Redan första seminariet var lysande: Nuruddin Farah talade bland annat om osäkerheten som hela tiden var närvarande under uppväxten i Somalia, den att aldrig veta om man skulle kunna gå över slätten utan att bli attackerad. Många författare har tagit upp erfarenheter av krig och revolutioner i sina böcker, bland andra etiopiska Maaza Mengiste. Orsakerna till de många konflikterna talas det inte så mycket om, men att kolonialismens indelning av kontinenten med hjälp av linjal ligger bakom en del kan anas. Farah överför geografin till den mänskliga kroppen, och hos flera av författarna är det snarare den man talar om som utnyttjad av makterna än landet i sig. Även hos Chris Abani kommer kroppen på tal – han beskriver här kvinnans kropp som en duk som mannen använt för att måla sig själv på. Ett av hans stora ämnen är just manligheten och dess aggressivitet: hur den använder sig av negativ bekräftelse: du är inte en man för att du är stark, du är en man för att du inte är svag.

Seminariet På G från Afrika där Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi, Irene Sabatini och Biyi Bandele medverkade. Foto: Claes Jansson.

Det är svårt att sammanfatta fyra dagars afrikanska seminarium. För att inte säga omöjligt. Men skulle jag försöka så skulle jag använda de tre ord som bilar denna krönikas titel: kartan, kroppet, språket. Eller sammanfattade i ett: identiteten. Många av författarna lever idag i andra länder än de afrikanska stater som de kommer ifrån. De flesta av dem skriver på ”kolonialspråken” engelska och franska snarare än på kikuyo eller yoruba. I stort sett alla får frågor kring det här, men det verkar inte vara en så stor sak för dem: de svarar nästan genomgående att de skriver det de skriver, på det språk som passar dem bäst, och de gör inte anspråk på att representera. I alla fall inte i första hand.

Petina Gappah, författare från Zimbabwe som länge varit bosatt i Schweiz, uttrycker det kanske bäst när hon säger att engelska och franska inte är språk som är främmande för Afrika. ”Det är som att säga att man ska skriva med en pinne i sanden eftersom datorn är främmande för Afrika”. Så ser inte världen ut idag. Chris Abani, som har brittisk mamma och nigeriansk pappa, berättar hur han ges olika nationaliteter vart han än kommer. På Nya Zeeland tog man honom för maori och blev förnärmad när han inte kunde prata deras språk. I USA där han nu bor ses han som amerikan och hamnar på hyllan märkt ”fiction” i bokhandeln. Däremot hamnar helamerikanska – och vita – Dave Eggers på hyllan för ”African American Writers” när hans senaste bok har en svart man på omslaget.

Idag kan en afrikansk författare vara vem som helst, det är det otvivelaktigt positiva budskap som mässans mångfald intervjuer ger. På det jättefina seminariet med titeln ”African love stories” säger Monica Arac de Nyeko från Uganda att hon länge trodde att författare var synonymt med ”döda vita engelsmän”. Och att hon i inledningen av sitt författarskap tänkte att hon måste skriva historier som innehåll månbelysta öknar, och gärna ett antal trummor. Idag presenterar hon istället en novell om lesbisk kärlek mellan två unga flickor. Såna finns i Afrika också.

Similar Posts:

• Tema: Afrika
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• …itt Afrika
• Veckan efter bokmässan

Jeebleh har kommit hem för att hitta och ställa i ordning sin mors grav och för att om möjligt hjälpa Bile att hitta hans älskade systerdotter som blivit kidnappad. Men också andra frågor kommer upp till ytan. Varför tilläts Jeebleh lämna landet för tjugo år sedan? Vilken roll spelade Biles sadistiske halvbror i vännernas fängslande då – och vilken roll spelar han nu, i kidnappningen av den hoppingivande lilla flickan? Kan man utkräva rättmätig hämnd utan att själv dras in i våldspiralen?

Farah lotsar läsaren in i en verklighet som de flesta av oss bara sett på nyhetsbilder, men som blir möjlig att ta till sig just eftersom den upplevelsen också är Jeeblehs. Inget av den han är van att vara äger giltighet i inbördeskriget. Han kan inte spelreglerna. Sakta kryper kriget under skinnet på honom och han tvingas fråga sig själv huruvida man kan vara en god människa i ett ont sammanhang.

Jeebleh, som arbetar som universitetslärare i USA, skrev sin avhandling om Dantes Inferno och strofer ur helvetesskildringen går som ett plågat ledband genom boken. Liksom Dante rör sig Jeebleh genom den härjade huvudstadens helveteskretsar och möter både stora skurkar och på olika sätt djupt plågade människor. Men här finns inget av Dantes logik, inget klart orsakssammanhang mellan gärning och straff, ingen gudomlig mening.

Khat-tuggande tonåringar skjuter prick på turister bara för att roa sig. Utsvultna kor slåss med sina kalvar om plastpåsar att äta. Plufsiga krigsherrar tronar på sina byten och traditionella klanäldste försöker underbygga sin auktoritet med vapenmakt. Samma äldste som dömde ut Jeeblehs ensamstående mor gör nu anspråk på hans lojalitet och hans amerikanska dollar. Och för familjen i New York friserar Jeebleh sina upplevelser en hel del. Hur skulle de kunna förstå?

Överallt ifrån försöker olika grupper skriva in Jeeblehs ”jag” i sitt ”vi” mot ”dem”. ”En mardröm av lojaliteter!”, som en annan av romanens karaktärer uttrycker det. Och i själva verket, menar samma karaktär, är detta ”vi” bara en politisk täckmantel för jagens ambitioner. I inbördeskrigets evighetsmaskineri är maktbegär och girighet den ledande drivkraften, oavsett om aktörerna är tränade av den inhemska diktaturen, av sovjetiska intressen eller understödda av Etiopien eller USA.

Mitt i allt detta är ingen nationell identifikation oproblematisk. I Jeeblehs kamp att foga samman en identitet av ibland motsägelsefulla beståndsdelar gestaltar Farah på en gång ett specifikt postkolonialt problem och ett allmänmänskligt dilemma.

Similar Posts:

• Om flykten och framtiden som försvann
• En somalisk sorgesång
• Kartan, kroppen, språket
• En oumbärlig röst
• Vad är svart, vad är vitt?