Den titeln blev det alltså inte. För det första vore det inte sanningsenligt och för det andra gillar jag inte vara spydig när det kommer till så allvarliga saker som böcker. Om det inte är på sin plats det vill säga. Då är jag gärna spydig men här vore det orättvist då biografin, eller snarare levnadsteckningen, är en högst ödmjuk och oskyldig text. Eller egentligen är det ett ömsom beskrivande ömsom resonerande kring Richard Fords egen barndom och hans föräldrars liv, en slags hybrid mellan biografin och självbiografin. Det är en genre jag aldrig besöker och den här är nog den första av sitt slag som jag ramlat över. En redogörelse för andras liv i bokform har man ju sällan tid för när man har fullt upp med sitt eget.

Richard delar upp boken i två delar. Den första, om fadern, skrevs alldeles nyligen och den andra, om modern, tillkom för många år sedan. Dessa löper igenom varandra vilket framstår vara ofrånkomligt då deras liv i mångt och mycket tycks ha varit ett. Föräldrarna Parker och Edna träffades när de var alldeles unga och levde ett till synes relativt bekymmerfritt liv tillsammans längs utmed vägarna. New Orleans. Memphis. Pensacola. Birmingham. Parker krängde efter bästa förmåga tvättstärkelse för The Faultless Company till allehanda grossistfirmor. Ett typexempel på ett alltför, kan jag tycka, sorgligt upplägg: Kvinnan följer sin man i vått och tort och försakar mer eller mindre omedvetet sin egen kapacitet utanför rollen som sidekick.

Går det att läsa en biografi utan att låta den sträcka ut sig i divanen och fritt berätta sin historia? Blir inte läsaren frestad till vansinne att iklä sig psykologens roll? Femton barnlösa år och vips dyker Richard oväntat upp. Till en början fortsätter det tidigare livet och Richard får följa med på resorna. I längden blir livssituationen dock ohållbar varför de ordnar sig ett hem. Parker är fortsatt borta under veckorna och kommer hem först lagom till helgens inträde. Han är alltså frånvarande men som jag förstår det upplever inte Richard det som något överdrivet negativt. Det blir normaliserat trots att han märker hur det skiljer sig från andra barns situation. Emellertid upplever han känslan av att ha trängt sig in som en kil mellan sina föräldrar. Men, och det tycker jag är sunt, så resonerar han i banor som att det var som det var och det blev som det blev. Han vet näst intill ingenting om deras tidigare liv och kommer så inte få veta även om han skulle kontakta ett legitimerat medium. Var deras liv lyckligare innan han blev till? En fråga som tycks vila över hela boken.

Lycka var det, ja. Mycket idag handlar om att leva ett fullödigt och därmed lyckligt liv. Tvi. Det är svårt att uttala sig om andras liv och huruvida de är lyckliga eller ej. Richards föräldrar anpassade sig till sakernas tillstånd och åtminstone hans far upplevde sig uppnå de saker som förväntades av hans samhällsställning: bil, hus, arbete, vettiga grannar, välansad gräsmatta. Han framställs som en genomsnittlig människa som levde ett lika genomsnittligt liv och verkade nöjd med det. Befriande, tycker jag, att läsa om någon som inte strävade efter något så abstrakt som självförverkligande. Vilket ändå känns som något av omvärlden pådyvlat, påtvingat. Och vad är det ens, det där med att uppfylla sin fulla potential? Är det inte omöjligt eftersom var och en lever och verkar i en kontext som har sina bestämda begränsningar respektive möjligheter? Vissa dispositioner upptäcker vi, andra inte. Så var det med det.

Porträttet av modern är avgjort intressantare och innehåller fler dramatiska händelser. En är rentav tragikomisk och om ni läser får ni upptäcka den själv. Ibland blir det otäckt när det framkommer att fadern var våldsam mot hans mor. Det nämns i förbifarten och betecknas som något rimligt, precis som det faktum att Richard fick sin beskärda del med smörj.

Jag märker att min text om modern blir kortare men jag hoppas det beror på att jag inte vill avslöja för mycket. Genomgående verkar Richard vilja förstå sitt eget liv med sina föräldrar som raster. Men hur stort inflytande har föräldrar överlag på sina barn? Forskningen tvistar därom och mycket pekar på att omvärlden i minst lika hög grad styr: lärare, kompisar, grannens Kujo-liknande jycke.

Biografierna över mina föräldrar, skrivna långt efter det att de gått bort, avslöjar alltså ofrånkomligen tomhet och frånvaro, misslyckanden, skörhet, revor och brister hos mig, en otillräcklighet som själva berättandet kan ha försökt korrigera eller täppa till, men kanske bara öppnat på nytt och lämnat kvar, brister och frånvaro som inget liv eller sanningsenligt berättande helt kan fylla eller dölja. Det accepterar jag att jag får leva med.

Visst får boken mig att reflektera kring min egen uppväxt och mina föräldrars inverkan på hur jag blev som jag blev. Men blev är inte rätt beteckning – jag blir väl ändå fortfarande. Boken rör sig kring en fyra eller femma, men hur betygsätter man någons barndom? ”- Nja, den var inte tillräckligt miserabel, knappast värt mer än en femma!” eller ”- Ja, den var lycklig och trevlig, Gud vilket gott humör jag blir på av att läsa om den”. Boken är i sig inte dålig och i dess alldaglighet ligger en viss charm. Igenkänningsfaktorer trivs jag ofta med.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Att skriva sig själv och andra
• När gränsen överskrids
• En barnskådespelares vittnesmål
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

När Richard Ford låter oss göra ett fjärde nedsteg i Frank Bascombes liv har han hunnit bli sextiosju år, och själva ålderdomen som sådan är en högst påtaglig faktor. Inte bara ur den rent kroppsliga aspekten, där en plötslig erektion ses som dagens händelse, eller den genomgående förstoppningsproblematiken, utan även en mental förändring där lusten för nya intryck verkar avsomnad. Frank vill helt enkelt uppnå en enkelhet. Att livet ska ha sin sakta gång och att hans cirklar inte ska rubbas mer än nödvändigt. Han försöker avsäga sig sina kvarvarande vänner. Inte genom någon konfrontation utan mer genom att accelerera sin passivitet, så att det som är på väg att rinna ut i sanden rinner ut lite fortare.

Frank må vara, som det står på bokens baksidestext, sinnebilden av den typiske amerikanen. Men när det gäller ålderdomsproblematiken är jag beredd att expandera begreppet. Möjligen inte så långt som till universell, men i vart fall till kulturer som den västerländska, där ålderdom i sig inte ger någon direkt statusökning. Här har vi en person med ett rejält bagage av erfarenheter, men ändå ett bagage som inte är direkt unikt, utan snarare samma slags resväska som de allra flesta kommer dragandes med efter knappa sjuttio år. Något som gör läsningen rejält vemodig och stundtals skrämmande. Skrämmande för att små fragment av igenkänning redan finns där, och detta fast tiden till Franks ålder ändå ligger mig några årtionden in i framtiden. (För någon vecka sedan kom lokaltidningen Mitt i Hägersten/Liljeholmen inte i brevlådan som sig bör en tisdag, utan först på onsdagen. En bagatellartad händelse jag inte bara reflekterade över utan faktiskt även störde mig lite på.)

Temat må vara universellt, men Kan jag vara Frank med dig? (översättningens ordlek fungerar sådär) är ändå en väldigt amerikansk roman i bemärkelsen att den ger ett förträffligt nutida vardagsperspektiv över den medelklasstillvaro där det stora flertalet i USA har sin hemvist. Haddam, New Jersey må vara en adress som Ford själv hittat på, men få litterärt skapade platser andas en så stark doft av realism. President Obama har blivit omvald och stormen Sandy har precis passerat och lämnat död och förstörelse i sitt spår. Båda händelser tjänar som en utmärkt fond till att få in en vardagspolitisk dimension i romanen. I det relativt välbeställda majoritets USA går skiljelinjerna grannarna emellan och märks ut av Obama- respektive Romneyklistermärken på bilar eller skyltar i trädgårdarna. Frank irriterar sig på de senare men debattlusten bromsas in av önskan efter lugn och ro och stannar därför oftare i tankevärlden än uttalas.

Kan jag vara Frank med dig? är givetvis också ett återseende, om än oväntat, och möjligen det sista med en litterär skapelse som funnits i närmare trettio år. Men de två före detta sportjournalisterna från södern är ju trots allt jämnåriga och trots anpassningen till den loja pensionärstillvaron betvivlar jag ändå att de inte skulle ha någonting att säga som sjuttiofemåringar. Kanske går det bara lite långsammare. Men kan man skriva som Ford och har en person som Frank att skriva om, så behöver det inte vara full fart. Det blir riktigt bra ändå.

Similar Posts:

• När gränsen överskrids
• En nobel kortroman
• Ojämnt från Auster
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Korta tablåer om en släkt

Några år efteråt begår Beverly tillsammans med frun Neeva ett bankrån för att komma ur en mindre skuld. De får med sig 2500 dollar, grips kort därefter och sätts i fängelse. De blir aldrig Bonnie och Clyde.

Efter att föräldrarna fängslats skingras 15-årige Dell och hans tvillingsyster Berner för vinden. Hon rymmer till Kalifornien, han smugglas in i Kanada för att inte hamna i socialtjänstens händer. Där väntar en ny, hård värld. Varför föräldrarna valde att begå ett rån istället för att lösa skulden på annat vis är något Dell aldrig förstår. Han konstaterar dock att vissa människor drömmer om att bli bankdirektörer, andra om att bli bankrånare.

Vad är det som gör att Beverly och Neeva tar steget över gränsen till kriminalitet? Richard Ford leker i sin roman med tankar om att brottet skulle vara något naturligt inneboende i deras personlighet. Något som utlöses när de två förs samman. Redan innan giftermålet påpekas att de är fel för varandra. Särskilt är det en förlust för henne. Mamman. Uppväxt i en judisk akademikerfamilj. Introvert och konstnärlig med drömmar om att bli lärare på college. Ett intellektuellt liv med en intellektuell man, kanske även han collegelärare. Inte en man som Beverly Parsons, den bredaxlade ex-militären med klämkäckt leende och sydstatsdialekt. Han som alltid klär sig i gummisandaler, bermudashorts och rödblommig hawaiiskjorta på lördagar. Han som hon får två barn tillsammans med. De två som planerar och genomför ett bankrån.

Redan i romanens första meningar avslöjas historiens till synes stora händelser. Ett rån kommer utföras. Senare begås ett okänt antal mord. Och det är just där Richard Ford lyckas. Rånet och morden är långt ifrån smaskiga inslag, mysterium som ska lösas. Snarare är det på vägen mot dessa händelser den stora berättelsen ligger. Karaktärernas inre funderingar, konflikter och utveckling är betydligt mer spännande. Ford fångar perfekt hur mattan Dells liv vilar på rycks undan i och med bankrånet. Insikten att hans föräldrar har sidor han inte känner till, sidor han aldrig hade kunnat ana, är fullkomligt överväldigande.

”Nu måste jag be er resa er upp, mrs Parsons”, sa den stora polisen. Det var överraskande och chockerande att höra honom kalla henne ”mrs Parsons”.

Romanens första och tredje del, om upptakten till bankrånet respektive mötet mellan Dell och Berner i vuxen ålder, är i mina ögon starkast. Inget är svart eller vitt. Historiens teman behandlas subtilt. Den andra delen, om Dells första tid i Kanada, känns en aning för stiliserad. En grupp män som kallas Jägarna ägnar sig åt att jaga gäss. Ännu fler dunkla förflutna. Luskande polismän. Det blir aldrig bara en transportsträcka men jag märker att jag engagerar mig mindre för karaktärerna och händelserna under denna del. Berättelsen är ändå genomgående skrivet på ett fantastiskt och tydligt språk som har både driv och ett förtroendeingivande lugn.

Kanada ger upphov till många intressanta frågeställningar. Hur påverkas tvillingarna av föräldrarnas brott? Slungas de ut i världen dömda att gå samma väg? Styr vi helt över våra egna liv? Hur ser en bankrånare ut? Vad gör en människa till mördare?

För Dell blir Kanada slutligen en symbol för något som är helt annorlunda från USA. Ett land som firar tacksägelsehelgdag i oktober, där invånarna har en konstig dialekt och där delar av befolkningen dessutom har franska som första språk. Dell får ett nytt liv i ett nytt land och kan se tillbaka på händelserna på andra sidan gränsen med distans.

Similar Posts:

• En studie i åldrande
• Privat och intetsägande
• Ökensprickor
• Ironigänget ville egentligen komma nära
• På gränsen till finrummet