Den som läser boken förstår att författarna inte vill skapa elitidrottare eller maratonlöpare av alla. Men alla har hjärnor! Och varenda hjärna behöver den input som kommer när kroppen rör på sig. Därför funderar de inledningsvis över ordval; ska de använda ordet motion? Eller aktivitet? Till slut väljer de ”röra på sig”. Att röra på sig i all enkelhet kan ge märkbara resultat i den kroppsdel som syns minst – nämligen hjärnan.

Forskningen visar att det inte är korsord, sudoku eller minnesträning som ökar hjärnans kapacitet. Hjärnan blir stark av att människan nyttjar sina kroppsdelar fysiskt. Med minnesträning blir man bara bättre på minnesträning.

Språket flyter lätt och går rakt på sak. Här refereras inte till rapporter om befolkningens ökade medelvikt (sådan forskning är lätt att hitta på nätsidor). Inte heller ges utrymme till fördömande ord om mobiler och datorer som gör människor mer stillasittande. Däremot förklaras vad som händer i hjärnan när den ofta blir störd (blinkande nyhetsnotiser skapar stress) eller när den får nås av gilla-tryckningar i sociala medier (hej dopamin!).

Jag blir glad av att upptäcka författarnas inkluderande syn på människors individuella situation. Självklart ingår alla som tar sig fram med rullstol eller har diagnosen adhd. Författarna har inte heller fallit hundra procent i glad-fällan. Människor är komplexa och depressionstillstånd kan ha många orsaker. De betonar därför att en människa som hamnat i depression söker hjälp.

En sådan här text är naturligtvis fylld med fakta – men i ett lagom urval för juniora läsare. Det är väsentligt att förklara att hjärnan utvecklades när människan levde i savannmiljö på den östafrikanska kontinenten. Alltså för sådär 40 000 år sedan. Hjärnkonstruktionen har inte förändrats särskilt mycket sedan dess och än idag reagerar hjärnan blixtsnabbt om den upplever hot. Mer sällan behöver vi idag fly från rovdjur som hotar att göra oss till middag. Det är i stället andra saker som skapar obehag. När sådana reaktioner uppstår i olika delar av hjärnan kan andra delar återställa balansen. Att känna till detta kan underlätta i vardagen, menar författarna. När savannmänniskan jämförs med soffmänniskan blir det ganska lätt att förstå varför lockelsen är så stor att stanna kvar i soffhörnet och glufsa i sig hela chipspåsen.

Kära hjärna! Vore det inte fantastiskt om jag och mina medmänniskor förstod dig bättre? Till dess får jag hasa mig ut. Det behövs inget klädombyte för en liten sväng där ute. Och kanske spurtspringer jag till nästa stolpe, och kollar över axeln om någon annan hakar på. Ung som gammal, jag vill ha sällskap!

Similar Posts:

• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Oidentifierat Syfte
• Spännande tankar i (för?) kort format

Spökskeppet Vallona  är den första delen i bokserien Krabbsjögrund, spökrysare i skärgårdsmiljö för barn i bokslukaråldern.

Bokens huvudperson är Karl Dymling, en pojke (vars ålder jag inte hittade i texten, men troligtvis nånstans mellan sju och tio år). Händelserna utspelar sig i Krabbsjögrund ett litet kust/fiskesamhälle, där brukar stadspojken Karl vara på somrarna för där bor hans morfar Erik.

Historien om spökskeppet utspelar sig dock på hösten. Karls mamma arbetar med havsforskning/ miljöarbete, hennes jobb på ett forskningsfartyg tar henne till Krabbsjögrund där de har som uppgift att undersöka havet lite närmare. Karl följer med henne dit och bor hos sin morfar.

Krabbsjögrund är en välbekant och älskad plats för Karl, men om hösten är det läskigare och ensligare än han är van vid. Ofta kommer dimman (tjockan) in från havet och alla i området tycks rädda för något. Karl snubblar över det ena mysteriet efter det andra och dimman sänker sig över havet och byn. Hans mamma är ute med forskningsbåten i förrädiska vatten och det enda landmärket, fyren, har fått strömavbrott.

Mer ska jag väl inte avslöja av handlingen. Jag känner mig lite kluven inför den här boken. Både storyn och vissa karaktärer känns stela och som om dom vore gjorda efter en mall. Samtidigt så är berättelsen ganska medryckande. Jag skulle ge högre betyg om boken känts mer genomarbetad, med tanke på att det här är den reviderade upplagan så borde den vara det. Slarvfel stör mig alltid en smula, när Karl sitter i båtens för och Sara (hans kompis) sitter i båtens akter så undrar jag hur dom i full storm kan hålla varann i händerna till exempel.

Boken huvudberättelse avbryts här och där av små spökhistorier (med vit text på svart papper), dessa historier utspelar sig alla i trakten kring Krabbsjögrund och ger en bakgrund till den övernaturliga delen av handlingen. De är tyvärr inte så läskiga. Kanske min ålder spelar in här, men trots den exemplariska formen (klassiska spökhistorier) så skrämmer dom inte upp mig särskilt mycket…

Huvudhandlingen och dess övernaturliga inslag lyckas i alla fall oroa mig en smula, stämningen byggs upp rätt bra mot slutet och scenerna med spökskeppet är spännande och lite gastkramande.

Jag rekommenderar en genomläsning, på det stora hela är det en spännande spökhistoria. Jag kommer säkert att läsa de andra delarna om de råkar finnas i närheten när jag behöver lite lättare underhållning. Uppföljarna lider säkert inte heller av samma barnsjukdomar.

Similar Posts:

• Bättre än sist vi sågs
• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul
• Oidentifierat Syfte
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!

Börjar läsa. Det verkar vara allvar. Författarna verkar vilja skriva en faktabok om UFO. De varnar för bluffmakare och galenpannor. Ja sådana lär det finnas.

Rapport. Detta har hänt. Information om ett flygande tefat. Om en man som rapporterar vad han ser. Blir känd och sedermera rikskucku. Han rapporterar inte om fler UFO:n, det är inte värt det.

Därefter fakta. Hur är ett UFO, vad är ett UFO. Och. Om man ser ett UFO på nära håll och ser vad det är, då är det inte längre ett UFO. (UFO = Unidenified Flying Objekt) För att vara ett UFO måste det vara oidentifierat. Såklart.

Fler rapporter, sanningar, vittnen, historik och närkontakt. Det ena blandas med det andra, till en härlig oidentifierad soppa. Sanning med myter och äkta med falskt.

För en del människor är det blodigt allvar. UFO:n och jakten på dem är viktig. Att avslöja hemligheterna. För andra är det bara vansinne, idioti och skojeri. En del tycker att de som tror på UFO:n är knäppa. Men förmodligen döljer det mesta rädsla. Vi är rädda för det okända och för det annorlunda.

Det jag saknar i boken är en ståndpunkt. Ett ställningstagande. Önskar att författarna sa: "Så här tror vi. Vad tror du?" Inte för att det spelar någon roll, men för att det hade varit intressant.

Men när boken slutar stirrar jag in i en tom UFO-rapport och förstår inte om syftet med boken är att informera, eller att vara lustig eller vad det är. Jag förstår inte mycket mer än att en del tror på UFO:n, andra inte.

Syftet är oidentifierat. Precis som den flygande farkosten.

Similar Posts:

• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Bättre än sist vi sågs
• Over the rainbow
• Viktigt om flickor och motorer
• Sci-fi-äventyr för de minsta

Nu var det ju ingen faktabok, men det känns så otroligt onödigt att rita horn på vikingahjälmarna när vi alla vet att det inte var så. Varför lära ytterligare en generation fel?

Det verkar som om mina böner blivit hörda. Rut och Knut blev kanske ledsna och tog åt sig av kritiken. För nu har de små liven bytt bransch till just faktaboksbranschen. Jag ler. Kan de verkligen presentera fakta? Kan det bli bra? Kan Rut och Knut lära oss något? Deras största egenskap var ju att vara söta och i närheten av texter som är baserade på rim.

Förvånansvärt, ja, det har blivit rätt så bra. Det är ju riktigt roligt att läsa om kroppen, om bacillerna, om blodet. Roligare är Gör-det-själv-avdelningen där man kan koppla det man läst med sin egen kropp och med små experiment. Ytterligare lite roligare är resten. Historiebiten om hur det var att vara sjuk förr i tiden är spännande och kapitlet om hur kroppen låter, pruttar, kurrar, hickar och rapar är också festligt.

Det är en bok fullproppad med ditt och datt. Ibland känns det svårt att hitta en röd tråd mellan kapitlen men jag vet inte om det gör något. Boken kan läsas lite hit och dit. Man behöver inte nödvändigt läsa boken från sida till sida utan man kan hoppa fram och tillbaka.

Rut och Knut har tagit sig i kragen och nu ler jag när jag läser. Inte är jag arg längre. Det är en faktabok, att läsa själv om man går i mellanstadiet, att bläddra i om man är yngre och låta mamma och pappa läsa ur. Bilderna är söta och inte bara "Rut-och-Knutiga" och kanske är det just det jag saknar mest.

Serien heter ju Rut och Knut tittar på …, trots det så är de två barnen inte så vanligt förekommande, de syns på ett par ställen och är inte alls huvudpersonerna i boken. Känns lite märkligt. Kan det vara så att man har använt sig av Rut och Knut för att de redan är kändisar i barnboksvärlden?

Similar Posts:

• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Oidentifierat Syfte
• Blir inte bättre än såhär
• Inte så läskigt
• Söt men inte riktigt rätt