Han började sin karriär på 60-talet med reseskildringar i beatnik-litteraturens anda. Han har också kallats Sveriges enda riktiga beat-författare.

Det han gjorde på 60-talet försökte Ulf Lundell plagiera på 70- och 80-talen. Givetvis har han aldrig kommit i närheten. Genom Neal Cassadys brev inspirerades Jack Kerouac att uppfinna en ny form av prosa, den så kallade spontanprosan, där man skriver samtidigt som man kommer på vad man skall skriva och alltså inte strukturerar upp och tänker igenom det innan. Prosan blir otvivelaktligen mer levande, smutsigare och oborstad då.

Man skulle kunna påstå att William S. Burroughs tog denna prosa vidare åt ett håll, till någon form av ”stream-of-consciousness-prosa” och Sture tog den vidare åt ett annat håll, mot de totala litterära frispelen. För efter att i början av sin litterära karriär ha skrivit tajta och vackra resesklidringar växte någonting annat fram. Efter att han skrivit Mässingmannen 1965 tog det tio år innan nästa bok, Gökmannen, kom ut.

Gökmannen är en närmast surrealistisk roman, bombastisk och skruvad. De flesta böcker han skrivit sedan dess går i samma tradition och går inte att likna vid mycket annat, huvudpersonerna i böckerna hänger sig ofta åt mer eller mindre vansinniga projekt och är nog mer lika Sture än man skulle tro vara möjligt.

Problemet med de här litterära frispelen är att de är rätt ojämna, det blir för mycket ibland, men som helhet håller de oftast ändå. Jag har dock alltid fördragit hans tidigare böcker Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Men även Piruett för kannibaler från 1985 är en favorit, en bok som måste sägas vara en särling i Stures produktion.

Tyvärr visar sig Han log i d-moll vara en av de sämre böckerna jag läst av Sture Dahlström. Den är gissningsvis i stor utsträckning självbiografisk, möjligtvis en aning skruvad, men det behöver den knappast vara med tanke på vem som skrivit den.

Den handlar om Sven Spjut, en tjugoåring i en svensk småstad under andra världskriget som spelar elgitarr och bas på ett hotell och när författardrömmar. Hans ambition är att skriva skoningslösa romaner där kukar är kukar och fittor är fittor, men han tror att dit kommer man först när man skrivit ett tag, det är inte där man börjar.

Det är nog heller inte med Han log i d-moll man bör börja om man skall ta sig in i Stures produktion. Förvisso vet jag att en bekant gjorde det och det fungerade alldeles utmärkt, så till den grad att han nu förmodligen är ett av de största Sture Dahlström fansen som gått i ett par skor.

Jag skulle ändå vilja rekommendera att man istället börjar med en av hans tidigaste romaner, exempelvis En fot i regnbågen. Och ta sig in i Stures litterära produktion bör man, han är en av 1900-talets intressantaste svenska författare. Gillar du exempelvis tidigare nämnda Lundell så bör du absolut läsa Sture så att får du veta hur Lundells böcker hade blivit om han varit en mer begåvad författare.

Sture är en svensk litteraturikon och den produktion han lämnar efter sig är en formidabel litterär skatt som man absolut bör provsmaka och förhoppningsvis få smak för. Det fanns bara en Sture och nu är han död, men förhoppningsvis kommer hans böcker att leva länge än.

Similar Posts:

• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Kom igen, det svänger ju!
• Sture på sparlåga
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Lavin av ord

Sedan debuten 1984 har det inalles blivit åtta böcker, såväl romaner som poesi samt en novellsamling. Han har också gjort uppmärksammade "turnéer" tillsammans med Mats Ronander, där Kihlgård framför ett slags estradtexter ackompanjerade av Mallas munspel. Mycket underhållande!

1988 kom boken Fadder Teresias vår, första delen i en enligt författaren planerad kvartett. Den rönte stora kritikerframgångar och har i lagom tid till utgivningen av den andra delen, Du har inte rätt att inte älska mig utkommit i pocket. Huvudpersonen från första delen, den grekisk-mytologiske figuren Teresias, känd från bl a Kung Oidipus och Odyssén, bildar yttre ram för uppföljaren. Vi möter honom i hans mödosamma vandring uppför ett berg i Sundsvall, det är hett och fuktigt, pinjeträden ger föga skugga och det är snart skolavslutning anno 1973.

Har ni inte läst Kihlgård förut så kanske ni redan av dessa rader märker att det är en man av motsatser och starka kontraster. Vad gör den gamle siaren på en sundsvallsk slalombacke i början av sjuttiotalet? Och är det verkligen han som svettas i solen? Mannen slår sig ned på sluttningen och djuren kommer fram för att höra hans plågade stämma: "Hon är ju min dotter [...] hon har inte rätt att inte älska mig".

Berättelsen byter kavaj och vi slängs rätt in i en passionerad kärlekshistoria mellan gymnasieeleven Johannes och hans lärare i svenska språket. Johannes porträtteras som ett slags ung Neal Cassady, en outsider med rockstjärneambitioner och en svada som kan prata omkull både verkliga lärare som på fantasins vägar framställda journalister. I några mästerliga tidsförskjutningar går Kihlgård från romanens nutid till en tänkt framtid på några få ord. På andra håll, i älskandes dialog, sprakar det gnistor och surrar av högspänningskablar. Det är mycket raffinerat.

Föremålet för Johannes kärlek är den icke namngivna svenskläraren, en nykter alkoholist som flytt huvudstaden och som är gammal nog att vara hans mor. Bakom den spretiga johannesfiguren är det hon som tornar upp sig som romanens huvudperson i ett komplext kvinnoporträtt; en vän, en mor, en dotter, en älskarinna, en dröm. Det är uppenbart att Kihlgård här förlänger sin mytiska metod och låter den ta gestalt i sin svensklärare. Bakom skymtar Teresias dotter Mantos och den allmängiltiga konflikten mellan ägande och förlust i relationen till hennes far.

Det svävar en subtil bräcklighet över Kihlgårds tvära kast från skenbar lätthet till de djupaste lodningar i mänskligt psyke. Johannes impulsiva frieri skruvar upp tempot mot en ohållbar punkt; det luktar katastrof långt innan bokens final. Ytterst är berättelsen ett energiskt inträngande i kärlekens alla skrymslen, det som litet skämtsamt i Johannes huvud formuleras till en hitlåt: ”Du har inte rätt att inte älska mig”, men som i sin naknaste innebörd blottlägger passionen och dess villkor.

Det är vackert, det är underbart och det är djupt smärtsamt.

Similar Posts:

• I gränslandet mellan lögn och sanning
• Feelgood mot en mörk fond
• Plocka upp en fjolårsdebut
• Jag fick dryga hinken …
• Ett skott ovan målet

När så Ken Kesey under 60-talet samlade ihop en grupp hippies för att med bussen ”Furthur” företa resor genom USA, i vilka man ämnade ta LSD och spela in ”den stora filmen” så var det Cassady som återigen satt bakom ratten. Även Ken Kesey har hävdat att Cassady var ett geni och att hans sätt att leva var en mer betydande konst än de böcker han själv skrev. Cassady attribuerades med nästintill övernaturliga krafter av hippiegenerationen och jämfördes med Stålmannen, Jerry Garcia har hävdat att utan Neal Cassady hade det inte funnits något Grateful Dead.

Trots denna ikonstatus så är historien om Cassady en rätt dyster historia, han var en hjälte för den inre kretsen i båda dessa generationer, men själv nådde han aldrig några yrkesmässiga framgångar utan hankade sig fram som järnvägsarbetare eller liknande jobb och lyckades aldrig få någon styrsel på sitt liv.

Vi får följa Cassady från hans barndomsår i Denver, tillsammans med sin alkoholiserade fader och sina sadistiska halvbröder. Den tid av hans liv som också beskrivs i den enda bok han lyckades skriva, om än inte fullborda, den självbiografiska The First Third som på svenska utgivits av bokförlaget Bakhåll med titeln Den första tredjedelen.

Det mesta krutet spenderas dock givetvis på hans kopplingar till beat-rörelsen, samt även på tiden tillsammans med Ken Kesey och hans Merry Pranksters. Ken Kesey and the Merry Pranksters kan man bland annat läsa om i Tom Wolfes The Electric Kool Aid Acid Test. Andra relevant boktips torde vara Carolyn Cassady, Neals frus böcker Off The Road och Heart Beat, varav den senare filmatiserats med Nick Nolte i rollen som Neal Cassady, Beat och The Last Time I Committed Suicide är två andra filmer där Cassady och Beat-rörelsen figurerar, en liten varning dock för att ingen av dessa tre filmer kan anses vara mer än okej, ingen av dem är dock dålig.

En av de saker Cassady var mest känd för var hans konversationsförmåga, att kunna hålla igång flera konversationer samtidigt, att kunna ta upp en flera dagar gammal konversation precis där den slutat. Hans förmåga att prata omkull kvinnor liksom att ta sig ur knipor med hjälp av sin snabba käft var mytomspunnen.

Personligen kan jag inte komma på en enda person jag hellre skulle vilja läsa en biografi om än Cassady, detta är en av få biografier som skrivits om honom och tyvärr är den inte så bra som man skulle kunna hoppas. Plummer tappar ibland fokus och svävar ibland bort från ämnet i sin iver att få berätta närliggande anekdoter som förvisso är väldigt intressanta, men eftersom det här är Cassadys biografi vill man på något sätt att han skall få dess odelade uppmärksamhet. En annan sak är att boken inte tillför så mycket nytt, eftersom jag länge fascinerats av Cassady visste jag redan mycket om honom och det var litet för dåligt med ny information och anekdoter jag inte redan kände till, men för en som inte vet så mycket om Cassady torde inte detta vara något problem. Även om man inte är intresserad av vare sig beat- eller hippie-litteratur så är ändå detta en läsvärd bok som fler absolut borde läsa.

Eftersom livet var Cassadys konst så tänker jag inte avslöja så mycket mer, jag behandlar det som en roman och vill inte avslöja för mycket av handlingen.

Cassadys sista ord var ”64.928″, men hur han dog och vad denna siffra hade för betydelse tänker jag inte avslöja, det får ni reda på när ni själva läser boken.

Similar Posts:

• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd
• Medel till litteraturikon
• Med Kerouac i väskan
• Klarar du syratestet?

Jag har just hängt upp hängmattan på balkongen och då slog mig tanken att i morgon skall man gå tillbaks till jobbet och skolan igen fast varenda cell i kroppen skriker att den vill ut på havet, upp i bergen eller in i skogen. Man har varit instängd i sitt vinteride för länge, nu vill man ut i vida världen, bara sälja av allt bråte i lägenheten, tv, stereo, videoapparater och allt annat. Stoppa pengarna i en cigarrlåda och tanka bilen full. Iväg mot nya horisonter. Bara välja en väg och följa den tills den tar slut eller leder till en annan. Ut och söka äventyr, ut på luffen.

Det finns en bibel för alla oss som inte klarar av att sitta stilla. För alla backpackers, vägen pilgrimer och rastlösa själar. På drift, On the Road av luffarnas eget skyddshelgon Jack Kerouac.

En bok som hyllats till himlen och skickats ned till helvetet av världens kritiker. "Den handlar ju inte om någonting", är den dummaste och vanligaste kritiken av bespottarna. Det spelar ingen roll vad de säger, de får tycka vad de tycker. De kommer ändå aldrig att haja. De ser inte kärleken, till vännerna, till kvinnorna, till landet och till vägen. De fattar inte att en enda mening från Kerouac kan vara lika klockren som ett blixtnedslag i skallen och förändra livet för folk.

Boken skrevs enligt legenden av en kedjerökande, kaffeindränkt och benzedrinpåtänd Kerouac under tre veckor utan sömn eller pauser. Den skrevs på en enda lång rulle papper, full av kaffefläckar och marginalanteckningar, som skickades runt mellan olika bokförlag i flera år innan någon orkade rulla ut den och läsa denna mäktiga ordlavin som kom att få hela världen att styra i en ny riktning. Den papprullen, originalmanuset av On the Road, auktioneras ut i dag tisdagen den 22/5-2001 på Sotherbys i London, så har du ett par miljoner till övers, så…

Jack Kerouac var Beat – generationens förste profet och centralgestalt. Polarna Ginsberg, Burroughs och Cassady träffades i New York i slutet av 40- och början av 50-talet och drog land och rike runt tillsammans.De åkte kors och tvärs över USA, ner till Mexico och över till Tanger. Och de skrev ner vartenda fotsteg de tog. Kerouac mötte Neil Cassady genom en gemensam bekant och de blev genast bästa vänner. Det var som om de var två sidor av samma mynt, Cassady var allt som Kerouac ville vara (kvicktänkt, gatusmart, småfifflare, biltjuv, förste älskare, mänskligt kamikazeplan, som såg ut som en ung Paul Newman med en obotlig livshunger och en käft som aldrig slutade glappa) men inte vågade, och Kerouac var allt som Cassady ville vara (välutbildad, litterär, och en språkkonstnär som hade disciplin nog att skriva ner sitt liv på papper) men inte hade fått en chans till. De blev ett radarpar som Helan och Halvan och två tredjedelar av bröderna Marx på samma gång.

Neil Cassady fick bli Dean Moriarty, hjälten i On the Road, som kommenterar allt han ser med ett flöde som en sportskommentator. De enda lugna partierna är de där man måste andas och man ser varje punkt som en ynnest. Kerouacs alter ego, Sal Paradise, är snarare krönikören som följer med Moriarty så gott det går och försöker hinna skriva ner vad som händer. On the Road tar dig med på vägarna ut över det nordamerikanska landskapet och in i hjärtat av städerna. Ner till Mexiko, in i köket på William S. Burroughs farm, och till första parkett på en barspelning med Charlie Parker.

Det här är en audiobok, tre cd-skivor fulla med två och en halv timme On the Road. Hela boken är inte med, men det mesta. Det är ett urval av texterna och inte en omskriven barnversion, så den duger ganska bra ändå. Den är inläst av skådisen David Carradine som väl är mest känd från den gamla 70-tals-tv-serien Kung-Fu, som han knep huvudrollen i för Bruce Lee. Carradine gör ett finfint jobb, och det förvånar mig hur lik Kerouac han låter när han läser.

Det här med kassettböcker och CD-böcker är någonting som inte riktigt slagit igenom i vårt land. Några klassiker och en massa tradiga deckare. Men det är faktiskt ett mycket trevligt komplement till läsning. Att få vila de trötta ögonen efter en dag på jobbet med en sagostund borde vara fler förunnat. Jag tror helt enkelt att bokhandlarna inte tjänar lika mycket pengar på cd-böckerna som på de vanliga och att de därför är ovilliga att ta in dem i sortimentet.

Men det brukar inte vara några problem att beställa om man bara vet vad som finns och vad man vill ha. Den här kostar en 100 kr i Storbritannien (3 CD) och skulle väl inte kosta så mycket mer än en A-teens-skiva här.

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Medel till litteraturikon
• Den enes död, den andres bröd
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning
• Kerouacs På drift blir film