Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.

Similar Posts:

• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Sexspaning över 14 000 år
• En sexuell utvecklingshistoria
• Bort med tassarna från tanten
• En önskan om verklighet

Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Förlaget Romanus & Selling har i vår gett ut en nyutgåva av novellsamlingen, som försetts med ett osedvanligt tilltalande, dekorativt och färgglatt omslag, signerat Lotta Kühlhorn. De fyra novellerna finns för övrigt redan tidigare på svenska under titeln Ge mig en gåta (Trevi förlag 1980) och jag försöker utan framgång lokalisera mitt eget medfarna exemplar av den gamla utgåvan i bokhyllan här hemma. Det är bara att konstatera att min nogsamt upprätthållna huller om buller-princip – med dubbla rader och böcker på tvären – inte håller måttet.

Jag tycker mig se vissa paralleller mellan Tillie Olsen och den svenska författaren tillika städerskan Maja Ekelöf (1918 – 1989), vars enda roman Rapport från en skurhink (1970) på sistone hamnat i rampljuset i och med att en biografi över Ekelöf ligger på bokhandelsdiskarna. Trots att de förvärvsarbetade hade fyrabarnsmamman Tillie Olsen och fembarnsmamman Maja Ekelöf ork att uppröras över sociala orättvisor och engagera sig politiskt. Olsen knegade för brödfödan som servitris, hembiträde samt på fabrik, medan Ekelöf städade, bland annat på biblioteket i Karlskoga. Kvinnornas tidiga skolgång var inte mycket att skryta med och författardebuten skedde i mogen ålder. Likväl har båda gjort avtryck i litteraturhistorien. I synnerhet Tillie Olsen, som även publicerade rikligt med artiklar och blev en uppskattad föredragshållare.

Olsens fyra noveller är stilistiskt fulländade små mästerstycken. Synvinklarna skiftar genom att en rad olika röster kommer till tals. Texterna är replikspäckade och består delvis av inre dialoger. Författaren avslöjar inte allt på en gång för läsaren, utan smyger elegant in värdefulla upplysningar en efter en. Pusselbit läggs till pusselbit. Rätt som det är gör historien ett hopp i tiden. Tekniker som tvingar läsaren att vara mycket uppmärksam och inte ge avkall på koncentrationen. Jag finner att jag behöver läsa novellerna både två och tre gånger.

Sidorna i Olsens noveller befolkas av fattigt folk i nedslitna bostäder i stadsmiljö. Den första och den sista berättelsen är mina favoriter. Huvudpersonerna har en del gemensamma drag. Både den namnlösa mammans (i ”Jag står här och stryker”) och Evas (i ”Ge mig en gåta”) liv har varit begränsade på grund av brist på pengar jämte klass – och könstillhörighet. Kvinnorna har aldrig fått lov att ta plats eller själva välja hur de vill leva sina liv. Sonen Lennie uttrycker sina tankar om Eva med orden: ”det i henne som aldrig hade levat”.

Med tre barn och heltidsjobb har egentid varit en bristvara under många år också för mig. Nu är mina barn vuxna, men till skillnad från Eva i novellen ”Ge mig en gåta” har jag fått min hett åtrådda egentid, medan Eva riskerar att snuvas på sin. Efter 47 år av markservice åt man och sju barn ivrar hennes man för att flytta till ett kooperativt boende för pensionärer, medan frun inte står ut med tanken på en massa främmande människor. Hon vill äntligen slippa dansa efter andras pipa.

Mannen och barnen gaddar ihop sig. Evas hemliga vapen är att skruva ned ljudet på sin hörapparat när omvärlden blir alltför påträngande, vända sig inåt till minnena och böckerna (som hon kan utantill) och förskansa sig i sängen. En hätsk batalj inleds makarna emellan, men ingen går egentligen segrande ur striden.

Gammal ärrvävnad brast och såren varade sig på nytt. Tjechov minsann. Hon tänkte utan värme på den unga hustrun som i sena kvällstimmar ammade ett spädbarn, ofta med ett av de andra i knät och försökte hålla sig vaken för att utnyttja den enda tid som stod henne till buds att läsa. Hon kunde ännu känna nattkylan på hans kind när han kom hem sent från något sammanträde.

Den – i förstone kryptiska – novelltiteln ”Ge mig en gåta” syftar på att barnbarnen försöker få sin mormor att interagera med dem. Responsen blir att hon påstår att hon inte kan några gåtor. Hon klarar helt enkelt inte av kraven från de yngsta barnbarnen, vilket är hjärtskärande att bevittna. Medan omgivningen står handfallen tar den – nu dödssjuka – Eva stegvis avstånd från livet. Samtidigt som hon plågas av smärtsamma minnesbilder från det gamla hemlandet Ryssland.

I novellen ”Jag står här och stryker” rannsakar en fembarnsmamma sitt samvete gentemot den äldsta dottern. Minnena tränger sig på. Hon känner skuld över att hon inte kunnat ägna så mycket tid och omsorg åt sin äldsta dotter, men inser samtidigt att hennes valmöjligheter varit begränsade. Den korta berättelsen är djupt tragisk och griper tag i sin läsare.

Jag kan bara avslutningsvis konstatera att Tillie Olsens författarskap fortfarande är relevant för oss idag och det är gott att hon uppmärksammas.

Similar Posts:

• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Stark novelldebut 
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken