Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd

Burroughs har länge fascinerat mig, ändå har jag inte läst så mycket av honom, hans böcker har istället stått och samlat damm i min bokhylla, varför vet jag inte. Det första jag läste av honom var Länderna i Väster, vilken utan tvekan är en av mina absolut största läsupplevelser. Länderna i Väster var som en enda lång obruten "stream-of-consiousness", där Burroughs mitt i en spännande historia kunde komma in på någonting helt annat utan att någonsin återkomma, en roman i ständig rörelse framåt och aldrig tillbaka. Jag läste den delvis på tunnelbanan på väg till och hem ifrån jobbet, trots att jag ganska snart insåg att det inte var någon bra "tunnelbanelitteratur", full koncentration krävdes för att man skulle hänga med, tappade man fokus på vad man läste kunde man helt plötsligt ha förflyttats från antika Egypten till andra världskrigets Berlin eller samtida Mexiko.

Nästa bok jag läste av Burroughs var flera år senare och den gången var det Tjacket, hans debutroman, en bok som måste sägas vara förvånansvärt konventionell för att vara Burroughs.

Nu, några år senare läser jag så Nova Express, den första boken jag läser av Burroughs på engelska och trots min tidigare insikt så läser jag större delen av den på tunnelbanan.

En av de första saker som slår mig när jag läser Nova Express är hur briljant språket är, eftersom jag aldrig läst honom på engelska tidigare har jag uppenbarligen inte förstått hur stor hans språkbegåvning är. Jag har nog aldrig läst en författare med ett mer tilltalande språk, möjligen har jag läst författare med en språkkänsla av samma klass, men aldrig någonting bättre.

Peter Greenaway har i något sammanhang hävdat att om man vill berätta en historia kan man skriva en bok, det är ingen idé att göra en film om allt man vill är att berätta en historia. Med all respekt för Greenaway så håller jag inte alls med honom. Det bör finnas en filmtradition som bara berättar en historia, men det bör också finnas andra traditioner. Liksom det bör finnas en litterär tradition som bara berättar en historia.

Men också andra traditioner; litteratur, skönlitteratur, bör inte begränsas till det raka historieberättandet och Burroughs måste sägas vara en av dem som vågat tänja gränserna mest.

Nova Express är liksom Länderna i Väster någonting unikt, Nova Express är dock långtifrån samma sak som Länderna i Väster. Om Länderna i Väster tagit två steg från den konventionella romanen så har Burroughs i Nova Express tagit åtta eller kanske tio steg från den konventionella romanen.

Öringsfiske i Amerika av Richard Brautigan brukar kallas en roman, fast egentligen är den en novellsamling i vilken just öringsfiske i Amerika är ett återkommande tema i många, men inte alla noveller. Även denna bok skulle kunna sägas ha tagit ett par steg i samma riktning som Nova Express tagit ett flertal.

Men även om vi tar Länderna i väster och Öringsfiske i Amerika några steg längre och försöker sätta ihop dem så är vi ändå inte i närheten av att få vad Nova Express är. Nova Express är också en science fiction-roman och en spionroman – tror jag. Men framförallt så är den en läsupplevelse så unik att även om man inte riktigt vet vad man just läst, så vet man i alla fall att det är ett mästerverk.

Om inte annat bör man läsa Burroughs för att ompröva sin definition av litteratur, fast å andra sidan kan jag inte se att det skulle finnas någon vettig orsak att inte läsa Burroughs.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Sött men rörigt
• ”Kill your darlings”
• För er som älskar att hata era hjältar
• I sockret av meloner

Koppla bort den kritiska autopiloten i skallen en stund och låt ditt hjärta vara roder. Ta en paus i ältandet av gamla klassiker och ha lite kul!

God, all the shit
That is going to be written
About me
After I am dead

När de hittade honom hade glorian av alkohol för länge sedan dunstat, han hade legat död ganska länge och det är inte helt omöjligt att en och annan myra hade gått vilse i kulhålet. Han hade varit författare, och kallat sig själv amerikansk humorist, men säkert inte utan glimten i ögat.

När Richard Brautigan tog livet av sig 1984 lämnade han en värld bakom sig, inte bara den planet vi kallar jorden, utan även hans uppfattning om den. En hel trave böcker låg ju kvar förstås, för den som ville ta en paus i hängmattan med en av de intressantaste författarna i Amerika under 60- och 70-talen. Richard Brautigan är en amerikansk doldis i världsklass som man älskar eller hatar. Jag älskar honom, helt enkelt för att det är det enda jag kan göra.

Tänk dig en kille som skriver böcker om hur två prisjägare får i uppdrag att ha ihjäl ett monster, som går bärserk i isgrottorna under systrarna Hawklines gula villa i Oregon. Eller som berättar en historia om en iskall sombrero, som plötsligt faller från himlen i en liten amerikansk mellanvästernstad och vilka effekter det får för de boende där. Som sedan slänger sidorna i papperskorgen, där de struntar i att de blivit bortkastade och fortsätter att skriva sin egen historia medan författaren som slängde dem till att börja med försöker hitta bitarna av sitt brustna hjärta och pussla ihop dem. Som fantiserar om när Leonardo da Vinci uppfinner världens bästa öringsspinnare kallad ”The last supper” och om hur de öringar som dör av hög ålder har långa vita skägg som flyter ut i havet. Som undertecknar brev med ”Din gamle kompis Polarn” och kilar in små recept mellan sidorna i sina böcker, som man kan laga till så man har något att knapra på medan man läser, och så att man verkligen känner lukter och smaker skina igenom. Multimedia långt före sin tid.

Richard Brautigan föddes i 30 januari 1935 i Tacoma på nordvästra Stillahavskusten. Hans uppväxt skulle kunna vara hämtad ur ett av Dickens dystrare verk, med en frånvarande fader och en moder som tyckte det var roligare att springa efter karlar än att ta hand om Richard och hans yngre syster. De blev lämnade ensamma dagar i sträck och tvingades ut och arbeta för att dra in pengar till hushållet. Richard misshandlades av moderns herrbekanta och försökte så gott han kunde att ta hand om sin syster.

1958 flyttar han till San Francisco för att få fart på sin författarkarriär. De första publikationerna kunde beskådas i tidningar och tidskrifter under den senare delen av femtiotalet. 1959 får han en diktsamling kallad Lay the Marble Tea publicerad och fem år senare kommer hans första roman A Confederate General from Big Sur i tryck från Grove press.

Han levde större delen av sitt liv i San Francisco där han polade med beatgänget, drog runt med Michael McClure (killen som skrev ”Mercedes Benz” åt Janis Joplin) och Philip Whalen i Hight-Ashbury, drack vin och ställde till med galna upptåg. Det var även där han skrev de flesta böcker som rör sig någonstans i gränslandet mellan romaner, noveller och poesi, och som innehåller det där typiska som är så svårt att hitta hos någon annan. Hans kanske mest erkända bok, Trout Fishing in America, som utkom 1967, är full av småtokiga historier om saker och ting i Amerika man kan råka stöta på. Ungefär som en väldigt personlig reseguide. Här finns sträva berättelser om vildmarksliv och lägereldssånger, tillbakablickar på barndomens ”tomtebrusfyllo”, recept på valnötsketchup och mycket mycket annat.

Bland hans andra verk kan nämnas romanerna The Hawkline Monster: A Gothic Western, Willard and His Bowling Trophies, Sombrero Fallout och The Abortion: An Historical Romance, novellsamlingen Revenge of the Lawn och poesisamlingarna The American Hotel och The Pill Versus the Springhill Mine Disaster.

För mig är Brautigan när han är som bäst amerikansk kultur när den är som bäst. Bara i gamla USA skulle något som smakar så äppelpaj, Coca-cola och kaffe i jättemuggar på en och samma gång kunna blandas till. Han är som Neil Young när han spelar distad countryrock, som Hassangänget skulle vara om de skrev Hemingway och som det skulle vara om alla vardagshändelser omkring en plötsligt blev sagor.

Brautigans böcker är rätt speciella, stilen är alldeles för lekfull för att kunna beskrivas med andra ord, än som just lekfull. Det handlar ganska mycket som att ta på sig hans glasögon och se genom hans ögon. Det är inte alltid så mycket som händer på ett fysiskt plan, men tankarna smyger alltid in som en dubbelexponering och får allting att röra sig i raketfart. Och det är oftast väldigt roligt.

Han beskylldes för mycket, bland annat för att ha varit en av grundarna till hippierörelsen. Och visst bar han väst med knappar, tyckte jättemycket om blommor och kliade sig inte helt sällan i sina stora mustascher. Men på den tiden fanns inga hippies för ingen hade kommit på att uppfinna dem och därför var han helt enkelt som han var och kanske alldeles för stor för att rymmas i ett fack. Han var den han var och klädde sig som han gillade att klä sig.

Han tog inga av de droger som folk ibland tycker sig kunna se tala i hans böcker, men han gillade att dricka och gärna för mycket. Ibland ställde han till med en hel del liv. Det sägs att han var paranoid och, av och till, delerisk under sina sista år. Att han drack mer än övriga i ett sällskap tillsammans och sedan skällde ut dem. När han nyktrade till igen plågades han alltid av svåra skuldkänslor och var tvungen att ta till flaskan.

Jag vet inte, det stämmer säkert, jag kände inte den där killen. Men den i böckerna är som en gammal kompis, en mysfarbror det alltid är kul att träffa, med en viss förkärlek för kärlek, foreller och ond bråd död.

Jag tror det bästa sättet att presentera honom på är att låta honom presentera sig själv:

IN WATERMELON SUGAR the deeds were done and done again as my life is done in watermelon sugar. I’ll tell you about it because I am here and you are distant.

Wherever you are, we must do the best we can. It is so far to travel, and we have nothing here to travel, except watermelon sugar. I hope this works out.

I can see piney woods and the rivers that flow from those piney woods. The rivers are cold and clear and there are trout in the rivers.

Some of the rivers are only a few inches wide. I know a river that is half an inch wide. I know because I measured it and sat beside it for a whole day. It started raining in the middle of the afternoon. We call everything a river here. We`re that kind of people.

I sockret av meloner är en av mina absoluta favoritböcker. Jag vet inte om det är för att det var det första jag läste av Brautigan, eller om det är för att det var det första som jag läste överhuvudtaget som lät som poesi men var roligt i alla fall.

I I sockret av meloner berättar huvudpersonen, som man får kalla vad man vill, om hur saker och ting går till i kollektivet iDEATH, där allt händer i sockret av meloner. Där lyser solen med en ny färg varje dag och han och hans vänner bor i hus med fönsterglas av melonsocker, som de kan se ut på melonfälten eller ner på forellodlingarna genom. Faktum är att nästan allt är gjort av melonsocker i iDEATH, eller forellolja blandat med melonolja, som man eldar med och har i lyktorna som lyser upp iDETHs alla broar, hus och skulpturer som folk har gjort på kvällarna. Berättaren är föräldralös för tigrarna åt upp hans föräldrar då han var liten och sedan sa de att de var ledsna och hjälpte honom med hans aritmetik. Ingen behöver vara rädd för tigrar längre för de blev dödade och nu ligger deras ben på bottnen av en av floderna. Man kan se dem där om man tittar noga. Men det finns ett nytt hot, inBOIL och hans gäng som håller till i The Forgotten Works som världen utanför kollektivet kallas. The Forgotten Works är ruinerna av den gamla världen, som nu ligger som enorma skräphögar ända till horisontens ände. Där drar inBOIL och hans gäng runt och letar saker ingen vet vad man ska göra med och brygger whisky av dem. Ibland kommer de in i iDEATH och ställer till med ofog.

En annan bok som bara måste nämnas är Plant This Book, där det efter varje dikt fanns ett frö som det var meningen att man skulle plantera när man läst den och låta det blomma upp till något som var som poesi skulle komma att vara på det tjugonde århundradet. Men det var ett jäkla pill att stoppa i alla de där fröna och dikterna var ganska ojämna så förlaget satte stopp för dummheterna efter en mindre upplaga. Fröna ligger nog och gror i hyllorna på något gammalt antikvariat i San Francisco, men dikterna går att fiska rätt på på nätet.

De sista åren i Richards liv var nog inte de roligaste. 1982 publiceras romanen So the Wind Won’t Blow It All Away som skulle komma att bli hans sista. Den sågades vid fotknölarna. Gravt försupen och bitter över att alltid missförstås av kritiker och att genombrottet hos den stora massan ständigt uteblev flackade han runt och ställde till så att folk till slut började ta avstånd från honom. Han tillbringade mycket tid ensam i sitt hus i Bolinas, dit han flytt för att få sinnesfrid nog att skriva. Historier om att det spökar i huset och att en ung kvinnas ben ligger nedgrävda på bakgården ger nog delvis upphov till berättelsen om Hawklinemonstret; spöket som ständigt verkar döljas i folks skuggor, smita mellan golvbrädorna eller kura ihop sig i röken från någons cigarett.

Någonstans bestämde han sig för att sätta punkt för kapitlen om sitt liv och skickade för egen hand den förtiofyrakalibriga kula som satte den punkten. Det där hände någongång i september 1984 och när han hittades mycket senare i sin lilla stuga i skogen låg enligt legenden en urdrucken flaska och vapnet vid hans sida. På väggen hängde ett sönderskjutet gökur.

Similar Posts:

• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• För er som älskar att hata era hjältar
• Arkivet är en dödsmask
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!

The Road To Los Angeles är också den första delen i den fyra böcker långa serien om John Fantes alter ego Arturo Bandini. Romanen färdigställdes redan 1936 men blev aldrig publicerad, förmodligen eftersom den ansågs för provokativ. Först 1985, två år efter Fante’s död publicerades den av Black Sparrow Press. Övriga delar i serien är Wait Until Spring, Bandini (1938), Ask the Dust (1939) och Dreams From Bunker Hill (1982), endast den sistnämnda har ännu inte givits ut i Rebel Incs klassikerserie. Ingen av dessa titlar finns så vitt jag vet tillgängliga på svenska, faktum är att ingen av hans böcker tycks göra det.

I The Road To Los Angeles försöker sig Fante på något av det svåraste man kan ta sig för i berättande konst, han försöker förmedla en berättelse om en motbjudande person och få det att fungera. Ett av de mer lyckade försöken i denna genre måste sägas var Martin Scorceses Tjuren Från Bronx (filmen med andra ord), både Robert De Niro och Jack Nicholson är ju sådana skådespelare som vid flertalet tillfällen lyckats gestalta den här typen av motbjudande karaktärer och fått det att fungera, mycket för att man också lyft fram andra sidor av karaktärerna, beväpnat dem med humor eller visat på goda sidor hos dem trots allt, eller helt enkelt genom att göra deras levnadsöden så sorgliga att man måste känna med dem.

Att få en berättelse om en motbjudande person att fungera inom litteraturen är dock mycket svårare, den enda lösningen är nästan att bestycka historien och/eller karaktären med så mycket humor och på ett sådant sätt att den motbjudande karaktären blir en fundamental del i denna humor, annars fungerar det inte, åtminstone inte för mig. Jag har exempelvis aldrig förstått mig på människor som hyllar Bret Easton Ellis, för det första så, utifrån den novellsamling jag orkat mig igenom av denne, har jag dragit slutsatsen att han är en i det närmaste talanglös och följaktligen gravt överskattad författare och för det andra finner jag alltid människorna i hans berättelser motbjudande.

Fante lyckas dock utan tvivel bättre i The Road To Los Angeles, det finns ett stort mått humor på bekostnad av Arturo Bandinis karaktär.

Arturo är en 18-åring med grava narcissistiska drag som läser böcker av Nietzsche, är övertygad om att han uppfyller kraven för att vara en av dennes övermänniskor, är vidare övertygad om att han är intelligentare och mer bildad än alla i sin omgivning, tycker att den kristna tron är förkastlig och har kommit fram till att han är en ytterst begåvad författare, något som kan tolkas som ytterligare ett problem för somliga alltså, det är svårt också att skriva böcker om författare, men i fallet med Bandini blir det aldrig något problem, det blir aldrig någonting man stör sig på, dennes övertygelse om sin egen förträfflighet som författare passar perfekt ihop med hans karaktär och känns bara helt rätt.

Arturo bor tillsammans med sin mor och syster och ett antal papperskvinnor som han klippt ut ur diverse tidningar och ägnar mycket tid, något som han skäms för, övermänniska som han är.

Han tycks aldrig kunna hålla kvar ett jobb, antingen är han för slö för att jobba eller så stjäl han från arbetsgivaren. Han föraktar alla i sin omgivning som å sin sida föraktar honom och skrattar honom rakt upp i ansiktet. Den enda som tycks tycka om honom på riktigt är butiksägaren Jim, likaså tycks denne vara den enda som till fullo går på Bandinis högtravande svada av obskyra och hemsnickrade monologer och faktiskt på allvar tro att denne är intellektuell och bildad, förmodligen hänger dessa tvenne ihop, men till slut får han till och med Jim att förakta honom när han för denna förkunnar att han är kommunist.

Arturo lever till stor del inne i sitt huvud i en fantasivärld där han kan bli löparkung, hyllad författare eller mytomspunnen kvinnotjusare, han befinner sig i denna värld när han med ett luftgevär nere vid vattnet ägnar sig åt att ha ihjäl mängder av krabbor, till och med ”krabb-prinsessan”, för Arturo Bandini är hård men rättvis.

Den längsta meningen i boken Bandini skriver är på 438 ord, den längsta han sett förkunnar han stolt och som ett stort fan av extremt långa meningar så blir jag mäkta imponerad.

Personporträttet är skarpt och The Road To Los Angeles är en väl genomförd historia, men Bandini är litet för motbjudande för att jag skall kunna lyckas slå mig till ro och känna med honom, man väntar bara på nästa gång han skall säga eller göra någonting man inte vill att han skall göra, som i svenska komedier som bygger på att huvudkaraktären beter sig korkat och hela tiden försätter sig i pinsamma situationer, det blir varken roligt eller underhållande utan oftast endast beklämmande. Men jag vet inte, någonstans gillar jag ändå boken, det kanske bara är jag som är en vekling och inte klarar av att läsa böcker om pinsamma alternativt motbjudande karaktärer. Om du älskar att hata huvudpersonerna i böckerna du läser så lär du dock sällan hitta en mer klockren bok än The Road To Los Angeles, själv få jag väl återgå till att läsa Gösta Knutssons böcker om Nalle Lufs, som kan sägas vara något av en motsats till Arturo Bandini.

Similar Posts:

• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• I sockret av meloner