Det rör sig inte om några räkmackeliv precis och tragiska slut är snarare regel än undantag. Ta till exempel filosofen Abélard, som i 1100-talets Paris förälskade sig i den unga Héloise och inledde en affär med henne. Hon blev på smällen och de gifte sig i hemlighet. Brudens morbror blev emellertid fly förbannad och lejde två hejdukar, som fick den delikata uppgiften att med kniv avlägsna brudgummens ädlare delar. De älskande fann för gott att gå i (varsitt) kloster efter den betan och umgicks fortsättningsvis brevledes. Först i döden fick paret åter vila sida vid sida. Deras brevväxling finns för övrigt bevarad för eftervärlden.

Det är inte utan att jag känner mig som en riktig gnällspik när jag klankar på denna inte bara välskrivna och lättillgängliga, utan också allmänbildande biografiska bok. Men jag hänger upp mig på att urvalet är förutsägbart och innehållet till stor del allmänt känt. Jag skulle önska fler överraskningar. Kanske är jag alltför hård i mitt omdöme, men porträtten av exempelvis prins Charles och Lady Diana, Karin Månsdotter och Erik XIV och löjtnant Sparre och Elvira Madigan känns för mig lite grann som gammal skåpmat.

Icke desto mindre kan boken väcka intresse för ämnet historia, framförallt hos yngre läsare. Jag tänker mig också att boken är perfekt som bröllopspresent.

Endast två kärlekspar var obekanta för mig. I synnerhet fastnade jag för det gifta paret Mildred och Richard Lovings öde. En natt 1958 stormade ordningsmakten in i parets sovrum. Anledningen var att blandäktenskap enligt lag var förbjudna i Virginia. Paret dömdes till fängelse eller till att lämna delstaten. De valde det senare alternativet.

Deras dilemma, som knappast var unikt, uppmärksammades av medborgarrättsrörelsen för att så småningom tas upp i Högsta
domstolen, något som föranledde att fallet rönte stor uppmärksamhet i media. Resultatet blev att lagarna som förbjöd blandäktenskap upphävdes i 16 delstater år 1967. Familjen kunde nu återvända till Virginia, men det blev inget ”happy ever after” eftersom ödet – i form av en rattfyllerist – satte punkt för deras lycka åtta år senare, då Richard förolyckades.

Jag hoppas verkligen att författaren är i full färd med att skriva på en uppföljare och plockar in en del av de kärlekspar som förmodligen ratades till den första boken. Varför inte på samma gång minska antalet porträtt, men låta dem som återstår få mer sidutrymme?

Jag skulle också gärna se fler svenska kärlekspar – som till exempel polarfararen Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier – i en sådan bok. Nils var en av deltagarna i ingenjör Andrées omtalade expedition med vätgasballongen Örnen till Nordpolen 1897. Först 1930 fick Anna, som nu var gift med en engelsman, vetskap om att man funnit Nils kvarlevor på Vitön i Norra ishavet. När hon dör, 78 år gammal, begravs Anna i England, men hennes hjärta plockas ut och smusslas ned i Nils grav i Stockholm, enligt hennes sista önskan. Romantiskt så det förslår, eller hur?

Similar Posts:

• Sängkammarfars anno dazumal
• Husmanskt à la Nils Emil
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Lite feminist, mycket asgam

”Vad ska du med en pistol till, mamma?”
”Vissa män behöver dö”, svarade min mamma.

I en varm och svettig värld långt borta pågår den typ av liv som beskrivs i Jennifer Clements En bön för de stulna. Ett liv där ensamma mödrar bor med sina döttrar, avskärmade från resten av civilisationen, på ödsliga och extremvarma berg i Mexiko. Männen har lämnat berget, och de flesta av dem är verksamma i landets utbredda droghandel. Kanske har de fallit offer för drogkartellernas hänsynslöshet, kanske har de flytt landet och arbetar som trädgårdsmästare i USA, kanske har de skaffat sig en annan familj någon annanstans. Kanske är det mindre varmt där.

Bokens huvudkaraktär är den unga tonårstjejen Ladydi Garcia Martinéz, döpt efter prinsessan Diana. Namnet fick hon av sin karaktäristiska mamma, inte för att hon var ett stort fan av prinsessan, utan för att för evigt påminna om faderns otrohet. Ladydi har en halvsyster på berget, Maria, som förutom att hon är harmynt ser ut precis som Ladydis far. ”Jag lovade mamma att inte berätta för Maria att hon var min halvsyster”, inleds ett kapitel.

Det är bra att vara harmynt i den värld de lever, i alla fall om man är en ung tjej. Det är bra att vara ful, annars kan man bli stulen. Stulen, som Paula blir. Hur ful hennes mamma än försöker göra henne, som alla mammor gör med sina döttrar, är hon för vacker. Så vacker att hon en dag när män ur drogkartellerna kommer, inte har en chans.

”Nästa dag var första dagen utan Paula”, inleds ett annat kapitel. Mer än så får vi inte ta del av Ladydis känslor kring den saknade vännen, men på något sätt lyckas Clement få mig att känna mörkret det innebär i byn när någon helt plötsligt är borta, samtidigt som det inte är något ovanligt där och samtidigt som tillvaron fortsätter som den alltid gjort. Likadant känner jag hettan och jag blir ledsen, sorgsen och arg över utsattheten och orättvisan som tillskrivs barnen och kvinnorna på berget. Detta trots att Ladydi inte reflekterar kring den särskilt mycket eller länge.

Vidare får vi följa Ladydi, vara med henne hemma i det varma hemmet med stampat jordgolv och storbildsteve med parabolantenn. Mamman sitter med en öl framför TV:n och fylleyrar om romarriket efter att hon sett för länge på History Channel. I hemmet finns ett altare för Oprah, inrett av modern. De har inte levt i någon annan del av världen, men de har sett den på teve.

Ladydi lyckas genom en kontakt på berget få jobb som barnflicka i Acapulco. Hon hamnar i en övergiven lyxvilla där familjen är bortrest, och de enda som är där är hushållerskan och trädgårdsmästaren. Dessa två och Ladydi blir en udda trio som stannar i den här lyxvillan i flera månader utan att familjen kommer hem. En dag ringer polisen på dörren; Ladydi står anklagad för ett mord. Kanske har det någonting att göra med blodet och barnklänningarna hon bevittnade på vägen till Acapulco.

Jag, som brottats med en svår lässvacka det senaste året, sträckläste denna bok under en ledig dag. Handlingen, som kan låta och i mångt och mycket ÄR extremt mörk, balanseras upp av de fantastiska karaktärerna och den underliggande cyniska humorn som genomsyrar hela boken. Som redan nämnts, fascineras jag av hur jag på ett ganska platt och lakoniskt sätt får ta del av Ladydis känslor, samtidigt som jag ändå lyckas känna så mycket med henne och bli berörd gång på gång. Berättelsen väcker många tankar kring vilka de egentliga offren är för dagens narkotikabruk, och vänder upp och ner på västvärldens utseendehets. I Ladydis värld är det farligt att vara vacker.

Clement skrev En bön för de stulna efter att i år arbetat med och skrivit om utsatta människors situation i dagens Mexiko. Ladydis historia beskrivs av Clement som inspirerad av verkliga händelser, men uppdiktad.

Similar Posts:

• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Vapen. Kärlek
• Uni-versens slut
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

Similar Posts:

• Den perfekta bröllopspresenten
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös