En härskarteknik är ett sätt att försöka undvika eller förminska kritiska perspektiv, synsätt eller frågor, i syfte att slippa bemöta dessa sakligt. Teorin om härskartekniker utvecklades redan på 1960-talet av den norska feministen Berit Ås, och har sedan dess blivit populär i många politiska sammanhang. Ås beskrev själv fem olika härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skam och skuld. Att hon avgränsade sig till fem härskartekniker berodde inte på att det här var de enda möjliga, utan för att hon ville utveckla en enkel teori som kunde få politisk betydelse om fler kom till insikt om den.

I den här boken skriver Rebecka Bohlin och Sara Berg på ett enkelt och tillgängligt sätt om vad de här fem härskarteknikerna innebär, och hur man kan motarbeta att de används. Det är en mycket praktisk handbok, full med exempel från vardagslivet på hur det kan se ut när härskartekniker används.
Dessa härskartekniker kan ibland användas avsiktligt. Det kan många gånger också handla om en förenings- eller företagskultur, där somliga deltagare kanske använder sig av härskartekniker oavsiktligt, utan att ens inse det själva. Ett problem är dock att det många gånger kan vara svårt att veta om det är avsiktligt eller inte: att man i praktiken fattar viktiga beslut under informella diskussioner i bastun (männens bastu, dit kvinnorna inte har tillträde), att man missar att informera alla parter om ett viktigt beslutsmöte, och så vidare.

För att motverka detta krävs förstås att man lär sig att se när någon använder sig av härskartekniker, oavsett om det sker avsiktligt eller inte. Därefter kan man börja fundera på hur man ska agera praktiskt för att hantera det. Det här beror ju självklart på vad problemet är, och vilken härskarteknik som används. För varje härskarteknik ger författarna till den här boken också en rad praktiska råd för hur man som individ eller som kollektiv kan agera när man märker att någon använder sig av dem.

Bokens fokus är härskartekniker i arbetslivet, framförallt då en chef använder det gentemot arbetare som är kritiska, men även om det förekommer anställda emellan. Boken innehåller därför också en del om just diskriminering (vilket härskartekniker många gånger kan handla om) i arbetslivet. Men teorin är i grunden inte begränsad till att handla om arbetslivsrelationer, utan har egentligen relevans för alla social interaktion – från fack- och hyresgästföreningen, kyrkan och moskén till skolan och arbetsplatsen. Det här är en strålande introduktion till ämnet, som varmt kan rekommenderas till alla som är det minsta engagerade i samhällsfrågor.

Similar Posts:

• Till handling!
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• ”Hur mår Rut?”

Det finns hatare och hotare av alla slag. De flesta kommer från högerextrema rörelser, skriver Bohlin. Vad som utlöser attackerna kan vara att hotaren inte accepterar de åsikter eller ämnen som speglas i ett reportage. Det kan också vara så enkelt som att skribenten är kvinna, har en annan hudfärg än vit eller är homosexuell.
Hatandet och hotandet innehåller ofta kommentarer om skribentens utseende, att hen borde dödas eller att hens familj borde dödas. Hot om sexuellt våld är vanligt, i synnerhet mot kvinnor.

Hatarna nöjer sig inte med att hota via mejl eller inlägg på internetsidor som Avpixlat och Flashback. Journalisten Martin Klepke som är en av bokens många intervjuade berättar om hur han hittat en bomb placerad i en bod vid sitt hus, hans trädgård vandaliserades, han fick bildäcken sönderskurna och en kula lämnades på hans arbetsplats. Här handlar det inte om troll som fördriver tiden med att anonymt hata och hota från sitt skrivbord, utan om reell terror.

Inte bara den enskilde journalisten hotas. Även hens familjemedlemmar, barn inräknade, utsätts. Adress till jobb och bostad kartläggs, det rings, mejlas och hängs ut. För den drabbade blir det omöjligt att leva ett normalt liv och budskapet är tydligt: tyck som vi, se ut som vi eller gå under. Martin Klepke har fått gömma sig på olika adresser vid flera tillfällen. Frilansaren Mathias Wåg lever med skyddad identitet sen 20 år – så har han också gjort flera avslöjanden om just näthatare och högerextrema rörelser.

Hur tacklar den som utsätts allt detta? Går det att göra något åt det? Hur ser samhällets stöd ut, finns det hjälp att få? Det är viktiga frågor som reportaget försöker besvara. Det blir en häpnadsväckande uppräkning av brist på just stöd – från polis, från arbetsgivare och samhället i stort. Det kan tyckas som att antidemokratin fått fritt spelrum. Uteblivet stöd vittnar också journalister som Åsa Linderborg om. När hoten kom, uppmanade hennes arbetsgivare först till tystnad. Idag har hon dock till skillnad mot många frilansare, det stöd och den uppbackning som krävs.

Att bemöta hatet med tystnad är inte en strategi som de utsatta själva tror på. Tvärtom har medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Maria Sveland, My Wingren med flera rekommenderat att man talar öppet om det som sker och att man alltid anmäler till polisen även om de sällan agerar.

Bokens huvudfokus är nätterror men Bohlin tar också upp andra former av hotsituationer och ger exempel på vad man kan göra för att skydda sig. Det kan handla om att göra en riskbedömning av hur verkligt hotet är, vidta rent tekniska och praktiska säkerhetsåtgärder eller att bilda nätverk för att stötta varandra. Hot bör alltid anmälas även om polisen sällan agerar, har resurser eller teknisk kompetens för att följa upp anmälan, skriver Bohlin och citerar My Wingren:

Polisen behöver höja sin kunskap om att utreda IT-relaterade brott. Polisen jag anmälde till senast hade knappt koll på vad internet är… Det borde vara grundläggande kunskaper. Men åklagare behöver dessutom ta sitt ansvar. De tycker inte att det är värt att satsa pengar på att utreda näthot, kanske för att det är ett ganska nytt fenomen, brottet har lågt straffvärde och det finns stora bevissvårigheter

Bohlin argumenterar också för att media har ett ansvar att motverka näthat. Det finns en snedfördelning i det man väljer att skriva om. Det och de som sällan ges plats i olika mediesammanhang hamnar utanför den breda normen (i form av vita, heterosexuella män) och blir därmed lättare att förlöjliga, håna och fälla sexistiska kommentarer om.

Skulle ett medieklimat och ett offentligt samtal där vi alla, oavsett kön, etnicitet, funktionsvariation, sexualitet och så vidare kommer till tals på lika villkor förmå sopa undan grogrunden för en del av hatet? Troligt är att betydligt färre, i en sådan samhällskultur, skulle uppfattas som provocerande avvikande. Fler skulle inkluderas.

Bohlin har skrivit en högaktuell och nödvändig bok – som visar på bredden och djupet i problemet. Hon fastnar inte i någon eländesretorik utan lämnar konkreta tips på strategier för de drabbade och försöker också visa på möjliga vägar för en demokratisk utveckling av hela vårt samhälle. Det är en bit på väg.

Tackla hatet är en del av projektet Hat och hot i redaktionell miljö, initierat av nättidningen Feministiskt Perspektiv och delvis finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Hur mår Rut?”
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• USA ut ur Irak …

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014

Hur blev det så här? Är eurosamarbetet, som skulle göra Europa starkare och mer sammansvetsat, på väg att köra det i botten? Kommer medlemsländer att gå i konkurs? Uteslutas? Hoppa av? Vad var det som hände? Och vad är alternativen?

I Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron diskuterar Björn Elmbrant allt detta. Det är ungefär 150 lättlästa sidor, förstås inte alldeles uttömmande, men förvånansvärt lärorikt och faktiskt spännande också. ”Eurokrisen for dummies” skriver Isobel Hadley-Kamptz i Expressen, men förklarar att det är bra. Och det är det ju.

När hjälplösheten, passiviteten, känslan av maktlöshet breder ut sig som en blöt dimma och alla andra värden verkas slinta mot eviga statements om vad som är ekonomiskt nödvändigt, då behövs det enkla, resonerande reportage som diskuterar alternativen. Som visar på hur också andra önskar sig något annat.

