Novellerna från barndomen skrivs ur barnets seende, barnets vidskeplighet. Som novellen ”Tröjan”, när huvudpersonen äntligen får överta en stickad tröja från dess döda bärarinna:

Men glädjen blev också kort. Redan nästa dag kände jag hur mjuk och kraftlös den var över axlarna. Det var tecknet, det mindes jag. Så hade det börjat både för morföräldrarna och för Maria. Sjukdomen låg på lur i närheten, den smög sig på en långsamt, omärkligt, nästlade sig in sakta, utdraget, för att sedan bryta ut framemot kvällen när den drabbade segnade ner i feberfrossa och inte fick fram ett ord.

Novellerna kan beskrivas som existentiella dramer. Händelserna är sällan monumentala, men påverkar och sätter spår i huvudpersonen. Något så banalt som ett getingstick får tyngd och allvar genom att Manea har placerat händelsen i ett koncentrationsläger. Något så självklart som barnlekar blir ödesmättat bakom lägrets murar:

Leken krävde att flickorna blev stående som förstenade så fort signalen nådde dem. Minsta fiber i kroppen stillnade. Ingen fick blinka, ingen fick röra en fena. […] Pojken hade många gånger sett dem och undrat om inte leken kunde få onda följder, till och med påskynda dem. Han tyckte sig ana en dold gevärspipa någonstans nära inpå, en som tog sikte bakom en vägg eller uppe i ett vakttorn… Den sortens lek skulle ha roat vakterna alldeles förfärligt. I det ögonblick signalen ljöd, ett skrik som ofta nog lät som ett skott, skulle flickorna inte hinna fatta om någon föll ihop.

Maneas språk är ofta tyngt och mättat. Inte med egentligt innehåll, utan med känsla och suddiga preciseringar. Det kan reta mig: ”Ingen skulle avbryta stjärnornas pulserande, den oändliga rörelsen, sanningens stilla sorgsna hjärta”. Vad betyder det? Har orden någon egentlig innebörd eller är ornamenterandet och upprepandet ett stilgrepp som har att göra med att texterna har nästan 35 år på nacken? Många partier har en fruktansvärd udd, situationer vars styrka gör att det suger i magen. Men däremellan finns det så mycket text man måste resa igenom, färdsträckor som hinner bedöva suget i magen. Att läsa Oktober, klockan åtta känns ibland som när man köar i en timme för att åka Balder.

Jag vet ju att det här ska vara ”stor litteratur”. Men jag förmår inte låta texten att gripa tag i mig, beröra mig. Maneas högtravande stil, textens egen lojhet, kväver mig, lägger sig som en klåda över läsandet. För den som förmår se bortom den ringlande kön till berg-och-dalbanan finns det något här. Det finns stor litteratur, skymd bakom de väntandes ryggtavlor.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Rumänska berättelser i en snygg och slarvig antologi
• Fascinerande dagböcker

De delar även erfarenheten av att leva i exil. Av att ha tvingats lämna den plats och de relationer där de har formats. De är inte amerikaner i andras ögon. De är rumäner, Sovjetmänniskor, östeuropéer. Men de kan inte återvända, inte ens ha kontakt med sin familj. Och inte heller kan de glömma varifrån de kommer och vilka de är.

”Jag har ramlat ned från månen, på en annan måne. En annan värld, ett annat språk, en annan dövhet, en annan stumhet. En annan kod. Jag tillhör dem, dessa dövstumma! Men inte ens dem förstår jag. Inte ens det. Nå, förstår du nu min sömnlöshet?”

Men så mördas en ur denna förgångnas diskussionscirkel, och en annan får ett vykort med texten: Next time I kill you, I promise. The labyrinth made of a single straight line which is invisible and everlasting. Yours truly, D. Han uppfattar det som ett hot, som om någon vill visa att han gått för långt. Någon från den tid de alla lämnat. Någon som med dessa ord väcker alla rädslor som livet i diktaturen bar med sig. Är det på grund av hans arbete med en före detta landsmans biografi? Den som han åtog sig att skriva först efter en lång tvekan? Är den grammatiskt inkorrekta formuleringen ett tecken på att författaren av orden är utlänning? Rumän? Eller är det ett citat?

Lyan är en stor roman. Den behandlar teman som kärlek, exilens villkor, ålderdom, vänskap och död. Stora delar utgörs av samtal som rör filosofi, litteraturhistoria, vetenskapsteori och mysticism. Manea är otroligt bildad, texten blir genom sitt konsekventa refererande till andra verk en del i en litterär kedja. Karaktärerna ges beroende på utsaga öknamn ur historien. Händelser i nutiden beskrivs med biblisk vokabulär.

Att se sig som en del av en tradition där ordet och tanken är det som driver historien framåt krockar i romanen med nutidens snabba tempo. De intellektuella med sina boktravar, anteckningar och enorma tillförskansade kunskap stångas mot nutidens kunskap – den som man aldrig behöver lära sig eftersom allt finns på internet. Attacken mot World Trade Center, mot kommersen och kapitalet, är för en av romankaraktärerna totalt oförståelig. Det är på biblioteken, bland böckerna och orden, som de verkligt farliga/existensnödvändiga tankarna och idéerna finns. Inte i affärskomplexen.

Biblioteket innehåller allt, era analfabeter! Världens minnen och utkast, de trognas och avfällingarnas geni och vansinne, de judiska profeternas Bibel och era egna profeters Koran och den korsfäste profetens testamente och den dåraktiga profetens Mein Kampf och den marxistiska profetens Manifest. Inkvisitionens dekret och deklarationen om de mänskliga rättigheterna, barnet Mozart och öronmänniskan Van Goghs lekar, Homeros och Krishna och Konfucius, Madame Bovary och Anna Karenina och moder Teresa, boxaren Cassius Clay och Bukarests telefonkatalog för år 1936. Allt, allt, till och med ett band dikter av den högt ärade bin Laden översatt till den högt ärade William Shakespeares språk, Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvilis och hans rival Mao Zedongs verser.
Allting kommer från biblioteket, inte från handelns transnationella bordell, inte från raketernas citadell eller från presidentens ranch.

Alla dessa referenser, all denna bildning, gör Lyan både fantastisk och svårläst. Lägg till detta att Manea rör sig mellan karaktärer, samtal, återblickar och drömmar utan tydligt markerade övergångar. Historien som berättas i tredje person, får t.ex. plötsligt ett namnlöst ‘jag’ som jag som läsare inte vet vem det är. Scener som jag läser som verkliga visar sig vara drömmar, medan sådana jag tror är drömmar visar sig vara minnen. Författaren håller mig på tårna hela tiden.

Är det en njutning att läsa Lyan? Nej, inte enbart. Det är krångligt och lite svårt. Är det en roman värd att läsa? Definitivt! Som många ‘stora romaner’ kryper den under skinnet på en, och likt många sådana kommer den att finnas där länge. Formuleringar, en känsla, en scen. Lyan har påverkat mig. Det är bara för tidigt att säga hur.

Similar Posts:

• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Tema: Rumänien
• Hemvill vill hem
• Tid och dödtid
• Bortom klichéer om offerroll och idealism

Men det senaste decenniet har något förändrats, och rumänskspråkiga författare nämns plötsligt som favoriter för prestigefyllda litteraturpriser. Längst fram står Mircea Cărtărescu. Cărtărescus mästerverk, den nästan 1500 sidor långa Orbitór-trilogin, är samtidigt en magisk-realistisk självbiografi och en mardrömslik vision av Rumäniens historia genom en kalejdoskopisk metafiktionslins. Den har redan översatts till flera europeiska språk och höjts till skyarna. Men Cărtărescus nyvunna framgång har sedan 2012 också gjort honom till måltavla för en löjlig nedsmutsningskampanj ledd av den tidigare oppositionen. I den här skandalen hävdade de envist att Cărtărescus internationella framgång bara berodde på att han fått oförtjänt mycket marknadsföring utomlands, betald med allmänna medel, och det eftersom han påstods ha stött den förra regimen. Idag är han berömd i Rumänien, men för helt fel skäl. Hans mest kända bok i Rumänien är novellsamlingen De ce iubim femeile (Varför vi älskar kvinnor), utgiven mellan andra och tredje volymen av trilogin. Den, och de enstaka journalistiska verk han publicerat efter Orbitór säger väldigt lite om hans litterära förmåga. De verk som gjort honom till Nobelpriskandidat blir inte lästa av den ointresserade rumänska allmänheten, vilket försätter honom i en sårbar position som offentlig person. Det lär inte förvåna om den nya roman han arbetar på (hans första “seriösa” litterära verk sedan Orbitór) bemöts av samma blandning av fientlighet och okunskap när den släpps i Rumänien.

Den här fientliga inställningen gentemot framgångsrika rumänska författare i deras hemland och politiserandet av deras verk påminner på många sätt om hur det förra århundradets generation av exil- och dissidentförfattare avfärdades av den kommunistiska regimen. En av författarna som drabbats av det är Norman Manea, som trots stora framgångar utomlands inte kunde kliva fram på den rumänska litteraturscenen förrän efter regimens fall. Förutom Cărtărescu är Manea den ende författare som kan ses som Nobelpriskandidat (även om man kunde hävda att den snarlike Imre Kertesz redan vunnit “hans” pris). Han är den mest översatte rumänske författaren hittills, och mycket av det han skrivit handlar om den hårda verkligheten i det kommunistiska Rumänien. Han är äldre än Cărtărescu och hans prosa är omisskänneligen skriven under en totalitär regim. Liksom många andra författare i sin generation skrev han för en läsekrets där censorn är en undersförstådd medlem. Obekanta läsare rekommenderas läsa hans mest kända bok, memoarromanen Huliganens återkomst, som är mycket lättare i tonen än resten av hans essäer och romaner. Han är en författare som drivs av sitt samvete, en politisk skribent som aldrig ville bli det. Men återigen är han inte särskild välkänd på hemmamarknaden, även om det innebär att han undgått samma påhopp.

Men trots det nedslående politiska klimatet frodas den samtida rumänska litteraturen och verkar ha hittat en enhetlig röst, och det finns många nya spännande namn som kämpar om att bli lästa. Under de senaste tio åren har det gjorts rejäla insatser för att lyfta fram rumänska författare utomlands och ge dem det erkännande de inte alltid får i ett land där de ofta inte bedöms utifrån sin talang, eller helt enkelt ignoreras. En viktig händelse var lanseringarna av Ego.Proză och Fiction Ltd 2004. Båda lanserades av Polirom, ett av Rumäniens ledande förlag, och satsade på att föra fram debutanter. Den här samlingen av mindre kända författare som fick utrymme att utvecklas visade sig vara en lyckträff för Polirom. Ibland dem fanns namn som Filip Florian, Dan Lungu, Florina Ilis och Lucian Dan Teodorovici, som alla kommit att översättas till andra europeiska språk och blivit väl emottagna. Förutom Polirom stöddes den nya generationen av rumänska författare också av ett av de äldsta förlagen på marknaden, Cartea Românească, som fört fram rumänsk litteratur i nästan ett sekel. De två förlagen gick ihop 2005.

De många namn som kommit fram ur Ego.Proză skiljer sig åt en hel del, men det tycks ändå finnas ett gemensamt intresse för minnets roll i krocken mellan landets kommunistiska historia och nutiden. Romaner som Teodorovicis Matei Brunil och Filip Florians debut Degete mici (Små fingrar) tar direkt itu med vad den förra regimen byggde upp och lämnade efter sig. I den första romanen drabbas en före detta politisk fånge av en identitetskris orsakad av besynnerliga minnen, medan den andra beskriver upptäckten av en kommunistisk massgrav och dess inverkan på samhället runtikring. På en större skala verkar Horia Ursus Asediul Vienei (Wiens belägring), som handlar om omvälvningarna i den omstridda regionen Transsylvanien i efterdyningarna av andra världskriget. En av Dan Lungus mest kända romaner, Sunt o babă comunistă (Jag är en kommunistkäring), berättas av en regimnostalgiker vars bästa år ligger i ett förflutet hon förväntas hata, och T. O. Bobes Cum mi-am petrecut vacanța de vară (Vad jag gjorde på mitt sommarlov) berättar om en postkommunistisk barndom sedd genom en fjärdeklassares ögon, inklusive stavfel och naiva men avväpnande betraktelser. En liknande bok, som verkar utgå från William Goldings Flugornas herre, är Florina Ilis Cruciada copiilor (Barnkorståget) som målar upp en tablå av dagens rumänska samhälle genom att följa en grupp skolelever under en lång resa till havet. Att växa upp under kommunismen är ju ett tema som knappast är främmande för samtida rumänska författare, inte minst då Cărtărescu. I hans fotspår följer Simona Popescus självbiografiska roman Exuvii, vars poetiska prosa pusslar ihop en uppväxt utifrån subtila ögonblicksbilder. Det självbiografiska perspektivet hittar man också hos Vasile Ernu, en sovjetfödd etnisk rumän vars debut Născut in URSS (Born in the USSR) ser på kontrasten mellan de två olika kommunistiska sfärerna. Ett annat exempel är Filip Florians Băiuțeii (Grabbarna från Baiutallén), skriven ihop med hans bror Matei Florian, där de två författarna turas om att ge en levande, nostalgisk bild av ett arbetardistrikt i Bukarest under 70- och 80-talen.

Filip Florian tar sig också an en annan trend i rumänsk litteratur med den historiska romanen Zilele regelui (Kungens dagar) (2008), som utspelar sig i kungadömet Rumänien 1866. Det här är en genre som lockat till sig flera andra författare, till exempel Ștefan Agopian som griper till magisk realism när han skriver om 1800-talet i sin roman Tache de catifea (Sammetsfläcken). Kanske mest anmärkningsvärd (och inte bara av litterära skäl) är Varujan Vosganian, som tidigare var mest känd både i hemlandet och utomlands för sin långa politiska karriär som mynnade ut i en kort tid som finansminister mellan 2007 och 2008. 2009 gav han ut sin första (och hittills enda) roman, Cartea șoaptelor (Viskningarnas bok) som blev en överraskande succé. Romanen är en litterär bedrift som tar itu med det armeniska folkmordet. TIll skillnad från Franz Werfels The Forty Days of Musa Dagh närmar sig Vosganian ämnet mer indirekt genom att sätta ihop en samling historier om det armeniska folkets situation under det senaste seklet. Cartea șoaptelor har nyligen översatts till flera europeiska språk. En annan bok som förtjänar att nämnas är Florina Ilis senaste roman Viețile paralele (Parallella liv), en biografi över Rumäniens nationalskald Mihai Eminescu som följer både hans liv och hans legend genom 150 år av rumänsk historia och målar upp ett enastående porträtt av författaren genom att på ett uppfinningsrikt sätt blanda autentiska dokument med skönlitterära spekulationer.

Dagens rumänska litteratur har hyllats av kritiker och ignorerats av sin publik, men har ändå åstadkommit ett kreativt uppsving på senare år, och förhoppningsvis kommer internationell uppmärksamhet att dra upp den ur det hörn den trängts in i hemma. Författarna representerar stilar från Cărtărescus vackert hallucinatoriska realism till Teodorovicis och Florians sparsmakade, genomtänkta prosa och Dan Lungus smidiga humor. Under sommaren har inte mindre än elva olika rumänska författare översatts till svenska, och man kan bara hoppas att det banat väg för fler liknande initiativ. Författarna jag nämner ovan är bara några av många som lever och skriver i Rumänien idag, och som förtjänar att bli vida lästa och översatta.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Tid och dödtid
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Upp, upp och iväg
• Vad är Orbitór?

Manea satt i koncentrationsläger tills han var nio år och sedan? Allt bra, frid och fröjd, lyckligt slut? Rumänien. Kommunistdiktatur. Manea är intelligent och gör bra ifrån sig, får stipendium och blir tilldelad en ledande roll i en kommunistisk ungdomsförening. Han är en trettonårig, nybakad kommunist och är stolt, bländad av glansen, utan att se skuggorna. Tvivlet kommer senare. Vid ytterligare ett stipendium längre fram, tackar han nej till att delta i en kommunistisk rörelse vid universitetet. Han behöver tid till studier säger och tänker han, men ägnar allt mindre tid åt studierna. Istället läser han all den där skönlitteraturen ingen har tid att läsa. Att han ämnat bli ingenjör, för att förtrycka vissa sidor hos sig själv, börjar bli allt svårare. Det är som om ungdomens identitetsgrubblerier faller samman med Maneas syn på Rumänien. Han lyckas inte längre upprätthålla fasaden av vem han är och bländas inte längre av diktaturens fasad.

Långt senare blir han författare och tror sig behöva vara i Rumänien för att kunna skriva litteratur som verkligen betyder något, men ställer sig till slut frågan om man inte måste leva för att kunna skriva? I Rumänien, där han stannat, stannat och stannat, trots att ”ge sig av” ständigt funnits att ta ställning till, undrar han om han slutat leva. ”Ge sig av” omprövas. Manea går i exil och flyttar till Manhattan, USA.

Detta är 1988. I början på 90-talet sker en revolution i Rumänien där kommunistregimen störtas och president Ceausescu dödas. Rumänien blir en demokratisk republik och Norman Manea kan resa tillbaka till sitt hemland, åka och hälsa på i landet han tvingades lämna. Han vill inte.

…jag är inte redo för återkomsten. Jag är ännu inte tillräckligt likgiltig inför det förflutna.

En amerikansk vän försöker övertyga honom. Manea skulle kunna skriva en bok om återkomsten:

”Ska jag skriva aforismer om fäderneslandet? Ska jag predika det goda, moral, demokrati? Du minns vad Flaubert sa? Den som under en längre tid predikar godhet blir till sist en idiot. Familjens idiot Flaubert visste vad han talade om. Predika för att förändra världen? Nej, en sådan idiot är jag inte. Jag predikar inte för att ändra de andra, sa en rabbin, utan för att jag inte ska ändras. Ändå har jag förändrats, se här, jag har förändrats.”

Nej, några klichéer vill Manea inte veta av. Varken offerrollens eller idealismens klichéer. Formen på berättandet är också mer inåtvänt resonerande och sökande, än ”Det var en gång”-stilen. Ibland får jag svårt att hänga med. Otalet referenser och den flytande, poetiska stilen där vem som säger vad inte alltid är så viktigt, tillsammans med ett hoppande i både tid och rum, gör det inte lätt för mig. Men det är värt det.

Similar Posts:

• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Tid och dödtid
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Monolog för två om att tystna – och skriva