Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

Hurramabad är en roman utklädd till novellsamling. Andrej Volos ger oss sitt f d hemland i lagoma bitar, ett antal fristående kapitel som vävs ihop, människoöden som vi gör återbesök i vart tjugonde år, små snabba bilder av ett land som alla kretsar runt den halvt mytiska huvudstaden Hurramabad. Och han gör det i ett språk så levande och ultrarealistiskt att man nästan kan höra hästar och dieselmotorer, känna doften av te, bergsvindar och krutrök.

För krutröken finns där ju hela tiden; det tog fyra års krig för Sovjetunionen att kuva Tadjikistan, och när den föll samman bröt ett mångårigt inbördeskrig ut. Berättelserna är till en början ofta lösryckta i tiden – en i redaktionen nämner ungraren Péter Esterházy som en jämförelse – och vi får lära känna människor och deras dagliga liv utan att få någon tydlig angivelse att detta inträffar exakt då och då, kanske bara att det är tio år efter kriget. Vilket krig? Sägs inte. Men ett krig finns alltid någonstans om hörnet, och när diktaturens järnhand lyfts av blir det kamp om vem som ska bestämma, av oss blir det vi och dom, krigsherrar och religiösa fanatiker försöker roffa åt sig sin bit av kakan.

Och för de tidigare herrarna blir det inte lätt. Plötsligt blir de tadjikiska glosorna de lärt sig i skolan viktigare än någonsin, skillnaden på folk och folk blir tydligare än någonsin, klottret på väggarna lyder "RYSSAR ÅK INTE VI BEHÖVER SLAVAR!" och de till slut måste välja mellan att stanna och slåss eller fly "hem" till ett Ryssland där de aldrig satt sin fot och betraktas som lika främmande och oönskade som i det Tadjikistan de trodde var deras hem.

Men trots att detta i långa stycken är närbilder av hur ett land faller sönder, hur våldet uppstår, hur människor lär sig att hata varandra för de etiketter de ger varann… trots att den tadjikiska glosa alla verkar kunna är det "Far åt helvete!" som är rubrik i recensionen, är ändå de enstaka scenerna ofta smärtsamt vackra. Volos har ett sinne för detaljer som är helt otroligt, och varenda människa – den gamla änkan, den kaxige krigsherren, mannen som letar efter en gravsten åt sin far så att han åtminstone kommer att lämna något spår efter sig – är så levande och så äkta att man inte kan låta bli att älska dem trots alla deras fel, som ofta är rejält stora.

Kommer ni ihåg slutet av Deer Hunter, där de efter begravningen sitter hemma runt bordet och stilla börjar sjunga "God Bless America", inte för regeringen eller politiken utan för sig själva, för att även om allt har gått åt helvete och ingenting blir som det var är världen ändå värd att leva i? Där har vi Hurramabad. Om än ett halvt jordklot därifrån och med kyrilliska bokstäver på vägskyltarna.

Similar Posts:

• Och moralen är…
• Det finns inga bin längre i Volynien
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Nytt ryskt

Detta är ingen recension, kanske snarare en reflektion eller revision. Jag vill revidera alla recensioner jag skrivit under året, det var inte riktigt så som jag skrev …

Boken jag läst heter Gangsters och jag lämnar den inte än. Tv-programmet jag sett var Julkalendern, den ligger uppe på nätet och alla 24 delar rekommenderas. 2005 års gemensamma nämnare är Klas Östergren. Fabuleraren vars fabuleringskonst nästan slår knut på sig själv sägande detta är sant, det är på riktigt, men ändå kan han inte låta bli att blinka i ögonvrån åt läsaren: berättaren Klas Östergren (i dubbel bemärkelse).

Han reviderar Gentlemen i Gangsters så man tappar andan. Gentlemen blir en helt ny bok, behöver jag säga att berättandet är i högform? Jag tänker faktiskt på Péter Esterházy som har reviderat sitt stora verk Harmonia Caelestis om sin pappa med att komma ut med en rättad utgåva som avslöjar att pappan var hemlig agent åt kommunismen. Hjälten faller pladask. Vi lever i revisionens tidsålder, det som var sant kan bli falskt alldeles strax, precis som tidens symbol aktien kan bli värdelös över en natt. Det finns flera kopplingar mellan vår svenska berättare och nämnda ungrare.

Apropå TV har jag inte varit så här pass upphetsad sedan jag såg Soldater i månsken, julkalendern 2005 var en underbar bagatell och jag älskar bagateller. Esterházys hjälte blir statsspion och sådana finns i Gangsters också, men det är inte hjälten i Gentlemen utan poeten Leo Morgan som helt enkelt upphör att existera.

Han fanns bara av berättartekniska skäl, säger Östergren, och jag ber om ursäkt att jag avslöjar detta, men DNs Jonas Thente har ju gjort det före mig. Leo, den Gudabenådade poeten som många fler än jag ville låna poesi av på biblioteket, för vi trodde verkligen att han fanns på riktigt. Nu finns han inte ens på låtsats längre! (Vad låtsas nu är?) Klas Östergren införlivar dikten i verkligheten, det är hans värv!

Om man skall dra litteraturvetenskapliga slutsatser så är det helt logiskt att Leo inte finns längre, tidsandan har slutat tro på geniala underbarn stöpta till poeter. Leo finns inte längre, romantiken tar ännu ett steg ned i Marianergraven mot botten av havet. Landet Sverige har även gått ned sig om man köper allt som sägs bara som i förbigående i boken. Gangsters kan man läsa utan att uppfatta någon samhällskritik alls, nämligen bara följa i drivet, men då missar man mycket av poängen. Sverige är naivt tolkat, ett land som gott från ett land fullt av gentlemen till ett land av gangsters. Vänsterradikalerna på 70-talet tjänar år 2000 grova pengar på Second hand-rörelser.

Det är en mörk bild av dagens Sverige han ger. En dödssjuk gamling som har ett revben som sticker ut sitter ensam i en mörk lägenhet. I ett otäckt andetag tror jag den gamlingen är Sverige, men den tolkningen är allt för otäck, jag slår den ifrån mig. Jag tänker istället på göteborgaren som får fly sin persiska restaurang för han visade civilkurage att säga nej till Bandidos när de ville ha beskyddarpengar. Han blev årets göteborgare, men han flyr stan nu när de eldat upp hans bil och hotar med stryk. Detta är Sverige och dikten är inte mycket värre. Berättaren, vid namn Klas Östergren, har spriten som enda tröst. Det dricks hela tiden och jag tycker det känns tryggt på nått sätt, det hymlas inte, fast den där påklistrade repliken att hela tiden behöva en drink känns inte alltid äkta. (Ska väl inte göra det, kan ses som en Amerika/deckarpastisch.)

Men nyårschampagne behöver vi och att tillönska 50-åringen ett gott nytt och att landet förändras så han kan skriva en ljusare bok snart vid namn Gastronomer. Njutningen kommer först i det nya livet: poesin, drycken och maten.

Jag finns med i fiktionen, jag är indragen från början av författarskapet. Jag föddes 1975, då debuterade Östergren med en roman som heter Attila. Jag fick en bror 1977 som döptes till Attila.

Gentlemen fick jag i present av en dryckesbroder med en innerlig inskription, han debuterade i år med en diktsamling. Anders Edwartz, vår Östergren-expert på dagensbok.com gick bort i år och han finns inte längre bland oss, men han hann läsa ut Gangsters (just därför kan jag inte recensera den, det är hans recension). Anders hann också se Östergrens hälsning:

"Vi ses, Anders E." skrev författaren.

Similar Posts:

• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Att missförstå en roman
• Åter till staden
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Vad hände sen med Johan Kraft?

Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ”det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret”. Men vad skriver han? Det får vi inte veta.

Adelssläkten Esterházy ägde stora delar av Ungern innan kommunisterna konfiskerade rubbet. Péter Esterházys far var den som fick se sin inflytelserika släkts rikedomar gå om intet. Han föddes som greve och dog förnedrad. Om detta och mycket mer handlar Harmonia Cælestis (H.C.), Péter Esterházys förra roman, som är en storslagen familjesaga. Han avslöjar, skarvar och garvar med alla sina fäder genom historien, men först och främst är det en hyllning till hans egen far. Boken tog drygt nio år att slutföra.

Den litterära metod som Esterházy utvecklat under hela sitt författarskap når där sin kulmen. Den är ett genialt hopkok av fiktion och ickefiktion. Som läsare kan man aldrig vara säker, men det spelar mindre roll, för metoden är avslöjande: den kommer sanningen påtagligt nära. Därtill lånar han gärna ord och språk från andra författare, textsampling helt enkelt, där det lånade utvecklar Esterházys egna tankar. Samtidigt ställs allt han skriver mot sig själv, varje historia och tänkt tanke kan när som helt få ett nytt sammanhang och nya innebörder. Det är på så sätt en självkommenterande litteratur där paradoxen blir ett av Péter Esterházys adelsmärken. Det gör hans böcker både roliga, absurda, och djupt allvarliga; allt framdrivet i ett högt tempo med stor variation och blandning av genrer. Jag ser honom som en av vår tids stora litterära uppfinnare.

Efter att H.C. var avslutad år 2000 och inlämnad till förlaget får Péter Esterhazy veta att Historiska Byrån har mappar, med tidigare hemligstämplat material från kommunisttiden, som kan intressera honom. Han åker dit. Genast känner han igen sin fars handstil. Far har varit hemlig agent och angivare åt hemliga polisen under hela Péters uppväxt! Hans kodnamn var Csanádi. Satan! Helvete! Fan! Jävla skit! Hela hjältesagan H.C. faller platt som ett korthus. I hemmet skrev han alltså angivarrapporter. H.C. hade sökt sanningen, men nu, när boken är klar, blir allt uppenbart. Plötsligt förstår sonen vad H.C. handlar om. Han förstår vad han har skrivit. Det var den hemliga polisen som hade betalat de fotbollsbiljetter som han fick av sin far, de hade sett till att han fick Ben Hur på tyska i present, de var orsaken till faderns alla resor, allt i Stasis tjänst. Han tvingas omvärdera och återupptäcka sin far och sin uppväxt.

I Rättad utgåva får vi följa med författaren när han läser och skriver av faderns rapporter. Vi får följa hans tankar och reflektioner. Vad ska han hitta? Rädslan är förstås stor. Vi får följa hur han söker en förståelse av faderns stora svek mot sitt eget blod och nationen. Faderns rapporter, hans uppdragsgivares kommentarer och citat ut H.C. står med röd text och sonen kommenterar i svart. Det hela blir en storslagen bekännelselitteratur, där den totala uppriktigheten är ett måste. Trots att faderns rapporter är detaljerade, hans egna barn finns med, och att han kanske rent av skrev listigt, utan att direkt ange någon eller något, så är det svårt att veta vilka konsekvenser hans rapporterande fick. Han är ändå en angivare. Det allra värsta. Allt i boken är daterat, inklusive Esterházys egna kommentarer. Mellan vissa avsnitt finns datumen med ungrare som avrättats i kommunismens namn. Det handlar om hur förädaren har uppträtt och det nödvändiga i hans uppträdande, men att förlåta, förstå, rättfärdiga eller relativisera: nej!

I H.C. sökte författaren sanningen via skönlitteraturen, nu när den är avslöjad måste han uppfinna en helt ny metod. Men känslorna är så starka och smärtan så djup att formen får ge vika för innehållet. Han måste nu rätta sin förra bok för att som författare komma undan med hedern i behåll. Fadern har tvingat fram det från andra sidan graven. Att inte vara uppriktig med sina känslor vore därför ett misstag. Han krälar i stoftet av förnedring: tårar (markerat med T) och självömkan (markerat med S) fuktar varje sida. Samtidigt är sanningen så osannolik att den riskerar att bli fiktion. Under sitt arbete med Rättad utgåva ser han på sina egna söner. Vad ska de tycka? Är han själv en angivare som gör detta mot deras farfar? Vid ett tillfälle välter han ner en boktrave i sitt arbetsrum och en sida ur H.C. slås upp. Han gråter när han ser vad han har skrivit. Borde han inte ha kunnat förstå redan då? Ack, du sköna och nödvändiga blindhet. Bilden är stark: med krökt rygg och näsan i sin egen bok förmår han inte räta på sig. Sanningen går inte att rubba, som urberget: hans far var en angivare.

Humor, blödighet och självömkan är enligt Esterházy själv hans starka sidor som författare. Men har han använding av det nu och hur kommer den här boken att tas emot? Han tvekar att ens släppa H.C., i ren rädsla och frustration, men bestämmer sig ändå för att göra det. Han är ju författare och nio års arbete kastar man inte i sjön. Särskilt inte när han är medveten om dess värde. Därför är det rörande att i Rättad utgåva följa hans segertåg med H.C. och alla möten med beundrare som överöser honom beröm och säger sig älska hans far, den fiktive fadern, parallellt med att han själv läser sin faders rapporter och är fullständigt livrädd för vad han ska upptäcka. Att först släppa en kärleksfull hyllning till sin far som en hjälte och sedan, med Rättad utgåva, hugga huvudet av honom (och sig själv). Boken går inte att läsa utan att först ha läst H.C. (se upp för släkten Tóth). Det vore att förminska läsupplevelsen. Jag sträckläser Rättad utgåva med H.C. bredvid mig (läser om den till stora delar) och jag kan inte likna dessa två böcker vid någonting annat jag läst. Det handlar om att ha varit blind och att önska att man fortfarande var det. Det handlar om familjen som falsk konstitution. Det handlar om livet som en parodi, utan att veta vad det parodierar? Det handlar om ett författarskap som tagit en helt ny och oförutsägbar vändning. Frågan är vad Péter Esterházy kommer att kunna skriva här näst? Han skriver att det är varje författares plikt att efter varje bok stå med tomma fickor. Var han inte tömd efter H.C., så lär han vara det nu.

C’est tout!

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Mot den osynliga gränsen
• I förskingringen
• Själslig slitning i katastrofens skugga

Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ”det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret”. Men vad skriver han? Det får vi inte veta.

Adelssläkten Esterházy ägde stora delar av Ungern innan kommunisterna konfiskerade rubbet. Péter Esterházys far var den som fick se sin inflytelserika släkts rikedomar gå om intet. Han föddes som greve och dog förnedrad. Om detta och mycket mer handlar Harmonia Cælestis (H.C.), Péter Esterházys förra roman, som är en storslagen familjesaga. Han avslöjar, skarvar och garvar med alla sina fäder genom historien, men först och främst är det en hyllning till hans egen far. Boken tog drygt nio år att slutföra.

Den litterära metod som Esterházy utvecklat under hela sitt författarskap når där sin kulmen. Den är ett genialt hopkok av fiktion och ickefiktion. Som läsare kan man aldrig vara säker, men det spelar mindre roll, för metoden är avslöjande: den kommer sanningen påtagligt nära. Därtill lånar han gärna ord och språk från andra författare, textsampling helt enkelt, där det lånade utvecklar Esterházys egna tankar. Samtidigt ställs allt han skriver mot sig själv, varje historia och tänkt tanke kan när som helt få ett nytt sammanhang och nya innebörder. Det är på så sätt en självkommenterande litteratur där paradoxen blir ett av Péter Esterházys adelsmärken. Det gör hans böcker både roliga, absurda, och djupt allvarliga; allt framdrivet i ett högt tempo med stor variation och blandning av genrer. Jag ser honom som en av vår tids stora litterära uppfinnare.

Efter att H.C. var avslutad år 2000 och inlämnad till förlaget får Péter Esterhazy veta att Historiska Byrån har mappar, med tidigare hemligstämplat material från kommunisttiden, som kan intressera honom. Han åker dit. Genast känner han igen sin fars handstil. Far har varit hemlig agent och angivare åt hemliga polisen under hela Péters uppväxt! Hans kodnamn var Csanádi. Satan! Helvete! Fan! Jävla skit! Hela hjältesagan H.C. faller platt som ett korthus. I hemmet skrev han alltså angivarrapporter. H.C. hade sökt sanningen, men nu, när boken är klar, blir allt uppenbart. Plötsligt förstår sonen vad H.C. handlar om. Han förstår vad han har skrivit. Det var den hemliga polisen som hade betalat de fotbollsbiljetter som han fick av sin far, de hade sett till att han fick Ben Hur på tyska i present, de var orsaken till faderns alla resor, allt i kommunismens tjänst. Han tvingas omvärdera och återupptäcka sin far och sin uppväxt.

I Rättad utgåva får vi följa med författaren när han läser och skriver av faderns rapporter. Vi får följa hans tankar och reflektioner. Vad ska han hitta? Rädslan är förstås stor. Vi får följa hur han söker en förståelse av faderns stora svek mot sitt eget blod och nationen. Faderns rapporter, hans uppdragsgivares kommentarer och citat ut H.C. står med röd text och sonen kommenterar i svart. Det hela blir en storslagen bekännelselitteratur, där den totala uppriktigheten är ett måste. Trots att faderns rapporter är detaljerade, hans egna barn finns med, och att han kanske rent av skrev listigt, utan att direkt ange någon eller något, så är det svårt att veta vilka konsekvenser hans rapporterande fick. Han är ändå en angivare. Det allra värsta. Allt i boken är daterat, inklusive Esterházys egna kommentarer. Mellan vissa avsnitt finns datumen med ungrare som avrättats i kommunismens namn. Det handlar om hur förrädaren har uppträtt och det nödvändiga i hans uppträdande, men att förlåta, förstå, rättfärdiga eller relativisera: nej!

I H.C. sökte författaren sanningen via skönlitteraturen, nu när den är avslöjad måste han uppfinna en helt ny metod. Men känslorna är så starka och smärtan så djup att formen får ge vika för innehållet. Han måste nu rätta sin förra bok för att som författare komma undan med hedern i behåll. Fadern har tvingat fram det från andra sidan graven. Att inte vara uppriktig med sina känslor vore därför ett misstag. Han krälar i stoftet av förnedring: tårar (markerat med T) och självömkan (markerat med S) fuktar varje sida. Samtidigt är sanningen så osannolik att den riskerar att bli fiktion.

Under sitt arbete med Rättad utgåva ser han på sina egna söner. Vad ska de tycka? Är han själv en angivare som gör detta mot deras farfar? Vid ett tillfälle välter han ner en boktrave i sitt arbetsrum och en sida ur H.C. slås upp. Han gråter när han ser vad han har skrivit. Borde han inte ha kunnat förstå redan då? Ack, du sköna och nödvändiga blindhet. Bilden är stark: med krökt rygg och näsan i sin egen bok förmår han inte räta på sig. Sanningen går inte att rubba, som urberget: hans far var en angivare.

Humor, blödighet och självömkan är enligt Esterházy själv hans starka sidor som författare. Men har han använding av det nu och hur kommer den här boken att tas emot? Han tvekar att ens släppa H.C., i ren rädsla och frustration, men bestämmer sig ändå för att göra det. Han är ju författare och nio års arbete kastar man inte i sjön. Särskilt inte när han är medveten om dess värde. Därför är det rörande att i Rättad utgåva följa hans segertåg med H.C. och alla möten med beundrare som överöser honom beröm och säger sig älska hans far, den fiktive fadern, parallellt med att han själv läser sin faders rapporter och är fullständigt livrädd för vad han ska upptäcka. Att först släppa en kärleksfull hyllning till sin far som en hjälte och sedan, men Rättad utgåva, hugga huvudet av honom (och sig själv).

Boken går inte att läsa utan att först ha läst H.C. (se upp för släkten Tóth). Det vore att förminska läsupplevelsen. Jag sträckläser Rättad utgåva med H.C. bredvid mig (läser om den till stora delar) och jag kan inte likna dessa två böcker vid någonting annat jag läst. Det handlar om att ha varit blind och att önska att man fortfarande var det. Det handlar om familjen som falsk konstitution. Det handlar om livet som en parodi, utan att veta vad det parodierar? Det handlar om ett författarskap som tagit en helt ny och oförutsägbar vändning. Frågan är vad Péter Esterházy kommer att kunna skriva här näst? Han skriver att det är varje författares plikt att efter varje bok stå med tomma fickor. Var han inte tömd efter H.C., så lär han vara det nu.

C’est tout!

Similar Posts:

• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Mot den osynliga gränsen
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• I förskingringen

Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233)

Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika.

Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå storstadsskildring med högt tempo. Stasiuk låter perspektivet växla mellan olika förvirrade själar på samhällets botten. De försöker förtvivlat hålla näsan över vattenytan och komma åt det moderna livet i den modern storstaden som den blivit efter kommunismen. Att vara berövad sin egen historia och försöka skapa en ny, samtidigt som en egocentrisk kapitalism och ett hårdare klimat hänsynslöst breder ut sig.

I centrum står förloraren Pawel, som trots sitt stora hjärta och goda vilja, lyckas få sin lägenhet sönderslagen av några karriärsugna springpojkar åt en maffiaboss. Här finns förutsättningarna för en smått spännande historia alltså. Men Stasiuk visar den allt mindre intresse ju längre läsningen får pågå. Det är istället situationen i nuet som Stasiuk vill gestalta. Genom korta tillbakablickar och reflektioner bygger han upp en säregen och pessimistisk undergångsstämning. Var det kanske bättre förr? Hur det går för Pawel och hans affärer är av underordnad betydelse.

Ordet förlorare passar alltså in på alla personer i Stasiuks roman. Det enda ljus som finns kommer från cigarettglöden. Alla röker och det enda som tycks har blivit bättre är kvaliteten på tobaken.

Huvudperson är istället Warszawa. Det hela blir till en otålig och skitig flanörlitteratur som rusar genom storstadens anonymitet. Spårvagns- och busslinjer beskrivs detaljerat och de lägger sig som ett spindelnät över staden för invånarna att snurra runt i utan mål. Stasiuk verkar livrädd att anglosaxiska influenser tar ifrån polackerna sin medvetenhet och fantasi. Därför blir många av karaktärer groteskt beskrivna genom sina handlingar, klädstil och smak, och jag kan närmast känna igen dem från Emir Kusturicas film Svart katt, vit katt. Därmed är pessimisten Stasiuk snarare en humorist, kanske ett måste för att trovärdigt kunna gestalta det absurda i nuet. Själv har han för övrigt lämnat Warszawa och bor nu i ett eget timrat hus i Karpaterna. Storstaden höll på att ta livet av honom och hans skrivande.

Världen bortom Dukla är till formen raka motsatsen. Det är en originell filosofisk reseskildring utan egentlig handling, där Stasiuk åker bil kring den lilla staden Dukla i södra Polen och registrerar vad han ser och känner. Han liksom spårar människan genom sina förnimmelser i en otroligt vacker liten bok som tilltalar mig mer än Nio.

Men det är inte en minnets litteratur som Stasiuk skriver. Jag vägrar att kalla honom nostalgisk. Det är istället glömskan som är drivkraften. Det har han gemensamt med både tjecken Milan Kundera och ungraren Péter Esterházy.

Och likt dem, är Stasiuk en vinnare. Han har något stort på gång. Nio och Världen bortom Dukla tror jag bara är delar av ett större projekt som kommer att fortsätta att skildra situationen för den lilla människan i Polen, mitt i dagens Centraleuropa, med alla dess mer eller mindre påtvingade förvandlingar.

Similar Posts:

• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Tema: Andrzej Stasiuk
• Inte en fix i sikte
• Kungarna av smörja
• Andrzej Stasiuk: En slags inandning

Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar är det.

Den Mulischintresserade tvingas till ett aktivt sökande. Det är Mulischsanningar blandat med universella och allomfattande upptäckter. Många tankar som utmanar.

Det vore en underdrift att säga att den här boken är bra och att den gör bestående intryck. Däremot är det en överdrift att tro att det är den perfekta romanen. Även om den tanken ligger kittlande nära. En sak är dock säker. Den här boken är väldigt mycket.

Den innehåller allt som jag kan tänka mig att en framtida klassiker bör innehålla. Den driver med vår samtids existentiella problem, blottlägger dem, har högt tempo, är spränglärd, gripande, skvätter av skaparglädje och entusiasm. Blandar lekfullt högt och låg. Samtidigt helt befriad från litterära krusiduller, trots sin tjocklek. Är lätt. Har starka karaktärer man lätt faller för. Skildrar allt med distans.

Inte minst utmanar Mulisch många sanningar kring vänsterrörelsen, politiken, teologin, filosofin, vetenskapen, litteraturen, arkeologin och feminismen.

Till ytan är det egentligen en smått banal berättelse. Hur man än försöker beskriva den så löper man risken att låta fånig och trivial. Men formen är ingenting annat än historiens egen tjänare. Allt är underordnat det som Mulisch måste berätta. Tonen är så sympatisk att jag som läsare blir märkligt förlåtande och ödmjukt inställd.

Bland annat måste jag erkänna mig besegrad av det faktum att jag tidigare har avfärdat romaner där personerna lever i en allt för symbolmättad och tolkningsbar värld, där allt sker enligt lagen om orsak och verkan. Med Mulisch gudomliga blick fungerar det utmärkt. Romanen är förstås en mycket listig konstruktion precis som det den skildrar.

Den inleds med att två änglar sitter och ojar sig över människan och att det moderna samhället inte känner någon fruktan för Gud. Det finns ingen moral. Bara ondska. Andra världskriget var droppen. De bestämmer sig för att ta tillbaks vad Gud givit till människorna via Moses: de tio budorden, grunden för all mänsklig etik och moral.

Skulden läggs på renässansfilosofen Francis Bacon. Det var ju han som lade grunden till den moderna människans teknikfixerade framgångskoncept. Gud blev överflödig. Kunskap är makt och makten tillhör oss. Bacon var den förste som skrev under kontraktet med Djävulen. Sedan har det bara rullat på. Bara ondskan skördar segrar så länge som Bacons sekulariserade armé inte kan hantera sina förvärvade kunskaper. Andra världskriget och utveckling därefter är den yttersta bekräftelsen.

För att utföra den profana handlingen måste förstås änglarna utse någon väl lämpad. Det är här som parhästarna Onno Quist och Max Delius kommer in i litteraturen. Det är också kring dem och deras vänskap som boken rör sig. De möts av, vad man kan tro, en slump, men de visar sig ha en magisk samhörighet. Slumpen är för övrigt något som Mulisch inte tillåter att existera.

Tillsammans upptäcker Onno och Max sig själva, sin historia, hur allt fungerar och hänger ihop. Båda är så kallat intellektuella och framgångsrika inom sina områden. Den ene är språkvetare och politiker, den andre är astronom. De träffar Ada och hon föder ett barn. Även de med uppdrag att utföra storverk.

Några har menat att kvinnorna har en allt för passiv roll och att Mulisch befäster de traditionella könsroller som så ofta är gällande i litteraturhistorien. För mig är det en allt för enkel och förutsägbar tolkning. Mulisch är snarare ironisk och framställer människan som instrument i det gudomliga maskineriets händer. Snarare begraver Mulisch den manliga världen i en allra sista dans.

När han visar var ondskan befinner sig och utifrån den problematiserar lyckan, visar han också en bild av västerlandets undergång och moralens förfall. Samtidigt handlar det om det skrivna ordets tillkortakommande, vår kulturs stöttepelare som bär upp en allt för vinglig byggnad.

Dock uppfattar jag inte Mulisch som en pessimist. Tvärt om. Han tror på människans förmåga och handlingskraft. Det är våra avsikter det är fel på. Vi vet bara inte vem eller vad vi tjänar och knappast heller varför. Kanske måste vi börja om från början? Alla tankar är möjliga för Mulisch.

Mulisch har själv sagt att han aldrig kommer undan Andra världskriget i sitt skrivande. Det ligger allt för nära. För mig kompletterar Upptäckten av himlen därför Imre Kertész Fiasko och Georg Perecs W eller minnet av barndomen. Tillsammans utgör de i min tanke en efterkrigstidens trilogi. Alla lika personliga, gåtfullt gripande och originella. Till stilen påminner Mulisch också om Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Men Mulisch undersöker inte bara hur ett enda liv hänger samman, han undersöker en hel mänsklighet.

Jag har svårt att tänka mig ett mer utmanande projekt än att skriva den här romanen. Men Mulisch verkar inte tänka så när han skriver. Det får bli vad det blir. Hans böcker lär vara lika oplanerade som hans drömmar på nätterna. Det vill säga: händelseutvecklingen går inte att styra. Det är förmodligen därför som han lyckas så bra. Allt är som sagt möjligt. Upptäckten av himlen är beviset.

Det här är kort och gott en bok som placerar honom bland de riktigt stora och betydelsefulla författarna i vår tid.

Similar Posts:

• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk stort
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• Mot den osynliga gränsen
• The proof is in the padding

I västra Berlin är i stort sett alla märken från arméernas skoningslösa intagande av staden bortbyggda eller igensopade, i östra delarna bär många fasader fortfarande kulhål och märken efter granatsplitter. Det forna Västberlins förorter är välmående villasamhällen medan dess östra diton bjuder på miljonprojekt som skjuter mot himlen. Förvisso renoverar och färgsätter man extriörerna, men såna påtagliga skillnader vittnar om två stadskroppar inom samma urbana varelse.

Enligt västra berlinbor kan man dessutom med lätthet se vilka som kommer från den gamla östra sidan. ”Ozzies” (=östberinare) går, står och ser (ut) på ett visst sätt. Ränderna går inte ur så lätt; efter 40 år av socialistisk diktatur är det inte bara att vakna en morgon och vara stolt medborgare på västvärldens marknadsscen.

I den korta texten ”Protokollet” ämnar en ungersk författare sig företa en resa från Budapest till Wien. Det är strax efter att järnridån nedmonterats. Allt är omsorgsfullt förberett; tågbiljetterna bokade med sittplats och allt, hotellrum reserverat, möten avtalade, ett tilltaget resekapital medtaget osv. Men resan föregås av onda varsel, mardrömmar, influensa och dödsfall i vänkretsen tycks vilja ställa in hela trippen.

Men författaren låter sig inte nedslås. Resan blir av. Det visar sig dock att han vid gränsen till Österrike stöter på patrull. En nitisk tulltjänsteman uppmanar författaren att visa reskassan, vilken visar sig vara odeklarerad, vilket visar sig vara olagligt, vilket medför vissa komplikationer att ta sig till Wien.

Författaren är Kertész. När en annan ungersk författare, Péter Esterházy, läser ”Protokollet” känner han sig manad att skriva en replik: ”Liv och litteratur”. I den här texten gör Esterházy exakt samma resa som Kertész, och råkar till synes ut för samme tulltjänsteman, men utgången blir en annan.

Det är av Kertész mycket bra skrivet, enkelt, torrt humoristiskt, lättsamt allegoriskt. Esterházy är modernare i sin metareplik, och han gör det litet omständligt för sig innan resan blir av. Men när han väl sitter på tåget blir hans kommentar läsvard och underhållande.

De två texterna är vittnesmål över hur långt in i framtiden ett totalitärt systemen kan sträcka sina bläckfiskearmar runt människornas själar. Antagligen är det omöjligt för en som aldrig levt under de premisserna att föreställa sig hur det är. Man kan se hur den påverkar människan, att en före detta östberlinare går med hakan några centimeter närmre trottoaren än sin bror eller syster i väst.

Men att veta hur det känns. Nej.

Similar Posts:

• Utan överrock
• ”jag försvinner alltså på ett behagligt sätt mellan fiktionen och de fakta som kallas verklighet”
• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Filosofin och humorn är levande
• Helvetet utan kretsar