Jag gillar Olssons sätt att skriva helt enkelt, hans sätt att sätta fingret på vad idrotten handlar om, hans liknelser och hopkok.

Det är en sorts brokig prosa med karakteristiska, små korta påståendena i slutet av varje text vilken på ett förnämligt sätt lyfter fram både stora och små händelser. För som idrottsintresserad och fotbollsfanatiker är det mycket minnen det handlar om, både glada och sorgsna. För mig frammanas de lyckligaste stunderna i texterna om triumferna under VM-året 1994 när lilla Sverige gjorde det nästan omöjliga och var en romarioskalle från att gå till final. Det som får mig att må allra sämst är krönikan om förlusten mot Costa Rica i VM i Italien 1990.

Den är inte bara händelser utan också individer som väcks till liv i boken. Vem hade inte glömt Salvatore Schillaci, Sara Wedlund eller att Tomas Brolin faktiskt spelat fotboll och gjort det bra! Mest berör ändå Olssons skildringar av GUD (Stefan Schwarz). En ren kärlekshistoria som fick ett abrupt och allt för tidigt slut på grund av en hälsena i Graz, 30 mars 2000.

Skulle jag startat företag, seglat jorden runt, blivit tränare – ja, vad som helst som krävt mer än en – skulle Stefan Schwarz varit mitt förstaval. Det du ser på en plan går igen.

Att läsa Mats Olsson är riktigt kul men jag vågar påstå att ett i alla fall måttligt idrottsintresse är en förutsättning för att uppskatta den här boken. Ni som inte delar detta intresse, ni som inte förstår eller till och med föraktar idrott får skylla er själva, det är ert problem!

Similar Posts:

• Att gräva fram det unika
• ”Kan jag – kan alla”
• Och så får damerna vara med som ett undantag
• Litterära inlägg
• En globaliserad fotbollsvärld

Linda Skugge stoppar formfranskan i brödrosten, väntar och brer sedan på ca 5 gram Lätt och Lagom. Hon berättar att detta är ett bra recept om man, precis som henne är matfobiker. Ett ord som klingar konstigt i mitt huvud. Hur kan någon inte kunna äta eller tycka att det är gott? Hon förklarar på bästa sätt, beskriver känslan och maten som man bara inte kan äta och hur man blir missförstådd när man inte tycker att något är gott.

Stäcker mig efter ytterligare en näve popcorn. Hela boken andas popcorn. De vackra stilistiska popcornen speglar på något märkligt sätt formen i boken. Den form som påminner om popkonsten. Det enkla, serieaktiga, bilderna som man lika gärna kunnat se i tryck på en popnörds tajta t-shirt. Rosa och turkost ljusblått. Babypastell. Soft.

I min stad finns inga renar. För att kunna prova Per Olov Enquist recept behöver jag renkött, renblod, rennjure och renmärg. Jag förstår Linda Skugge; det finns helt enkelt en del saker som man inte vill äta. Såvida man inte heter Måns Herngren. Då vill man tydligen äta allt. Hans förhållande till mat verkar vara att man måste testa allt, och då menar jag allt. Nästan så man tar till lipen då man inser att det man precis ätit i tron att det var något så exotiskt häftigt som råttkött visade sig vara rått kött. Hans blå receptsida radar upp de mest obskyra ingredienserna, så som myrägg, människokött, kackerlackor, krokodilpiss. Tursamt nog finns det alternativ inom parantes.

Detta stilrena virrvarr av kändisar, maträtter och små matkåserier är en chans för alla viktiga och oviktiga recept att synas, de möjliga och omöjliga, de väl förborgade familjehemligheterna andas frisk luft när t.ex. Claire Wikholm delar med sig av sin knarkade lammstek. Vi tittar in i kändisarnas familjerecept och får möjligheten att smaka kanske just de maträtter som gjort dessa personer till just det de är idag.

Men vill du ha en bra kokbok är det inte denna du ska köpa. Denna ska du köpa i present till den design intresserade som redan har allt. En perfekt present som man kan ha mycket roligt åt. Om inte annat kan man testa de smarriga Texas-popcornen under partyt.

Betyget på denna bok speglas av det medelsnitt jag fått fram efter att ha satt höga betyg på popcornen, låga på reninälvorna, låga på det lite överhippa stilsnittet, strax över medel på matkåserierna, relativt högt på bokens avlånga form och lite under medel på de hysteriska turkosblå prickarna på pärmens insida. Ja, ungefär något sådant. Om inte annat så är femman snygg och passar med bokens stil.

Similar Posts:

• Lite för mycket Linda
• Bekännelser från underlivet
• Inget att akta sig för
• Vardagsvego för alla
• Stackars, stackars tonårsbarn!