrivs som en kviga och systern är en rosenknopp. Något i stilen påminner om Rosa Liksoms osentimentala och korthuggna sätt att skriva. Här lindas inget in utan med några meningar uttrycks livets skönhet och elände. I sista kapitlets sista rader skildras Lenas hädanfärd: “Ned under den svarta stenhällen bara”.

Romanen ger en riktig historielektion om 1800-talets levnadsätt och krigstid i en finländsk sjöfartsstad. En läsupplevelse.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Att vara tretton vårar och det är krig
• En överlevande överstinnas historia
• Hundra år av finskt familjeliv
• Kultur mot natur?

De författare som läses i Sverige är de största namnen, såsom Sofi Oksanen, Rosa Liksom och på senare tid också Katja Kettu. Dessa mästare är inte ensamma. De har vid sin sida en myllrande myrstack av andra författare, som inte har samma spridning här på denna sida om Östersjön.

Några av dessa är medtagna i novellsamlingen Finland berättar: rådjurens himmel. En del är yrkesverksamma skribenter och har nått sin publik via dramatik eller kåserier. Men främst tycks majoriteten av antologins författare trivas med novellen som uttrycksform. I de välskrivna men kortfattade presentationerna intill varje novell läser jag att många av dem gett ut novellsamlingar tidigare.

Tjugofyra noveller i en och samma bok kan verka lite mycket, men det finns fördelar – nämligen att de flesta noveller håller sig korta. Om man bara läser sporadiskt medför inte formatet några behov att backa tillbaka för att minnas vem som var vem, eller om det fanns någon platsbeskrivning som gav viktiga ledtrådar att hålla i minnet.

Relationer verkar vara den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. Det är ju inte så konstigt – mycket av litteraturen överhuvudtaget torde ha sitt upphov i viljan att sätta ord på hur individer samverkar med andra individer. Här finns som exempel historier om äktenskap som svajar eller skildringar av hur en yngre generation möter eller undviker den äldre generationen. I några fall ger barnperspektiv en särskild udd till berättelsen.

I de flesta noveller förekommer vanliga människor som huvudpersoner – åtminstone ser det ut så utifrån. Men vissa av personerna har vilda och okontrollerbara drömmar som glider ut i overkligheten. Någon är så introvert att hen väcker obehag. Som kontrast läser jag några skruvade historier som får mig att skratta, bland annat novellen som föreslår en enorm besparing inom äldreomsorgen. Idén handlar om att utnyttja byggnaderna vid den nedlagda hönsuppfödningen. Absurt och väldigt likt Arto Paasilinna när han raljerade som värst. I Sverige har tv-showen Grotesco samma anda i sin satir.

Människorna söker sig i några fall till sjöarna vid sommarstugorna eller öarna i skärgården. Men i de flesta fall är fonden den urbana miljön. Än åker vi i hissen mellan våningarna i flerfamiljshuset, än känner vi oss anonyma bland alla okända grannar.

Novellerna speglar en samtid som i mångt och mycket liknar den i Sverige. Förutom att novellerna är bra alster och presenterar mig för en mängd intressanta författarskap, märkte jag att antologin i många avseenden gjorde mig fundersam.

Similar Posts:

• Smakprov av Österrike
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• Noveller om oro och ångest
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Jordskredsseger i Lissabon

Här berättar en gammal kvinna i ett rasande tempo om hela sitt liv. Från barndom i en nordfinländsk bonde- och köpmannafamilj med starka nazi- och fascistsympatier till ett våldsamt och stormigt äktenskap med en trettio år äldre överste med samma ideologi. Att vara gammal och trött efter ett liv fyllt av nästan otrolig dramatik. Det är något kortfattat om romanen som är realtivt kort till omfånget.

Miljöerna som tecknas är norra Finland, Helsingfors men även tyska och polska städer dit paret reser för förhandlingar med nazistiska militärer (till och med Hitler figurerar) under vinter- och fortsättningskriget. Även tyska och Röda armens härjningar i Lappland skildras.

Samtidigt följer man överstinnans äktenskap med den åldrande översten: en suput och sadist. Hans smak för sexuella perversiteter och hennes egen blinda ståndshögfärd är hårresande. På något vis dras man som läsare in i det motsägelsefulla: huvudpersonen kan ha vidriga tankar om politik, länder och folk men samtidigt känner man med henne och önskar att hon ska bryta upp från sin varulv till make. Börja tänka klart – för tänka kan hon. Senare lever hon med en yngre man av helt annan kaliber som hon på äldre dagar låter leva med en yngre kvinna för att hon helt enkelt själv, hennes kropp (och framför allt underliv uttryckt med det finska v-ordet) börjar vara allför gammal för sex och sånt.

