Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar.

Nu är inte Dashas föräldrar döda. Hennes pappa har stuckit till Los Angeles, oklart varför, och hennes mamma, som skrivit en avhandling om det tidiga 1900-talets ryska absurdistiska poeter – de tycker Dasha är ”roliga” – arbetar som copywriter på en reklambyrå och gör reklam för Brödfabrik nr 8. Hon drömmer om att få hålla på med reklam i USA istället, och en dag får hon chansen.

Dasha ska bo kvar i Moskva hos mormor och hennes man medan mamman studerar reklam i USA ett år. I väntan på hissen som ska föra bort mamma biter Dasha henne i fingret. Hon är tolv år gammal.

Det är oroliga tider i det nyblivet postsovjetiska Ryssland. En morgon på ett skrivläger vaknar de till nyheten att president Gorbatjov tillfångatagits och pansarvagnar rullar i Moskva. ”Tevekanalerna är nedsläckta, utom en som visar Svansjön hela dagen”. Mormor ger sig in till stan för att demonstrera och ta reda på vad som händer, och pjäsen barnen ska spela blir uppskjuten. Alla vuxna går omkring och röker och ser bekymrade ut.

Dasha Tolstikovas uppväxtskildring Mitt år av längtan är en fin blandning av det särpräglade i det tidiga 1990-talets Ryssland och liksom mer allmänt av ett barntillstånd på gränsen till tonåren. Huvudpersonen Dasha spanar på killar, försöker komma till rätta i sin nya skola och samtidigt behålla sina gamla kompisar. Hon lyssnar om och om igen på kassettbandet som hennes mamma spelat in åt henne, men livet går också vidare.

Alltsammans är stämningsfullt skildrat i olika nyanser av grått och rött, från melankolisk längtan och övergivenhet till rodnande tysta telefonsamtal till den första förälskelsen Petya. Bilderna är en stor del av behållningen, liksom barnperspektivets omedelbarhet som Tolstikova fångar så väl. Jag törs inte riktigt svära på om Mitt år av längtan är en barnbok eller en bilderbok om barndomen för vuxna, men jag tror att den kan fungera lika bra för båda grupperna. Även om vi säkert ser lite olika saker.

Similar Posts:

• Debutantvecka: Desperata hemmafruar i Moskva
• Det nya, råa Ryssland
• Nytt ryskt
• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• På plats i hotfullt Ryssland

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar