dagensbok.com » Riddare

Walter Scott "Ivanhoe"

Anna Larsson — Sat, 16 Jan 2021 23:00:03 +0000

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Anna Larssons om Ivanhoe, ”Släpp sargen, Pretty Boy”, hör till mina absoluta favoritrubriker på sajten. Den plockar ner en romantisk hjälte på en självironiskt, roligt sätt, delvis för att den också fångar den där märkliga förhoppningen vi ibland kan hysa om att en romankaraktär ska kunna ”välja om och välja rätt” nästa gång vi läser romanen. Eller ser filmen, som ju också är en viktig beståndsdel i den här texten.

Barn övar på det där konceptet när de vill höra samma saga om och om igen. Att en bok är någonting som alltid är densamma, samma ord och meningar, när man än slår upp pärmarna. Ändå kan vi lekfullt trotsa den logiken när vi riktigt engagerar oss i en berättelse, när karaktärerna blir verkliga för oss och vi sitter och hoppas på dem och deras valmöjligheter.

Då, om inte förr, låter vi kärleken trotsa förnuftet.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Walter Scott "Ivanhoe"

Anna Larsson — Sun, 25 Jun 2006 23:00:00 +0000

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande temperiddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Krister Gerhardsson "Månkalle och det magiska svärdet"

Lisa Johansson — Thu, 10 Apr 2003 23:00:00 +0000

Vilka tioåriga pojkar har inte drömt om att få vara riddare? Att med blanka svärd stöta in i den otäcka draken och därmed rädda prinsessan och hela kungariket?

Månkalle bor, som namnet antyder, på månen. Där bor han med sin farfar, vid en sophög. De lever av saker de hittar i soporna, ett fattigt liv enligt Månkalle. Men farfar tycker att han inte ska vara missnöjd, för om han är det nu kommer han att vara det även då han får det bättre. Soporna är fulla med skatter, så varför klaga?

Fast det är klart, det är inte så kul att vara trasigast i skolan när till och med fröken anmärker på ens klädsel. Hans enda finkläder, en gammal pepparkaksdress, duger inte alls enligt fröken. Speciellt inte till en högtidsdag som Skolgårdens dag och Rektorns marsch.

När Månkungen kallar de modigaste till slottet är det bara den nyfikna traspojken som tar sig till slottet. De modigaste i landet är för fega och endast den fega pojken som till och med är rädd för släckta sovlampor vågar sig dit. Fast om han hade vetat varför kungen kallade folk till slottet hade han nog aldrig vågar sig dit. Nu var det nyfikenheten som styrde hans steg.

På slottet är kungen bekymrad, vem ska döda draken? Vem kan avvärja hotet? Ingen av de modigaste har vågat anmäla sig till kungen. In kommer bara en trasig pojke. Men kungen ser något som de andra inte ser. Pojken har en eld i ögonen.

Eftersom kungen är just kung kan han bestämma att det är en jätte bra idé att en liten pojke utses till drakdödare. Trots att drakarna är världens farligaste och alla är rädda för dem tycker kungen fortfarande att pojken har det rätta virket. Han erbjuder Månkalle ett vapen och bland alla de vassa och farliga svärden och gevären väljer han ett självlysande plastsvärd. Nu tycker man att kungen borde dra öronen åt sig, för man kan ju inte döda drakar med plastsvärd. (Det är inte heller Månkalles intention, han vill ju bara ha ett schysst leksakssvärd) Det gör han dock inte, han tror att pojken har en plan.

Trots att Månkalle har alla odds emot sig så lyckas han. Precis som pojkar gör i drömmar. Han besegrar drakarna, vinner allas förtroende, prinsessan blir drottning och Månkalle blir riddare. Som alla goda sagor får han full upprättelse då kungen kommer till skolan och undrar varför det inte finns en enda pojke i en pepparkaksdräkt. Då, om inte förr ångrar fröken säkert sina hårda ord.

Boken är en härlig historia, en pojkdröm som går i uppfyllelse. Om min lillebror läst denna bok när han var mindre hade han varit såld. Hans favoritsysselsättning var nämligen att slåss mot drakar i skogen. Med stort mod skyddade han mormor mot de stora drakträden. Träsvärdet var vapnet som besegrade alla drakar. Så kanske kan Månkalles plastsvärd faktiskt besegra de riktiga drakarna.

Jag tror att många småkillar kan känna igen sig i fantasin. I det otäcka och skrämmande och om att försöka vara tuff inför andra. Trots att man egentligen är livrädd, till och med för släckta sovlampor. Att vara en liten kille är inte alltid så lätt. Man ska vara tuff och man ska vara snäll och man ska inte vara rädd för någonting.

Boken är lättläst och passar kanske speciellt för grabbar i sju-åtta årsåldern. En bok som man kan läsa själv och drömma sig bort i.

De enkla svartvita illustrationerna lockar mig att ta fram mina färgpennor. Jag vill måla det självlysande svärdet och de läskiga drakarna. Det är roligt att få fortsätta berättelsen i fantasin och få färglägga sagan själv. Det är förmodligen inte tanken. Men vad spelar det för roll?

dagensbok.com » Riddare

Walter Scott "Ivanhoe"

Similar Posts:

Walter Scott "Ivanhoe"

Similar Posts:

Krister Gerhardsson "Månkalle och det magiska svärdet"

Similar Posts: