Texterna som är samlade i boken Kom med mig har Roberto Saviano medverkat med i TV-programmet Vieni via con me (Kom med mig). TV-programmet försökte man censurera på ett smygande sätt, många politiker är liksom maffian rädda för Roberto Saviano eftersom han planterar sina ord i tittarnas, lyssnarnas och läsarnas tankar.

Jag tänker mig ofta berättelsen som ett virus som sprids mellan människor och påverkar dem att förändra världen.

Det spretar på ytan men vad alla texter har gemensamt är att oavsett om de handlar om miljöförstöring, byggfusk, liv och död eller kärlek är att de alla undersöker och presenterar ett Italien med en havererad politik som styrs av maffians våld och hot. Får med sig läsaren i sitt engagemang det får han. Vi hör honom i Sverige jag hoppas att tillräckligt många i Italien också hör honom.

Det handlar om ett raserat studenthus som inte höll tillräcklig byggnadstandard och därmed rasade under en stor jordbävning i L´Aquila och begravde flera studenter vars sista timmar i livet skildras i boken, en berättelse som rör mig till tårar. Det handlar om den vidriga handeln med giftigt avfall som styrs av Camorran i Neapel men förstör jorden i hela Italien, en berättelse som väcker ilskan i mig. För att korrumpera politiken tar man pengar av de politiker som vill köpa sina röster och säljer dessa till studenter och pensionärer utanför vallokalerna. Han talar också om de hemliga ritualer som initierar en ny medlem i en maffiaklan. Alla texter är inte lika engagerande men allt som allt är Kom med mig djupt intressant och obehaglig läsning.

Roberto Saviano låter många röster tala genom sina texter för att på så sätt uppmana fler att gå med dem och honom. Det gör honom till ett självklart mål för den italienska maffian som gör allt för att stoppa honom. De många han tackar i slutet av boken som skyddar vart steg han tar är ett bevis på att det finns människor som lyssnar.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Ingående om den sicilianska maffian
• Fortsatt Savianofeber i Italien
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien

Imorgon skriver jag om Alva som spenderar sommarlovet i Paris där hon jobbar som modell. Ida Pyks debutroman Paris, cherié handlar om att vara ung och möta världen, om att vara hemifrån, om att ha nya vänner som man kanske inte alltid kan lita på och om att vara riktigt kär.

Därefter bjuder Richard på Bret Easton Ellis nya Imperial Bedrooms som han tyvärr inte tyckte var mycket att hänga i granen. Varför får ni veta på onsdag! Ella har läst Det andra könet av Katrine Kielos, en uppgörelse med nationalekonomins människosyn som är så lättsamt och roligt skriven att hon då och då måste dubbelkolla om det verkligen kan stämma att det är en bok om ekonomisk teori.

Lina har läst en annan av säsongens debutanter, Pernilla Alm och hennes Alltid du. Lina beskriver den som en chick lit som hon har både positivt och negativt att säga om. Men framförallt är den en sträckläsare väl lämpad för slöa sommardagar.

På lördag handlar det bara om Italien. Det blir nyskrivna noveller och skön reselitteratur. Camilla har läst Nicola Laigioas Allt kommer tillbaka, hans första roman på svenska och dessutom gjort en intervju med honom. Hon skriver även om Avskedsbrev av Valeria Parella, som gjorde svensk succé med boken Väntrum. Roberto Savianos senaste bok Kom med mig har även varit ett tv-program i italiensk TV.

Marie skriver om Själamakerskan av Michela Murgia, en liten roman som utspelar sig på Sardinien på 1950-talet och som trots sitt blygsamma omfång engagerande behandlar stora ämnen som kärlek, moderskap, liv och död. Sist men inte minst får vi också en krönika om den nya italienska litteraturen från översättaren Sanna Dager. Ja ni hör, missa för allt i världen inte!

Och missade ni mot förmodan våra allra bästa boktips inför sommaren kan ni självklart kika på dem igen här!

Glad midsommar önskar redaktionen!

