dagensbok.com » Povel Ramel

Nils Håkanson "Järnskallen"

Björn Waller — Sun, 16 Aug 2015 22:00:47 +0000

Vafan? …tänker jag ett par kapitel in i Järnskallen, efter att vi etablerat att vi befinner oss i Stockholm anno 1917, med världskrig, revolutioner och inbördeskrig som rasar alldeles inpå knuten, året då allt kunde gått åt helvete, året då både konservativa och arbetare gick beväpnade på gatorna och väntade på startskottet för revolutionen, året då man rev upp parkerna för att odla kålrötter. Det är inte det som får mig att dubbelkolla att jag faktiskt precis läste det jag läste, utan att mitt i den här realismen presenterar han en mystisk man som bär en mask med unionsflaggemotiv, som någon jävla Marvelskurk? Jaja, det får väl sin förklaring. Men nudå, här har vi en tänkbar hjältinna, en ung förläst fritänkare som inte vill gifta sig utan vill… dra på sig en maskeradkostym, svinga sig från Gamla Stans tak i ett rep och spöa upp tjuvligor.

Återigen: Vafan?

Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”

Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.

Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.

För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.

Vafan?

Sara Lövestam "Hjärta av jazz"

Christina Skagert — Thu, 02 Jan 2014 23:00:49 +0000

Sara Lövestams Hjärta av jazz är en ovanlig ungdomsroman på så vis att den växlar mellan två livsöden, i två olika tider, som egentligen bara förenas av det faktum att de båda huvudkaraktärerna lever genom jazzmusik.

Vi möter Steffi Herrera som går i nian på en småstadsskola och blir kontinuerligt och brutalt trakasserad och förnedrad av sina klasskamrater. En dag på väg hem från skolan, med Povel Ramel i mp3-spelaren, när hon går förbi det lilla samhällets ålderdomshem hör hon samma musik från ett öppet fönster. Det är så denna förunderliga och trevande vänskap mellan Steffi och en skröplig gubbe med pigga ögon och jazz i hjärtat inleds.

Gubben heter Alvar. När Steffi så småningom tar för vana att hälsa på honom på ålderdomshemmet efter skolan spelar han gamla LP-skivor för henne och berättar sin stora, långa livsberättelse, som hela tiden rör sig mot den dag han, Alvar ”Pysen” Svensson, spelade på scen med den fantastiske Povel Ramel. Alvars berättelse börjar dock någon helt annanstans, nämligen på tåget från Värmland påväg till Stockholm. Då är Alvar tonåring och kastar sig ut i en ny, främmande stockholmsvärld där han hoppas få bekanta sig mer med jazzen och dess subkultur.

Det är så historien vecklar ut sig. Vi får följa Steffi en liten bit, sedan träffar hon Alvar och han börjar berätta, ett kort stycke befinner sig texten i rummet på ålderdomshemmet och återger dialog mellan de båda huvudkaraktärerna, och sedan bryts stycket och textens berättarröst går istället in och fortsätter Alvars berättelse. Detta är ett grepp som fungerar bra och ger texten en dynamisk känsla. Att textens berättarröst sedan ibland avbryts av Steffis frågor till Alvar (för samtidigt som läsaren får Alvars historia beskriven för sig av berättarrösten påminner författaren oss om att detta egentligen är en dialog mellan Alvar och Steffi, det är egentligen i rummet med LP-skivorna som historien berättas) skänker texten uppskattade scenförflyttningar som gör att textupplevelsen påminner lite om att se på film.

Trots att det nästan bara finns goda saker att säga om denna ungdomsroman vill jag lyfta några aspekter som inte är riktigt fulländade. Den första är balansen mellan Steffis och Alvars liv, där jag känner att Steffi ibland hamnar lite i skymundan. Det beror givetvis på att hon använder Alvar och hans livshistoria som en undanflykt från mobbingen i skolan, men vad jag hade önskat är fler detaljskildringar av vad som händer när hon inte är hos Alvar. Sådana skildringar saknas givetvis inte i romanen, kanske är det bara mitt engagemang i den unga huvudkaraktären som får mig att vilja veta ännu mer om hennes vardag än det som beskrivs.

Ytterligare en aspekt som inte riktigt vill stämma är den enda lilla episod där perspektivet skiftar och hamnar hos Karro, Steffis värsta plågoande. Här är skildringen inte övertygande, Karro blir aldrig mänsklig. Läsaren följer hennes elaka tankar om Steffi men hör ingen skillnad på Karros röst mot Steffis egen skildring av mobbingen. Att väva in mobbaren som fokalisator är annars ett grepp som hade kunnat berika berättelsen, särskilt med tanke på det lilla vi får veta om Karros egen livssituation.

