Här vill han än en gång tala om, på sitt pedagogiska och nyfikna sätt, varför det finns en poäng med att kunna något om saker som hände för flera tusen år sedan. Att det finns ett värde i att kunna läsa och förstå hur människor tänkte även då, när Norden visserligen var ett kallt och föga befolkat ställe, men andra delar av världen blomstrade vad gäller teknik, filosofi och handel. Precis som Dimitrios Iordanoglou vill Ola Wikander dra fram dessa gamla historier i ljuset, peka på dem och säga ”Titta, de är inte farliga! De bits inte, tvärtom har de något att säga oss!”, och även i denna bok, som i Iordanoglous Antiken by night, förekommer referenser till moderna kulturyttringar – från Star Wars till japanska tecknade serier. En intressant vinkling som återkommer i flera av essäerna är kopplingarna till allehanda populärkulturföreteelser, vilket gör att man tycker sig se större stöd för ”gamla, utdöda språk” bland producenter och, regissörer och skivbolagsfolk än hos dem som oftare ger humanioraforskning stödpengar. Kanske ska vi nästa gång gå till valfritt storbolag när vi vill studera sumeriska?

Precis som Antiken by night är ändå denna bok lite av en enda lång egotripp: författaren tycks ha fått helt fria händer att skriva om saker som intresserar honom, och förlaget hoppas att vi ska vilja läsa. Jodå, jag vill läsa. Dock är det här en bok att ta något lättare på än Wikanders tidigare, denna kan man ha liggande någonstans där folk kan läsa en essä i taget, och sedan lägga ifrån sig boken. Man måste absolut inte läsa den i ett sträck, utan varje kapitel står för sig självt.

Efter att ha läst ett antal ”sammanlagda” böcker de senaste åren, där författare har samlat ihop artiklar eller essäer, så måste jag ändå berömma redigeringsarbetet i denna – det är inget som direkt upprepar sig, och om någon person eller karaktär förekommer på fler ställen, så står det en kommentar om det, så att man kan gå tillbaks och läsa om, ifall man vill. Det saknas i alltför många böcker, så det var en välkommen detalj.

Så vem ska läsa denna bok? Framför allt känns den riktad till dem som ännu inte känner sig säkra på vad man ska ha humanistiska ämnen till, och vad det egentligen finns för poäng med att läsa serier, sumeriska eller sanskrit. Men givetvis har även de som är humanister i själ och hjärta stor behållning, när språket är så väl omhändertaget som här.

Similar Posts:

• Esoterisk text som populärvetenskap
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Döda språk – kul sällskap?
• Äntligen
• Bra men lite bortslarvad

Det känns som en mycket genomtänkt bok, där Wikander har tagit alla favoritexempel som brukar gås igenom när man läser om eller undervisar i jämförande indoeuropeisk språkvetenskap, från hästen och draken till alla mytologiska likheter och religiösa jämförelser. Wikander gör också upp med de föreställningar som finns (funnits?) om att "sysslar man med jämförande språkvetenskap är man nazist", även om han inte uttrycker sig fullt så burdust. Vi får en gedigen, men överskådlig, översikt av de stora forskningsteorierna från 1800-talet och fram till idag, inklusive enkla genomgångar av vilka av de mer kända akademiska namnen som idag anses passé och varför. Det kapitel som är mer akademiskt avancerat föregås av "varningar" om att det kanske är svårläst för den som inte är så insatt, och det går utmärkt att hoppa över det om man vill, eller läsa det sist. Naturligtvis finns referenser och vidareläsningstips (inklusive internetlänkar) i slutet.

Dock är exemplen på olika indoeuropeiska språk i kapitel 2 (inte för att kapitlen har nummerindelning, men det är nummer två efter inledningen) kanske inte helt lyckade; flera av exemplen (latin, keltiska, baltoslaviska) är ålderdomligt skrivna eller mindre kända språk ur respektive familj, och inte typiska exempel på hur språken såg ut. Självklart kan flera varianter presenteras, men varför inte (också) ta dem folk oftare känner igen, om syftet nu är att dela med sig till allmänheten?

Så äntligen har vi en fullt begriplig bok om jämförande språkvetenskap på ett skandinaviskt språk! Tänk om den här boken hade funnits för 10 år sedan. Ungefär då beslöt man på Göteborgs universitet (liksom i Oslo) att lägga ner ämnet Jämförande språkvetenskap. Kanske kunde en sådan här begriplig bok på svenska ha spelat roll för förståelsen kring detta intressanta ämne, men sådant kan man inte veta i efterhand, förstås.

Similar Posts:

• Döda språk – kul sällskap?
• Esoterisk text som populärvetenskap
• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Från grymtning till nakenchock
• Konsten att tala – for Dummies

De kaldeiska oraklen är alltså en samling fragment, många bara bestående av ett ord, andra av ett par, tre meningar, som härrör från 100-talet efter vår tideräknings början. Originalen är skrivna på hexameter, vilket dock inte har överförts till något versmått på svenska. För den som är intresserad av religiösa eller esoteriska texter är detta nog ett omistligt dokument, och för oss som inte är lika hemma i den sortens litteratur, utan mer är intresserade av historia och språk är det ett mycket intressant material. Fragmenten beskriver världens ursprung, och hur det väsen som skapade allt går att nås med hjälp av solens strålar, särskilda riter (som dock inte är bevarade i någon större utsträckning rent praktiskt) och genom att andas rätt (!). Inte minst det sistnämnda får mig direkt att associera till den yoga-våg som tycks svepa över västvärlden för närvarande; något av det viktigaste yogalärarna lär ut är just att andas på rätt sätt, kanske inte för att uppnå salighet, men för att lugna sinnet och kunna fokusera – helt i enlighet med oraklens anvisningar.

Fragmenten kallar det ursprungliga för Fadern, men också för det grekiska ‘nous’ som här översätts med ”Medvetandet”. Många av fragmenten, liksom de senantika kommentarerna, ger klara associationer till monoteistiska religioner, men samtidigt finns här den kvinnliga Kraften, som ofta tolkas som gudinnan Hekate, samt andra väsen/företeelser/demoner/änglar, i olika skepnader, som i många fall utgör länkar mellan det ursprungliga Medvetandet och vår värld.

Återigen lyckas Wikander med konststycket att göra det svårbegripliga lätt. Inte för att det här är lätta texter, de kräver sin eftertänksamhet, men bakgrunden och själva språket görs lätt och begripligt, förutsatt kanske att läsaren i alla fall är intresserad från första början. Hans översättning pendlar från möjligen diskutabel till lysande, vilket är svårt med ett såpass icke-andligt språk som i alla fall jag tycker att svenskan är. Själv kan jag tycka att en bok som denna passar utmärkt i hängmattan eller på stranden en dag när just solens strålar lyser som klarast, och man vill fundera över världen eller livet, universum och allting.

Similar Posts:

• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Döda språk – kul sällskap?
• Äntligen
• Bra men lite bortslarvad
• Greklands sak är vår

Originalet verkar välgjort, med många bisatser om att det finns flera varianter på myterna, och verkar tänkt som ett uppslagsverk för antingen den allmänt intresserade eller för skolor, eftersom flera historier återberättas under flera olika karaktärer. Det blir lite trist när man sträckläser den, men naturligtvis funkar det bra om man bara slår upp en eller ett par figurer i taget. Illustrationerna är många och har oftast givande kommentarer, men ibland blir det mer korthugget än man kanske skulle önska.

Den svenska redigeringen verkar inte lika välgenomtänkt, tyvärr. Namn som Cupido och Jupiter skrivs med sina engelska namnvarianter, det att Mercurius har givit namn åt kvicksilver gäller ju för fler språk än engelskan, och att det grekiska ordet för drake är detsamma som för orm tycks ha gått såväl översättare som redaktör förbi. Det är synd, inte minst när det är Wahlström & Widstrand som ger ut den, ett förlag som har personer som Ola Wikander och Tore Janson knutna till sig, personer som lätt hade kunnat faktakolla en sådan här bok och åtgärda dylika fel. Nu får de som har tänkt använda denna bok i sin undervisning se till att faktakolla varje uppslag innan de sätter boken i händer på elever, så att inte missarna sprids vidare. I övrigt är det absolut inget fel på översättningen från engelska, utan det är antikkunskaperna som har några brister.

Att de romerska namnen inte nämns i innehållsförteckningen är också en märklig detalj, eftersom namnen (i de fall de har romerska motsvarigheter) sedan står i rubrikerna till varje karaktär på varje sida. Hittar man inte den man söker i innehållsförteckningen, får man gå till registret i slutet av boken, där även de romerska namnen nämns. En romersk namnvariant som dock varken nämns i innehållsförteckning eller register är Ajax. En enda gång på sidan där det berättas om honom står den namnformen, och då inte ens med en kommentar. Vem Aias (den gammalgrekiska namnformen på hjälten från trojanska kriget) är vet nog inte många, men hans namn på latin, Ajax, är ju känt för både städare, diskare och fotbollsfans (ett av Nederländernas främsta lag är uppkallat efter honom).

Men kan man bortse från sådana missar, de är trots inte i majoritet, så är detta alltså ett snyggt och smidigt uppslagsverk över 100 sägenomspunna karaktärer från det klassiska Grekland som du genom denna bok lätt kan bli bekant med.

Similar Posts:

• Långt borta och nära
• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Latinet dör aldrig
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• En mycket livskraftig döing

Den som är intresserad av språk och historia eller antika kulturer kommer att tycka extra mycket om denna bok, men den är såpass välskriven, underhållande och rentav rolig att den fungerar jättebra som en introduktion till dessa gamla språk och deras kulturer. Har man dessutom spelat spelet Civilization, så är det nästan ett måste att springa och skaffa denna bok, där man får reda på hur man faktiskt skrev i Ur, Hatusa, Umma och många andra städer som skapas i det spelet!

"Döda" språk, ja, det är en sanning med viss modifikation. I den här boken samsas det Ola Wikander kallar världens dödaste språk, sumeriskan (språket där man kallade sig själv "svartskalle"), med språk som faktiskt talas i viss mån än i dag. Hebreiska är onekligen officiellt språk i Israel, men Wikander påpekar att hans kapitel i första hand behandlar bibelhebreiskan, som inte är detsamma som folk talar på stranden i Tel Aviv, och sanskrit påstås, enligt statistiska undersökningar i Indien, ha ett antal tio tusen talare. Vissa av språken är så att säga mer utdöda än andra, akkadiskan och hettitiskan har försvunnit, medan anglosaxiskan har en ättling i dagens engelska, även om vi, som Wikander konstaterar, inte skulle ha förstått kung Ælfred särskilt väl. Kung Ælfred skulle nog ha tyckt att det var synd, eftersom han var en föregångare i fråga om att skippa det högtravande latinet och istället skriva böcker och poesi på det språk som folk faktiskt pratade, så att alla skulle förstå varandra.

Författaren lyckas med konststycket att skriva för de redan initierade, men samtidigt hålla en pedagogisk ton för dem som inte känner till något om de 11 språk som beskrivs i varsitt kapitel. Kanske är det hans ålder (han är född 1981) som gör det, men förhoppningsvis kommer Ola Wikander att finnas kvar bland dem som kan beskriva seriös vetenskap på ett pedagogiskt sätt även om 20, 30 och rentav 50 år. Han blandar liknelser från antiken med liknelser från dagens media, så att även relativt unga läsare ska kunna hitta något att anknyta till. Att ett av de kända verken på sanskrit handlar om en kille som förlorar allt han har på spel, att ordet för människa på fornpersiska egentligen bara betyder "en dödlig", eller att ett citat på koptiska används i en amerikansk film för att visa hur snikna de är i Vatikanen, är bara några av alla de detaljer man får reda på.

För en läsare som undertecknad, som har betat av universitetspoäng i två av bokens språk och har studerat texter på fyra till av dem, så är detta en riktig pärla till bok. Dels som intensivläsning, men även som uppslagsverk för framtida bruk. För religionsintresserade, vare sig man studerar ämnet på universitetsnivå eller privat, så är detta också en intressant bok som ger en kort inblick i såväl hebreiskans som sanskritens och fornpersiskans betydelse i sina respektive religioner (judendomen, hinduismen och zoroastrismen). På detta vis är det en bok som kan få en hel del läsare, vare sig alla läser boken från pärm till pärm eller bara väljer valda delar. Förhoppningen från författarens sida är säkerligen att den som bara är intresserad av ett eller två av språken från början, ska läsa om de andra också, och kanske hitta ett nytt intresse. Förlaget, Wahlström & Widstrand, ska ha all heder av att våga ge ut Wikanders böcker, det är inte alla förlag som skulle våga sig på sådana här ämnen.

Varje kapitel avslutas med ett utdrag på språket, transkriberat till våra latinska bokstäver. Självklart har även Wikander översatt utdragen, och i samtliga fall blir man som läsare riktigt engagerad i vad där står, eftersom författarens entusiasm skiner så starkt igenom boksidorna. Det märks att författaren är lycklig över att kunna förmedla kunskap om sin största passion (för gamla språk är verkligen en passion hos Wikander), och kan han förmedla den så att en eller ett par läsare hittar något nytt som de finner intressant, kan han få någon enda person att föra arvet av dessa uråldriga texter vidare, så har han lyckats.

Om man tycker att det är många konstiga och svåra termer som används, så är det bara att slå upp ordförklaringen i bak. De sidorna hoppas jag att mången språklärare kopierar (med källhänvisning, naturligtvis), för enklare, men ändå exakta, förklaringar av många språktermer har jag sällan sett.

De sista sidorna i boken har ett urval av böcker för vidare läsning. De flesta tipsen är böcker på svenska och engelska, men även böcker på tyska har fått slinka med.

Är det inget fel på den här boken, då? Tja, det skulle väl vara att man kan beskylla den för att vara väldigt "nördig". Om man inte har samma fascination som Wikander, så kanske man tycker att entusiasmen går till överdrift. Det är en svår balansgång mellan populärvetenskapligt och akademiskt svårgenomträngligt. I vissa fall skulle man kanske ha velat få fler sidor och mer genomgripande förklaringar, men å andra sidan skulle då boken ha blivit mycket tjockare, och Wikander skulle nog inte ha en chans att, som nu, få läsare som kan drabbas av den passion som han själv, trots sin låga ålder, har närt så länge.

Den lilla negativa kritiken till trots, så är det här en riktigt bra översikt över många av historiens viktiga språk som författaren ska vara stolt över. Det är roligt och intressant att få vara en stund i döda språks sällskap, och jag väntar med spänning på vad Wikander ska skriva om härnäst.

Similar Posts:

• Äntligen
• Esoterisk text som populärvetenskap
• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Hoppla hejsan!
• Bra men lite bortslarvad