Similar Posts:

• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Att vara ung och möta världen
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Fortsatt Savianofeber i Italien

Debuten Stål har fått bejublande kritik både i Sverige och på andra håll i Europa. Snart recenseras den här på dagensbok.com. Romanen har sålt i över 300 000 exemplar i hemlandet Italien och är bästsäljare även i Frankrike och Nederländerna.

Pernilla Glaser, samordnare för litteratur och konst på Biblioteket Plattan inledde kvällen med att läsa ett stycke ur romanen. Den som inte redan var lockad att köpa romanen blev det garanterat då.

Silvia berättade att hon såg det som en stor ära att komma till ett land som Sverige, så avlägset från hennes eget land, och här få ett så varmt mottagande. Ett mottagande hon säger att huvudkaraktärerna i hennes roman, de trettonåriga tjejerna Anna och Francesca, skulle ställa sig frågande till och inte vara vana vid.

Som barn fascinerades och attraherades hon av fabriksvärlden och arbetarvärlden i Biella, den stad i nordvästra Italien där hon växte upp. Det var de erfarenheterna hon ville skildra. Hon ville berätta om industristadens och regionens historia, ingen annan hade ju berättat den historien tidigare, berättar hon.

Berättelsen bar hon inom sig, ”den värkte och väntade på att kläckas” som hon uttrycker det. Det var en speciell tid när Berlusconis Italien började krackelera. Hon var förbannad på att det som syntes av Italien var mediernas bild av landet, ett land som inte existerar. ”Den bild av Italien som förts ut de senaste åren är Berlusconis Italien där alla kvinnor verkar stå på en scen och vifta med benen.” Man fick aldrig se arbetarna, verkligheten. Hennes generations verklighet. Ilskan hon kände fungerade som bensin för skrivandet.

Romanen handlar till stor del om verkligheten i dagens Italien. Anna och Francesca växer upp i ett samhälle där det inte finns någon framtid för tjejer. Många kvinnor i Italien är misshandlade av sina män, ett våld som göms inom hemmens väggar. I Italien jobbar dessutom bara 50 % av kvinnorna. Man måste välja mellan en karriär och en familj. ”Ingen har skapat en framtid för oss unga kvinnor. Vi diskrimineras på samma sätt som våra mödrar. Nu står vi inför en öken, ett mörker. Då måste vi ta fram stålet inom oss. Vi ska klara det!”

Det talas om en våg av ny italiensk epik, en allvarligare och mer moralisk litteratur, påpekar Anneli Dufva. Det håller Silvia Avallone med om, men hon säger att hon inte ser det som en rörelse men medger ändå att något är förändrat. Roberto Saviano var den författare som gick i bräschen för detta nya, säger hon. Den nya italienska litteraturen vill informera, berätta och väcka människorna. Litteraturen behöver inte sälja sitt budskap som politiken gör. Litteraturen kan också visa en annan bild än den massmedierna visar. ”Litteraturen är det kungarike där ordet är fritt”, säger hon.

Stål är inget reportage. Hon vill inte göra journalistik, hon vill gå på djupet med litteraturen, berätta och hon återvände därför till den blick hon hade som liten flicka. Arbetarna som gick av sina pass på stålverket efter åtta timmar och kastade sig i floden var hennes hjältar.

Hon har inte bara fått applåder. I Italien har hon också fått mycket kritik för sin roman. ”Jag har berättat det jag ville berätta om, vilket uppenbarligen har tryckt på ömma punkter”, säger hon. Dagens unga arbetare vill tjäna och spendera pengar. Arbetarsjälen är som ett spöke som hon pekar på. Hon skriver också om droger på arbetsplatser, prostitution och kvinnors roll i samhället.

Anna och Francesca, flickorna i romanen är slavar under sina kroppar säger Silvia. Idag lever vi stora delar av våra liv virtuellt, kroppslösa. Hon vill flytta fokus tillbaka till kroppen. Anna är studiebegåvad men Francesca ser ingen annan väg till framgång än genom sin kropp och skönhet, vilket gör att hon också är fångad i sin kropp.

Silvia Avallone låter flickorna undersöka sin sexualitet, de objektifieras och utsätter sig själva för det. Det Italien som Silvia har vuxit upp i är fixerat vid kvinnlig skönhet och ungdom. Hon kallar det för en voyeuristisk blick. Hon vill undersöka de mörka sidorna av detta, det djuriska.

Utbildning och litteratur är inget som har premierats i Italien. Hon får applåder när hon säger att Berlusconi har sett det som bortkastad tid att sitta och läsa. Då får man inga applåder. Men säger hon, man kan inte styra ett land och stifta lagar utan kompetens. Silvia Avallone uppmuntrar snarare andra att läsa, då kan man föreställa sig vem man kan och vill vara.

Hon hade en dröm om att bli lärare, men hon säger att det är svårt att ha normala drömmar i Italien. Då var det lättare att kasta sig in i den galnaste av drömmar, att skriva en bok. Det gör hon gärna igen men hon vill inte svara på om hon har något nytt projekt på gång och hon utesluter inte heller att hon en dag ska undervisa.

Jag ska kasta mig över Stål. Sällan har jag varit mer sugen på en roman än nu.

Similar Posts:

• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Avallone gör det igen
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Fortsatt Savianofeber i Italien

Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. I varje bokaffär jag besöker, i varje stad så finns den där, strategiskt utplacerad vid kassan eller bordet närmast ingången. De böcker som pushas hårdast är den, och Dan Browns Änglar och demoner. Filmen har just haft premiär och det skrivs mycket om den, och om kritiken från katolska kyrkan.

Själv var jag inte överdrivet imponerad av Gomorra. Jag vet inte om det har med översättningen att göra (den kändes lite skakig) men språket kändes överlastat med extremt pretentiösa och obegripliga metaforer, lite som att Saviano försökte vara någon han inte är, en journalist som enträget försöker skriva som en författare men inte riktigt lyckas. Den röda tråden var, tja, väldigt vag.

Det fanns ingen struktur, utan det som fanns var ett oändligt uppradande av namn och platser och händelser. Ingen tanke fullföljdes riktigt, just när det började bli intressant skiftade fokus till någon helt annan person, med märkligt stereotypa personbeskrivningar som mest gick ut på att förklara varför något fått ett visst smeknamn. Mycket kändes som folklore, i meningen lite lätt romantiserande eller brutaliserande bilder som är en del i en legend, en legend vars syfte varit att få personen ifråga att framstå som extremt farlig. Och alla dessa legender levererades som att det skulle vara den absoluta sanningen, utan någon form av källkritik. Det och det lite bisarra intresset för olika personers magproblem och de ganska ingående beskrivningar av nämnda magproblem och dess följdes för omgivningen…

New York Times utnämnde Gomorra till en av de 100 bästa böckerna 2007. Och innehållet, namedroppandet, är uppenbarligen livsfarligt. Saviano lever med livvaktsskydd och under dödshot från camorran. Förståeligt, med tanke på att det han säger inte tidigare har sagts högt, eller åtminstone inte tillräckligt högt. Ingen har på samma sätt ritat upp linjerna som förenar camorran med modeindustrin, med politiken, med den offentliga upphandlingen. Ingen har, på ett lika uppmärksammat sätt, skrikit ut det han skriker.

Som sagt, Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. Alla läser, diskuterar, har läst. Men frågan är om allt detta läsande kommer leda till någon förändring? I ett land där den enda som (i alla fall offentligt) ifrågasätter premiärministerns utnämningspolitik (skönhetsmissar och diverse modeller på ministerposter och som kandidater till Europaparlamentet) är dennes hustru? I ett land där ingen frågar sig hur det kommer sig att samme premiärminister gått till val på att lösa sopfrågan i Neapel och lyckats, åtminstone delvis, där alla andra misslyckats. I ett land där premiärministern ändrar lagar för att undkomma korruptionsåtal och ändå blir omvald? Men om läsandet övergår i handling vid valurnorna, det är då Saviano blir riktigt farlig.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Läskigt och löjligt och lurigt
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”