Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks upplägget klart, vår författare älskar öar. Och låter oss följa med på resan. Gott så. Döm om min förvåning när kapitel nummer två behandlar Norra Sentinel, dit ingen lyckats åka utan att bli dödad av en mycket skeptisk lokalbefolkning. (Andersson har som tur var inte hybris och låter således bli att stiga iland på ön, till allas lättnad.)

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats.

Drömmen om en ö är en kärleksförklaring till öarna, till det säregna, till ett annat tempo långt bortom fastland och storstadspuls. Reseskildringarna är som en blandning av berättelse, historia och samhällskunskap. Det är en reflekterande berättelse där författaren hela tiden är synlig, något jag uppskattar som läsare. Det blir mer naket, ärligare. De egna reaktionerna och reflektionerna påverkar alltid en författare, det är lika bra att låta dem ta plats och sprida ut sig.

Jag antar att den känslan som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifiering av det främmande.

Boken tar oss till många olika typer av öar, från El Hierro via Gotland till Amorgon och fler stopp därtill. Närmare bestämt tio öar, en del har besökts många gånger, en del besöker han för första gången. På alla öar får läsaren utöver att lära sig en ordentlig dos historia stifta bekantskap med öborna. Genom möten får vi lära oss mer om hur det är att bo på dessa stundtals avlägsna platser.

Per J Anderssons kärleksförklaring till öarna är ingen bladvändare på det sättet att du läser den i ett sträck, utan passar bra i små bitar åt gången. Jag läser ett kapitel i taget, och blir förskräckligt sugen på att komma ut och resa. Gärna till en obebodd ö med en perfekt solnedgång.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Där tiden inte finns
• Vidsträckt himmel och utsträckt hand
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Att få en gammal pappa

Om detta skriver Judith Schalansky i sitt fantastiska förord till sin fantastiska bok Atlas över avlägsna öar. Här filosoferar hon också kring olika kartors beskaffenhet och egenskaper: den topografiska återgivningens färgskalor och den erotiska lockelsen i en jordglob med reliefer. Kartor och typografi blir hennes stora intresse och sedermera sysselsättning, och med det intresset följer att hon också funderar över världen i sig, närmast som en bieffekt av kartintresset. Öar fascinerar henne inte minst när hon ser hur de kan ses som representanter för vår hela världsbild, men i miniatyr – allrahelst de öar som ligger så långt bort från allt annat att de enbart skildras som infällda bilder på atlasens sidor.

Atlas över avlägsna öar är en selektiv kartbok, som på varje uppslag skildrar en ö någonstans i världen med dels en utsökt kartbild i blått, vitt, grått och orange, dels en text som återger en händelse i öns historia eller något säreget i dess karaktäristik. Det kan vara ön där en tysk doktor skapar en eremitkoloni för sig själv (Floreana), ön vars språk en fransman visar sig ha lärt sig i sina drömmar (Rapa Iti), eller ön där 10 procent av invånarna är färgblinda (Pingelap). Ganska ofta är det öar som blir militärbaser och forskningsstationer för nationer vars ”fastland” befinner sig på andra sidan jordklotet. I nästan samtliga fall blir det tydligt hur tveeggade våra föreställningar och upplevelser av dessa öar är: vi drömmer om den paradisiska avskildheten och den fria sexualiteten, men i verkligheten är de flesta av dessa öar karga och ogästvänliga, och det fåtal människor som lever där hamnar oftast i hierarkier och belägenheter som leder till i bästa fall svält och sjukdom, i sämsta fall våldtäkter och mord.

Så här långt kommet i texten vill jag flika in en sak. Om ni tycker att det här låter som en mycket lockande och fascinerande bok, vilket jag gjorde när jag först läste om den, men ändå undrar om det verkligen kan vara kul att läsa en bok som består av femtio korta beskrivningar av olika öar, så kan jag lugna er. Jag undrade också det, men den undran visade sig vara obefogad. Det är oavbrutet fängslande och fascinerande läsning.

Det beror, tror jag, främst på tonen i Schalanskys text. Den är ständigt prövande och lätt poetisk, vetter snarare åt essän än åt romanen eller fackprosan. Den beskriver skeenden och personer, men det utsnitt den ger ur jordens och dessa öars historia, är så litet att helheten aldrig tappar sin aura av mystik. Boken både avförtrollar världen och förtrollar den igen. Den får mig att drömma om dessa öar – men den får mig också att känna att jag aldrig någonsin vill besöka dem. Den inger mig en känsla av sammanhang och tillfredsställelse, och samtidigt tycks mig världen mer gåtfull än någonsin efter att jag läst klart. Så mycket som den beskriver är småaktigt och futtigt, så många drömmar är bäst just i sin drömda form. Men kanske ligger kärnan just där – vi vet alla att det är så, men vi fortsätter likafullt att drömma. Precis som August Gissler, som ägnade ett tiotal år åt att gräva efter skatter på Kokosön, med hjälp av skattkartor han köpte av sjöfararänkor. Han hittade aldrig någonting, men när han dog trettio år senare trodde han fortfarande att skatten fanns där, någonstans: ”Jag är säker på att det ligger stora skatter begravda på ön. Men det kommer att kosta mycket tid och pengar att gräva upp dem. Vore jag bara ung skulle jag börja om igen från början”.

Similar Posts:

• Drömmen om avlägsna platser
• Är Afrika ett land?
• Om världen vore god …
• Den starkares överlevnad
• Vecka 13: Feministisk debatt, Textival och vackra novellixer