Det här är den tredje boken jag läser i bokförlaget Atlas reportageserie Vems Europa?. Det är faktiskt den tredje som kommit ut. (De båda tidigare är Magnus Lintons De hatade. Om radikalhögerns måltavlor och Rebecka Bohlins De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass.) Jag har hyllat serien förut och här blir inga avvikelser. Det de gör är så fantastiskt välbehövligt: små, lättbegripliga böcker med en blandning av vardagliga erfarenheter och ideologisk diskussion.

Inte minst det sista är viktigt. I var och varannan bok man plockar upp för att läsa om politik nuförtiden är ideologi påfallande frånvarande. Det handlar om strategier, om marknadsföring, organisation och ledarskap. Men ideologi? Nope.

Ändå är det väl ditåt det måste vända? Någonstans måste vi väl fråga oss vilken typ av samhälle det är vi egentligen vill leva i? Är det ett där länder med helt olika förutsättningar tvingas in i samma nyliberala mall? Där ingen kan justera sin ekonomi med styrmedel som räntor och devalveringar, för att sådant ska vara gemensamt? Där politiken bestäms av Europeiska centralbanken och IMF istället för av medborgarna själva? Där ”frihet” innebär kapitalets frihet att spekulera och flytta runt pengar, men demokratiska, sociala och ekonomiska inskränkningar för själva människorna?

För är det verkligen grekerna som slösat och bedragit? Är det inte snarare samma korrupta maktelit som alltid verkar skratta hela vägen till banken på vanligt folks bekostnad?

Similar Posts:

• ”Hur mår Rut?”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Vet du vad real appreciering betyder?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Det är om framför allt om städhjälpen som Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass handlar. Det är en reportagebok i bokförlaget Atlas serie ”Vems Europa?” och här möter vi bland många andra Mirela, som städar i Stockholmsområdet med ”delad tur” och obetald restid mellan arbetsplatserna på sex timmar. Hon åker hemifrån sex på morgonen, kommer hem nio på kvällen och träffar sin femåring i vaket tillstånd bara på helgerna.

Det är långt ifrån någon unik livssituation för dem som arbetar inom sektorer som service, vård, restaurang och handel i Europa. Bohlin har träffat arbetare, forskare och fackligt aktiva i Stockholm, Hamburg och London. Det handlar om ”prekariatet”, de hårt arbetande men utsatta grupper som lätt faller igenom det sociala skyddsnätets allt större maskor. De kan vara migrantarbetare, de kan vara papperslösa invandrare, de är oftare kvinnor än män och de arbetar i växande sektorer.

Sektorer där kollektivavtalen av människor som Anders Borg beskrivs som ”bekymmersamma”. Där det just nu diskuteras sänkta lägstalöner. Sänkta? Jag tittar igen och igen på Bohlins många enkla räkneexempel. Det går ju över huvud taget inte ihop och det verkar knappast rimligt att människor som arbetar, som gör slitiga, måttligt stimulerande men ofta stressiga och fysiskt slitsamma jobb inte skulle förtjäna någon som helst trygghet och uppskattning.

Låter jag arg? Det är kanske dags att bli det.

Men det finns också skäl att bli glad. Reportageserien ”Vem Europa?” är ett sådant skäl. Tänkvärda, konkreta reportageböcker, små facklitterära munsbitar på sådär 150 lättlästa sidor, och väl avvägda mellan helhetsbilder och konkreta människors erfarenheter.

Här frågar sig också Bohlin vad som kan göras. Hon diskuterar fackföreningarnas roll och eventuella fyrkantighet med LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedin, hon möter mer okonventionella fackliga rörelser som Justice for Cleaners och hon visar framför allt på att det går att ställa krav, att det fortfarande är möjligt att vara starka tillsammans. Det fungerade under 1900-talet och det kan fungera igen.

Mina tankar återvänder till de där vd:arna i sina lyxlägenheter. Är det verkligen vi som behöver dem?

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Den enes bröd …
• The Beauty of Grey?
• Vita kränkta män bakom EU