Språket är rakt och rått med en grotesk humor. Naturen, kroppen och årens skiftningar beskrivs mycket tilltalande och på ett direkt vis. Janina Orlov har verkligen fått fram Liksoms speciella stil i översättningen.

En kort roman om bortg(l)ömda nazisympatier (också) i Finland. Om hur historien och historieskrivningen ändras över tid. En bok som även hyllar den lappländska naturen med myrar, mossar och ödslig storslagenhet. En berättelse om svåra ämnen, men allt beskrivet med en mycket rask och rasande fart. Som läsare både avskräcks man och dras med i den ibland rätt naiva överstinnans historia. Tacksam är man också i slutet över hennes slutliga mognad och mättnad.

Similar Posts:

• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Lågmält dramatiskt
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• En pappas historia
• Drömmen om Utopia

Men när jag såg SVT:s information om Babel pockade det där samtalet och 80-talet på igen. Jag kan inte låta bli att skriva om den färgstarka Rosa Liksom.

Kupé nr 6 är den första av hennes romaner som översätts på 20 år. Samtalet på Kulturhuset kom därför att handla om romanen och Rosa Liksoms egna upplevelser i Sovjetunionen under 80-talet. 1981 flyttade hon från Helsingfors till Moskva för att studera. 1986 gjorde hon en resa längs Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, samma resa som den namnlösa flickan i romanen gör. Rosa berättar att det var en speciell resa av många anledningar och hon har länge tänkt skriva om den men andra skrivprojekt har kommit i vägen. Hon bestämde sig för att skriva ned berättelsen när hennes dotter började ställa frågor om hennes liv i Sovjetunionen.

Då på 80-talet fanns det få bilar i Moskva, tunnelbanan gick bra och det var lätt att få tag på en taxi (dem behövde man dessutom inte alltid betala för, berättar hon). Då var det billigt att leva där, numera är det dyrt att vara utlänning i Ryssland. Då 1981 gick det att leva billigt och samtidigt ha roligt, det är en kunskap som har gått förlorad nu, säger hon. Men, tillägger hon, det är såklart inte hela bilden. Det fanns många problem då som nu, men hon vill minnas sin tid i Moskva som bra och rolig.

Det var konsumtionskritiken som drev henne till Ryssland. Där slapp hon konsumtionshets och val i affären. Då fanns det två sorters tandkräm, två sorters tvättmedel, etc. etc. Nu är landet fullt av bilar, varor och reklam men, säger hon. Det ryska folket är detsamma. ”Ryssar är varma och brutala”, berättar hon.

Enligt Rosa är ryska människor känslosamma, färgstarka och stora figurer. Precis som Vadim i romanen (mannen som den namnlösa flickan delar kupé med på tåget till Ulan Bator). ”Vadim är ett hopkok av alla ryska män jag känner” berättar Rosa och skrattar, för vid första anblicken är det en inte helt positiv bild av den ryska mannen som hon målar i romanen. Hon har byggt honom som en levande människa, en människa med alla färger, inte helt god och inte heller helt ond.

Trots att hon tillbringade så pass många år i Moskva skriver hon inte mycket om det i romanen, det materialet har hon kvar i sin dator berättar hon.

Titel på romanen Kupé nr 6 anspelar på Tjechovs Avdelning nummer 6 som enligt Rosa är det bästa Tjechov har skrivit. Romanerna liknar varandra till viss del, hans utspelar sig på ett sinnesjukhus, hennes på en tågresa i en kupé som kan liknas vid en avdelning på ett sinnessjukhus. Rysk litteratur, kultur och politik är hennes hobby säger hon. Hon berättar att hon inte bara läser gammal klassisk rysk litteratur, utan även samtida rysk litteratur. Den bästa nu levande ryska författaren är enligt Rosa Viktor Jerofejev. Hon säger att det är lätt för finnar att läsa rysk litteratur eftersom finnar och ryssar delar melankolin, något hon tillägger är dock att melankolin i Finland leder till depressioner medan den i Ryssland leder till fest och eufori.

Kanske har det sin förklaring i att man i Ryssland är mer fri, och när man kan struntar i att vara effektiv och föredrar att äta, dricka, dansa, lyssna på musik och ta det lugnt som hon säger. Rosa har alltid känt en dragning till Ryssland och hon hoppas att förhållandet mellan Ryssland och Finland i framtiden ska bli bättre och mer avslappnat, när de såriga minnena från andra världskriget bleknar bort.

Ni kan läsa min recension av Kupé nr 6 här och som Ingemar Fasth, producent för Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm gjorde i presentationen av samtalet vill jag kyssa boken och uppmana alla att läsa den. Och så länge avsnittet av Babel finns kvar på SVTplay tycker jag ni ska titta på Jessika Gedins intervju med norra Europas mest färgstarka författare.

Similar Posts:

• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Lång resa mot öst
• Politik och litteraturkritik
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Nytt ryskt

Det är i mitten av 1980-talet och Sovjetunionen är världens största rike. I romanen får vi följa en flicka, vad hon heter avslöjas inte och det känns inte heller särskilt nödvändigt att ta reda på. Hon har flyttat från Finland till Moskva för att studera och bestämmer sig en dag för att resa längs den Transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet för att där studera gamla hällristningar. När tåget står inne på Moskvas centralstation i väntan på avgång får flickan syn på en man klädd i svart vaddjacka, en sån som arbetarna brukade ha.

När stationsklockan slog för tredje gången hoppade han ombord. Flickan såg efter mannen som gick med gungande steg genom korridoren och hoppades att han inte skulle gå in i hennes kupé. Men förgäves.

Samtidigt som tåget knycker igång börjar Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett spelas ur de brusiga högtalarna ombord på tåget och resan startar därmed. Till en början stirrar flickan och mannen, som presenterar sig som Vadim Nikolajevitj Ivanon, surt på varandra innan mannen börjar prata. Och pratar det gör han. Han berättar för flickan om de vodkaflaskor han har druckit, om de gånger han har slagit sin fru, om de fittor han har erövrat och de fittor han kommer att erövra. Flickan lyssnar och tänker på mannen med avsky, men säger inte ett ord. Med tiden kommer dock hennes syn på mannen att mjukna, och hans sätt att tala till henne förändras. De delar inte bara dagarna, téet, saltgurkan och vodkan där i tågkupén, de tar också sällskap när tåget gör sina stopp i slitna sovjetiska städer.

Flickan uttalar inte ett ord i berättelsen. Ibland förstår vi att hon pratar med dem hon möter genom svaren de ger henne, men det är en roman med väldigt lite tal till förmån för de många talande bilderna. Och vilka bilder sen! Ibland sätter Rosa Liksoms ord inte bara tåget i rörelse utan hela romanen i rörelse. Det kallar jag mästerligt.

Man lämnar Irkutsk, den tysta, isbundna, vårliga staden bakom sig. Man lämnar Irkutsk, universitetsbibliotekets gula kakel, den rosafärgade kyrkan med lökkupoler, parker och alléer, högtalare och ångande allmänna bastur, den trötta jorden, allén täckt av det rostfärgade översvämningsvattnet, den klassiska musiken i en liten högtalare på en stolpe vid porten till parken, snön och de mjuka drivorna i gårdarnas trädgårdar, man lämnar Irkutsk och ett mötande eltåg kränger till på spåret bredvid, hus och åter igen små stadiga hus, vita fönsterkarmar, luckor med blomdekorationer, snitsigt snidade stuprör, ett ensamt elvavåningshus mitt bland åkrarna, vårvintersol, rykande skorstenar, en man på en vedtrave. Det här är fortfarande Irkutsk, en ryssblå stationsbyggnad och en ogenomtränglig, djungelaktig skog. Myrar, dvärgskog, skövlad skog och kalhyggeslinjer, det här är inte längre Irkutsk, banan BAM som kärret har slukat, ett hus som har rasat under snön. I vagnen intill svävar klangen från några bjällror ackompanjerande en sorglig melodi på ett handklavér. Tåget dyker in i naturen, dunkar fram genom det snöiga, öde landet. Allt är i rörelse, snön, vattnet, luften, träden, molnen, vinden, städerna, byarna, människorna och tankarna.

Det här är en mycket intressant resa genom det förflutna, en resa genom tid och rum. Tåget tar dem över den ryska stäppen, över Sibiriens tundra, genom sovjetiska städer in i Mongoliet. Det är en färgskala bestående av 50 nyanser grått, men det är en färgstark gråskala.

Similar Posts:

• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• Att vara tretton vårar och det är krig
• En överlevande överstinnas historia
• Röda Rosa
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael