Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till berättelse utklädda pamflett” – nystar på ett utredande, lite omständigt språk och med torr, torr humor upp hur Katharina Blum hamnade i den här sitsen. Hur polisens och framför allt den stora skvallertidningens förföljelser och förtal leder fram till den desperation som till slut gör henne till just det hennes belackare hela tiden hävdat.

Det är mot tidningen (i Bölls språkbruk helt enkelt TIDNINGEN) pamfletten riktar sig, som den not-so-much-disclaimer som inleder romanen uttrycker det:

Personer och handling i denna berättelse är fritt påhittade. Skulle skildringen av vissa journalistiska metoder tyckas ha likheter med metoderna på den tyska tidningen Bild-Zeitung, är dessa likheter varken avsiktliga eller slumpmässiga utan oundvikliga.

Nu är ju mediedrev knappast något okänt fenomen i dagens Sverige heller, men Bild-Zeitungs metoder och förgreningar – och Bölls förbittring emot dem – framstår ändå som något i särklass. Per Svenssons avslutande essä sätter in romanen i sitt historiska sammanhang och det är en högst välkommen kontextualisering.

Västtyskland i mitten av 1970-talet är ett extremt politiserat sammanhang och om Bölls berättelse verkar tecknad med stora ilskna kolkritelinjer så har de sin motsvarighet där. Böll kritiserade Bild för hetsjakten på framför allt Ulrike Meinhof och Röda Armé-fraktionen. Polisen svarade med razzior mot Bölls familj och vänner – razzior som trycktes i Bild innan de ens inträffat.

Det är en tid med ett tonläge så högt att det är svårt att föreställa sig. För Bild tycks alla ha varit ”sympatisanter”, kommunister och terrorister; för RAF var alla svin och nazister. Och som Svensson lakoniskt konstaterar: ingen anklagelse var sådär alldeles uppåt väggarna. Kretsarna kring RAF tog emot pengar från DDR, medan företeelser de reagerade emot, som de gamla nazisternas fortsatta dominans i det västtyska rättsväsendet, uppenbarligen också var ett faktum. 1958, refererar Svensson, innehades 33 av 47 ledande poster inom rikskriminalen av före detta SS-män.

Alltsammans är med andra ord väldigt spännande. Men är det för den skull bra litteratur? Jag är nog inte riktigt säker på det. Katharina Blums förlorade heder är en intressant roman, berättelse eller pamflett, men i sättet den är skriven på ligger en oerhörd distans och åtminstone för mig blir det ett hinder. Vi kommer aldrig Katharina Blum eller de andra karaktärerna inpå livet.

Det är säkert inte heller Bölls avsikt. Metoden känns igen från andra tyska vänsterförfattare. Verfremdung, publiken ska tänka snarare än känna, och allt det där. Men även om idén om en alternativ dramaturgi alltid har tilltalat, eller kanske snarare fascinerat mig, tror jag att den i grunden faktiskt bygger på ett feltänk. Man blir inte klokare av att inte känna. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• En terrorist nära dig
• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Välskrivet men föga överraskande

Baader-Meinhof gruppen och RAF har haft stort inflytande på den politiska debatten och fortsatte att ha det, trots att det rent politiska arbete som bedrevs av gruppen egentligen var begränsat, beroende på hur man ser deras verksamhet. Av alla deras högtflygande revolutionära planer blev en tumme, vilket Ditfurth inte väjer för, men heller inte problematiserar i så hög grad som man kanske hade kunnat önska. Att hon har sina sympatier hos Meinhof tydliggörs redan i boken inledning. Det behöver inte innebära ett problem. Men det blir ett problem när hon ställer sig ensidigt på Meinhofs sida och hävdar att de känslor och de tankar hon tillskriver Ulrike Meinhof är belagda – men de redovisas aldrig vilka som är källorna till denna information, och hur det kommer sig att de sitter inne med den. Ibland lyser bristen på källor igenom, som när några av Meinhofs åldriga släktingar ges väldigt stort utrymme i skildringen av Meinhofs tid i fängelset – helt enkelt för att de var de enda som besökte henne.

Den mest intressanta delen av biografin blir därför den del som behandlar uppväxt och tiden före äktenskapet med Klaus Rainer. Den unga Ulrike Meinhof känns verklig, det känns som att henne kommer läsaren tätt inpå, liksom journalisten med det starka sociala engagemanget. Det är svårare med aktivisten/terroristen och även modern Ulrike. Barnen, tvillingflickorna som under långa perioder inte får träffa sin mor, som skickas iväg från sina föräldrar vid späd ålder för att bo hemma hos Renate Riemeck och senare hos främlingar i Italien. De blir brickor i spelet mellan Meinhof och Rainer, brickor som, får man känslan av, ses som ägodelar av modern snarare än barn med behov av sina föräldrar. Rainer är en endimensionell figur, som en karikatyr av den dålige äkta mannen och frånvarande fadern. Riemeck och Rainer är bokens bad guys, fullständigt demoniserade av Ditfurth. De beskrivs som helt i händerna på den västtyska statsapparaten och deras agerande under de turbulenta åren i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet beskrivs som helt hänsynlöst och den enda förklaringen verkar vara deras gemensamma vilja att sabotera för Meinhof. En konspirationsidé som blir väldigt överdriven och enkelspårig.

Riemeck beskrivs hela tiden som Meinhofs fostermor, vilket blir märkligt med tanke på att hon i många år levde tillsammans med Meinhofs mor och senare tog hand om Ulrike och hennes syster efter moderns bortgång. Styvmor hade klingat bättre, vilket kan vara en märklig översättning eller en vilja att markera avstånd.

Det är också en god historielektion för dem som, liksom jag, tillhör den historielösa generationen. Undervisningen tog slut i och med andra världskriget. Eller, ja, sen var det ett krig i Vietnam också, som ingen ville ha men som tydligen utkämpades ändå. Oklart varför. Och så fanns det något som hette Sovjetunionen. Den delen illustrerades med en bild på en skördetröska. OchÂ…det var det.

Översättningen är tyvärr inte helt klockren och hade mått bra av lite ytterligare bearbetning. Ditfurths ambition är att förklara varför, hur den ansedda journalisten från den övre medelklassen blir en bankrånande terrorist. Hur förklarar man en logik som går ut på att ta till våld för att man anser att samhället är odemokratiskt? Eller att man, trots att man säger sig arbeta för folket utför attentat och begår brott som drabbar just den lilla mannen?

Trots att boken stundtals är lysande, och trots det ambitiösa upplägget, infinner sig fler frågor än svar. Varför blir aldrig därför.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Välskrivet men föga överraskande
• Pär Thörn på Lava i Stockholm
• Vad är egentligen motstånd?

Ulrike Meinhof är medelklasstjejen som blev terrorist. En välutbildad, välrenommérad journalist som tappade tron på möjligheten att påverka inom systemet. En tvåbarnsmamma som dog i fängelse. Det här går att förstå. Och det är lite läskigt.

”Man ser med hennes ögon” har förlaget valt att citera ur DN på omslaget. Men det är en grov förenkling. Det är mycket sällan man som läsare kan vila i en entydlig bild av Meinhof som person. Istället är det olika versioner av henne och de övriga i Röda Armé-fraktionen, av det historiska sammanhanget som sådant, som ställs mot varandra.

Sem-Sandberg blandar replikskiften ur rättegångsprotokoll och förhör med tidningsutklipp, radioinslag, listor och tankar. Den romanform han skapar är både enormt spännande i sig och fyller en stark funktion. Den är fragmenterad, mångtydlig. Sanningen, människan, är inte så lätt att få grepp om. Det finns så många olika bilder.

De övriga RAF-medlemmarna kommer man mindre nära. Men visst går de att känna igen. Inte minst Andreas Baader och Gudrun Ensslin och den nästan religösa dynamiken kring dem. Den dogmatism och personkult som omvandlar ifrågasättande och politisk vilja till en sekterism som Sem-Sandbergs Ulrike får allt svårare att identifiera sig med. Hon väljer bort det övriga samhället för gruppen och deras metoder bara för att finna sig vilsen också i detta. Och för sin osäkerhet stöts hon ut. Därav ”Theres”, det kodnamn som Ensslin ger Meinhof i fängelset. Alla andra får namn ur Moby Dick. De är besättningen som kämpar mot den stora valen. Hon döps efter helgonet Theresa av Ávila. Särlingen, den skenheliga.

Vilken del Ulrike Meinhof egentligen hade i RAF:s våldsaktioner låter Sem-Sandberg förbli osagt. Samtidigt som det stämmer överens med romanens öppenhet framstår det – i synnerhet därför att författaren i slutet faktiskt tar ställning till självmordet (som det ju finns diverse konspirationsmodeller kring) – som en något enkel utväg. Så mycket lättare för läsaren att ta till sig en kvinna som kanske inte deltog i det faktiska avhumaniserande en terrorakt innebär – att kunna bortse från faktiska människor och döda symboliskt.

Men det som hänger kvar är ändå uppgivenheten. Att gå över en gräns därför att man inte ser några alternativ. Vilka möjligheter som faktiskt finns att förändra samhället. Och det stora frågetecknet efter.

Steve Sem-Sandberg hör till de mer intressanta författarna under senare tid. Hans förmåga att berätta historier i relevanta och fascinerande former utan att låta det formella överskugga innehållet är djupt imponerande. Jag vet att jag är långt ifrån den första recensenten att inse detta. Men jag lär inte bli den sista heller.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• Fiktiva fakta-personer
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• När samhället bara vill skydda de starka
• Verkligheten är den nya fiktionen

Ockupationen slog Sverige med häpnad. Aldrig skulle väl sånt hända här – i lilla fredliga samförstånds-Sverige? Eller var det verkligen så? Hansén och Nordqvist visar i den här boken att säkerhetspolisen faktiskt hade fått varningar innan om att något sånt här var på gång. De hade till och med varit på den västtyska ambassaden för att inspektera säkerheten – men tyskarna hade inte brytt sig om varningarna.

Dramat slutade iallafall med att två från ambassadpersonalen, och ett par av RAF-kommandot, dödades. Men historien var inte slut med det. En annan person från den tyska radikala vänstern, Norbert Kröcher, bodde nämligen sedan en tid i Stockholm. Han hade gått i landsflykt ett par år tidigare, då pressen från den tyska polisen blev för hård. Efter dramat på den västtyska ambassaden började han åter smida planer på att åter ta upp kampen, även han. Med sig fick han ett antal svenska aktivister, och planerna för ”Operation Leo” började ta form. Nu skulle Anna-Greta Leijon, dåvarande toppolitiker för socialdemokraterna, kidnappas för att hämnas hennes ansvar för att ha utvisat de överlevande från Kommando Holger Meins till Tyskland …

Historien som berättas i boken Kommando Holger Meins är på intet vis ny. Stora delar av boken, de som handlar om situationen i Tyskland, är tvärtom uteslutande hämtad från tidigare böcker på temat – framförallt Stefan Austs bok Baader-Meinhof. Det nya de däremot har gjort är att intervjua en av RAF-medlemmarna, en rad svenska poliser och politiker, samt ett par av de svenskar som var involverade i ”Operation Leo”. De påstår sig också ha fått tag på tidigare hemligstämplade dokument. Detta till trots förvånas jag över att så lite nytt verkar framkomma mot den bild som förekommit tidigare.

Jag kan också – och kanske just därför – tycka att det är riktigt synd att författarna har valt att inte referera vad de bygger sina påståenden på. Framförallt får det konsekvenser för bedömningen av kontroversiella påståenden (t.ex. om vad som orsakade explosionen på den västtyska ambassaden). Den extremt korta källkritiska diskussion de har i samband med sin litteraturförteckning är ytlig, vilket gör att boken i sin helhet inte känns som att den väger särskilt tungt. Och kanske hade referenser gjort det lättare att visa på vilken ny information Hansén & Nordqvist anser sig ha fått fram i sin bok?

Hansén och Nordqvist kan utan tvekan berätta en historia, iallafall när det handlar om en så fart- och actionfylld som den här. Men tyvärr syns det mig som om boken inte säger särskilt mycket som inte sagts förut.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• Vad är egentligen motstånd?
• En terrorist nära dig
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• När socialdemokratin gapade efter mycket