Men Hjärta av jazz är trots allt en fin, detaljerad och övertygande skildring av såväl mobbing som fyrtiotalets Stockholm och dess jazzinfluerade subkultur. Det är en ungdomsroman som är skriven med mer precision och nyans än många andra böcker jag läst inom samma genre. Jag rekommenderar den därför.

Kristina Berggren "Pripyat - tusen år av ensamhet"

Richard Pleijel — Mon, 23 Apr 2012 22:00:33 +0000

Nu skall vi tala om kärnkraft. När kärnkraftsdebatten rasade som mest i Sverige skrev Povel Ramel en låt som hette ”The nej tack jump” – Nej tack till kärnkraft. På sitt vanliga ordvitsiga sätt häcklade han kärnkraftsförespråkarna, och ställde mot kärnkraften ett antal fyndiga alternativ: ”Jordkraft – Ja tack! Gräskraft – Ja tack! Burkkraft – Ja tack! Gurkkraft – Ja tack!” Men kärnkraft? ”Nej tack!” Och Povel Ramels låt är ju bara ett av många exempel på hur engagemanget i kärnkraftsfrågan, vare sig man är förespråkare eller motståndare, har tagit sig uttryck.

Ett färskt uttryck är den bok som Pequod Press har gett ut: Pripyat – tusen år av ensamhet. Pripyat (eller Pripjat om vi skall följa svenska transkriberingsregler) är namnet på den stad nära kärnkraftverket i Tjernobyl som efter kärnkraftsverkets haveri 1986 evakuerades. 50 000 människor tvangs att lämna staden, och sedan dess är den en spökstad, som fortfarande ligger inom den avspärrade zonen. Man kommer inte innanför zonen utan ett specialtillstånd.

Ett sådant lyckades Kristina Berggren och Merja Diaz utverka när de 2009 reste till Pripjat för att dokumentera effekterna av händelserna 1986 – drygt 20 år senare. Kristina Berggren, som är konstvetare i grund och botten, har skrivit de korta texter som ackompanjerar bilderna av Merja Diaz, fotograf utbildad i Göteborg. De är båda verksamma vid Malmö museer.

Jag blir inte riktigt klok på vad texten vill. Det är ett slags prosalyriska fragment, som växlar mellan att meddela rena fakta (”Bara några kilometer från reaktorn ligger staden Pripyat”) med mer poetiska rader (”Tiden får tingen att byta skepnad”) och förnumstiga utrop (”Hur ska vi göra livet bättre? Det måste vi fråga oss! Bär och blommor måste man kunna plocka.”) Helheten blir ganska förvirrande – men framförallt upplever jag inte att den säger mig någonting. Den berör inte överhuvudtaget.

Fotona är tyvärr också ganska intetsägande. De är som sådana mycket vackra, och stämningsfulla – de visar övergivna hus, flagnande väggar, gamla postlådor som gått sönder, ett par övergivna skor – men kunde egentligen vara tagna precis var som helst i världen. De säger inte direkt något om Pripjat, mer än att man förstår att det är en övergiven stad. Men det visste vi ju sen innan.

Man förstår dock av texten att den vill vara ett inlägg mot kärnkraft. I den riktningen pekar också Ann Heberleins efterord. Men varken efterordet eller bokens text uttalar detta särskilt tydligt – de är snarare halvluddiga antydningar. Därför ställer jag mig frågande inför vad boken som helhet vill förmedla: En slagkraftig appell mot kärnkraft? Knappast. En betraktelse över kärnkraftens faror? Kanske.

Denna bok framkallar enbart likgiltighet – tyvärr. Ämnet är mycket spännande, och det hade kunnat bli riktigt bra. En som lyckats att göra spännande, gripande historia av exemplet Pripjat är den ukrainska författaren Elena Filatova, vars Tjernobyl, dagbok från spökstaden (Max Ström 2006) i suggestiva bilder och texter frammanar stämningarna i Pripjat med omnejd, så att man nästan kan känna doften från den radioaktiva strålningen. Läs den istället!

dagensbok.com » Povel Ramel

Nils Håkanson "Järnskallen"

Similar Posts:

Sara Lövestam "Hjärta av jazz"

Similar Posts:

Kristina Berggren "Pripyat - tusen år av ensamhet"

Similar Posts: