Och inte blir Himlakroppar min nya favoritbok kanske. Men nog imponerar den. Först och främst för att detta är den sista boken i världen jag förväntat mig att en kvinna född ’85 skulle skriva. Som sin andra bok. Fördomar förstås, men Himlakroppar för snarare tankarna till forna tiders äventyrsromaner. Eller varför inte Dostojevskij?

Det är Nya Zeeland, året är 1866 och vi befinner oss mitt i guldgrävaråldern. Upptakten är rafflande: en rik man har försvunnit, en opiumhög hora har försökt ta sitt liv och en man är död. Enslingen Crosbie Wells dödsfall ser visserligen först ut som något helt naturligt framkallat av hans grava alkoholism. Men långsamt nystas komplikationerna upp. Hur hör människorna egentligen ihop med varandra? Vem tillhör arvet? Och vad ligger bakom de underliga händelserna som utspelar sig under denna ödesdigra natt?

Himlakroppar är över 1100 sidor lång och jag brukar inte läsa så tjocka böcker. Det är fysiskt jobbigt och det kräver mycket av författaren för att hålla intresset uppe ända till slutet. Men Eleanor Cattons stil är både lättläst och vacker. Mysteriet blir snabbt lika engagerande för mig som dimmorna över kajen där det spöklika skeppet Godspeed gått på grund. Det vill säga Catton är lika bra på att skapa spänning och få mig att vända blad på blad på blad, som att förföra mig med vackra miljöbeskrivningar och stämningar. Och precisa personteckningar! Visst kan det bli lite krångligt emellanåt, när det rör sig om så många personer att vi ofta behöver både för- och efternamn för att hålla dem isär.

Men handlar det inte lika mycket om vana? Vad jag brukar läsa, och att denna bok inte kvalar in på den listan, utan snarare bryter av. För varför ska det vara enkelt? säger mamma när vi diskuterar den. Nej, precis. Varför ska allt vara serverat, ja nästan färdigtuggat åt en? Varför hålla sig till det lilla formatet? Istället bör läsaren njuta av alla dessa trådar, och den viljan, som åtminstone föds i mig, av att gå och lägga sig tidigare varje kväll för att vara skärpt nog att kunna följa dem.

Som alla bra böcker snuddar Himlakroppar också vid vår nutida verklighet, även om den rör sig i en främmande tid. Bilden av 1860-talet, med dess syn på invandrare, urbefolkningen, klass och kön, säger också något om hur vi ser på varandra idag. Utan att avslöja för mycket utlovas läsaren överraskning på överraskning, precis så som ett sant mysterium ska framställas.

När jag kommit till slutet och lagt den ifrån mig inser jag att jag saknar den. Och skulle vilja diskutera den med någon. Det är som att upplevelsen är för stor för att bära själv. Det enda jag aldrig riktigt greppar är varför den heter just Himlakroppar; det astrologiska går mig lite förbi. Kanske är jag bara trög. I övrigt är det en roman i gammaldags stil, där språket flyter på utan att hacka. Där tjockleken faktiskt känns befogad. Det är en bok att läsa inte för att den fått Man booker prize och för att du borde, utan för ditt höga nöjes skull.

Similar Posts:

• En berättelse om våld (och litteratur)
• Fiktioner, repetitioner, lektioner – tilltrasslad verklighet i livets hårda skola
• Styvfaderns skeva sorg
• Att läsa en bok som är lika bra när man är 23 som när man var 11 år
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Med sig har han Charles Dickens roman Lysande utsikter. 1800-talets London blir med ens en på en gång främmande och välbekant alternativ verklighet för byns barn. Långt ifrån alla vuxna omkring dem uppskattar dock denna plötsliga tillgång till andra världar och när trycket från inbördeskrigets rebeller och ”rödskinn” ökar får grupperingarna kring romanen och dess karaktärer oväntat drastiska följder.

Att tro på mister Pip är en spretig, färgstark och nästan bisarrt våldsam historia om litteraturens makt och möjligheter. Den handlar om ett postkolonialt litet samhälle där många liksom Matildas pappa lockats ifrån ön för arbetstillfällen (och krogar) någon annanstans, där striderna handlar om kontrollen över öns kopparfyndigheter och omvärlden inte kunde bry sig mindre.

Det handlar också om klassrummet som potentiellt ideologiskt centrum, där mr Watts – och mr Dickens – visserligen utgör fixstjärnorna, men även barnens äldre släktingar bjuds in för att med sina exotiska berättelser och världsbilder försöka konkurrera om den uppväxande generationens uppmärksamhet och tillit. Det handlar om vem som har rätt att definiera människor, att definiera världen och vad som är relevant och riktigt i den.

Lloyd Jones första till svenska översatta roman är en mustig berättelse, närmast en ramberättelse för en mängd insprängda småhistorier som slåss om herraväldet. Perspektivet är den vuxna Matildas återblick på barndomens begränsade sammanhang och försök att ta reda på mer om den excentriske mr Watts. Ändå är det ett lite mastigt projekt att genom alla fantasifulla småberättelser hålla fast de tematiska trådarna.

Matilda har lämnat den krigshärjade ön, precis som mr Watts innan han kom till ön lämnat ett helt annat liv bakom sig – och som Pip, huvudpersonen i Lysande utsikter, får möjlighet att, eller tvingas lämna, sin fattigdomspräglade barndomsvärld. Helhetsgreppet har ändå en tendens att fly undan, men kanske är det också flyktingens dilemma: hur förstå sig själv som en hel människa när tillvaron förändras så radikalt att de olika verkligheterna – inbördeskriget där ett oförsiktigt ögonkast kan räcka för de mest bestialiska straff kontra en bekväm tillvaro som internationell Dickens-forskare – nästan helt tycks sakna gemensamma nämnare?

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Lysande om svärta och oläkta sår
• Utan plats för mänsklighet?
• Revolutionen och landsflykten