Den bok jag nyss slagit igen pärmarna på är en antologi med berättelser av sverigefinska medborgare i Sverige. Redaktören Kristian Borg har samlat texter som skrivits av barn eller barnbarn till den generation som arbetskraftsinvandrade till Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talet.

Skribenterna är alla unika och några skriver utifrån personliga erfarenheter medan andra återger sociologiska studier som de bedrivit. Det skulle kunna vara en bok som släpper in oss i hopplöshetens boning men jag upplever absolut ingen gnällig klagovisa. Tvärtom, här tas ett snyggt grepp om två ämnesområden: stereotyper och klassamhälle. Forskning och studier silas till knivskarpa sammanfattningar. Ofta glimmar det till av fighting spirit*. Tacksamhetskänslor liksom blandas med glödande motstånd. Även om det ibland handlar om fakta glider tankarna vidare i existentiella frågor som är universella. Därmed lyckas boken omvandla ordet arbetskraftsinvandring till något mer än en nationalekonomisk term. Iakttagelser, upplevelser är så levande att jag tror mig sitta och lyssna på goda vänner, som alla är värda att omnämnas: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson,  Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah, Marja Ågren.

Många texter nästan andas en outsagd fråga. Varför glömmer majoritetsgruppen i ett samhälle bort att vara nyfiken? Den som har sluppit krig och har en obruten linje med föräldrar-mor-/farföräldrar tycks se livet med sommarstuga och båtsemestrar à la Saltkråkan som självklar. Eller fjällresan med skidåkning. Den som lämnat sitt hemland äger ibland enbart en resväska med ett fåtal kläder, möjligen något fotografi av en kär vän eller familjemedlem. Många gånger uppstår ett vakuum, ja närapå en existentiell tomhet när den som invandrat ALDRIG får en nyfiken fråga: ”Din dröm om frihet, hur ser den ut?”

Boken uppvisar många konkreta exempel på förluster som följer när en människa byter hemland. Redan tidigt förändras språket. I det nya landet kläs slang, samhällsnyheter och trender inte längre i förstaspråkets dräkt. Språket som talas av majoriteten tränger sig in och kommande generationer (barn, barnbarn) blir undervisade i majoritetsspråket. Vi möter här en skribent som inte fått finska språket som liten, men som med jävlar anamma** bestämt sig för att lära sig det som vuxen. För honom är språkresan en berikande erfarenhet.

Funderingar kommer i rullning i några skildringar av personer som är jämförbara med den mytiska, stereotypa bilden av en finsk arbetskraftsinvandrare. Det känns viktigt att påpeka att stereotypen är en uppfinning av majoritetsgruppen, vilket också analyseras grundligt i ett av bokens bidrag. Det är inte självklart att mottot ”det är viktigt att arbeta hårt och göra sitt bästa” har sitt ursprung i den individuella fria viljan. När jag personligen börjar kisa med mina ögon, kan jag föreställa mig att flera hårt arbetande finska invandrare hade andra världskriget i färskt minne. En stupad far vid fronten. Kvar i Finland fanns kanske en morbror som var krigsinvalid eller en faster som var änka med flera små barn att försörja. I en sådan backspegel är det nog svårt att ”klaga”. Hård och tung teknisk industri eller kvällstimmar med lågt betalda städuppdrag sliter likafullt enormt hårt på kroppen. Priset är högt i form av förslitningsskador, smärta och låg pension. Jag vill rekommendera dem som förespråkar ”enkla jobb” år 2016 att läsa flera av bokens texter just av denna anledning. Historielöshet är ingenting att sträva efter.

Som jag nämnde tidigare tycks byte av hemland alltid innebära en viss förlust. Men någonstans i mängden av sverigefinnar finns också människor som velat lämna bygden de vuxit upp i. I alla tider har människan önskat sig en bättre standard eller en bättre möjlighet att utveckla sina färdigheter. Någon kanske fylldes av drömmen om att hitta någon annan hjärtevän än grannfamiljens son? Litteraturen om sverigefinnar skulle kunna växa än mer och kanske nästa antologi fylls av historier med outsinlig upptäckarglädje, exempel på överraskande allianser och brobyggande? Den rika dynamik som uppstår mellan människor av olika härkomst, den finns nämligen omkring oss. Hela tiden.

*= sisu (som det heter på finska)
** = sisu (ja, det är ett fantastiskt finskt ord) 

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Jag tänker på Reijo
• Att dela ett odelat liv
• När är man hemma?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

En önskan om brand och fasansfulla skrik i natten. Gator fläckade med avföring, blod och krossade käkar och ruttnande lik. Jag vill bomba Båstad. Bortom igenkänning. Sedan spärra in eventuella överlevande i burar, frakta dem längs landets vägar, visa upp dem på marknader. Sälja av dem som slavar till högstbjudande. (s 20)

Och några rader senare:

Det är pubertala fantasier. De säger mer om mig själv än om någon annan, och så vidare. (s 20)

Det avslutande ”och så vidare” är såklart ett sätt att påstå att detta osägbara hat – det som Jens Liljestrand menar att man inte bör applådera på Dramatens poesifestival – ingalunda är uttömt genom att man lägger hatet på individnivå och gör det till en privatsak.

Några sidor tidigare i samma obehagliga, fantastiska och sanna novell:

Jag tänker: Var kommer allt det här hatet ifrån? Och en gubbröst från ett prosaseminarium ropar irriterat och självrättfärdigande tillbaka: Inifrån! Det kommer inifrån! (15)

Och har vi inte här en av stridslinjerna i klasshatsdebatten? För vissa kommer alla våra känslor och tankar inifrån och bör därför skämmas för vår önskan om att bomba hela Båstad. Varför skulle vi vilja bomba Båstad, dom är ju människor precis som vi?

För andra är det lika självklart att allt kommer utifrån, individen är en mötespunkt för samhällets alla olika sammanhang och strukturer. Vår önskan att bomba Båstad blir ur detta perspektiv en fingervisning om vilken plats vi har i den övergripande samhällsstrukturen och visar samtidigt att något – åtminstone om vi är demokrater och vill att alla ska vara delaktiga – inte är som det skall.

Detta är bara ett av många frågekomplex som vänds och vrids på i Kolmisoppis svårt samtida novellsamling Undantagen. Jag tror titeln syftar på dels att de flesta noveller handlar om människor som tycker sig ha kommit på undantag, som inte riktigt räknas. Men samtidigt tror jag den säger: vi är alla undantag, ingen är lik den andre, det finns inget ”vi”, inget ”dom”.

Det påstås ibland att om man vill skriva samtidslitteratur så måste man ha örat mot gatan, man måste ha koll på samhällets puls. Detta tänk skapar romaner fyllda av uppräkningar av sånt som media för tillfället tycker är samtida.

Viktigare är, tror jag, att man måste vara litterär för att vara samtida. Man måste förstå – eller ha en vision – av hur det stora hänger ihop med det lilla, hur världssvält på tv och godnattsagor för barnen existerar i ett och samma liv. Just ett sån överlagring av olika perspektiv är Kolmisoppi bra på. I förra romanen, Bryssel, tycker jag ibland det blev för mycket litteratur, men här funkar det oftast oerhört bra.

I en novell står berättarjaget framför olivoljehyllan på ICA:

Jag intalar mig att jag måste ha just den här ekfatslagrade olivoljan från Livorno. Men drabbas i samma ögonblick av ett stort självförakt. Jag står framför oljehyllan och väljer mellan olika flytande fettsammansättningar som ska smörja stekpannan. ”Pappa”, säger Janne och rycker, ”kan vi gåååå snart eller?” (92)

Och någon sida senare står han kvar vid hyllan:

Jag borde lära mig mer om oljornas egenskaper, gå på oljeprovning och lära mig skilja smakerna åt. Det är en medelklassig tanke som ska skäras ur köttet med rostiga bajonetter på ett slagfält (93)

På det här sättet skulle jag kunna fortsätta att citera ur de olika novellerna, det är mycket av texten som ekat inne i mitt huvud de senaste veckorna. Både innehållsmässigt, vad personerna gör och tänker. Men också stilen: hur gör Kolmisoppi för att skapa den här läsupplevelsen?

Min enda invändning är att jag alltid tycker det är svårt att läsa samlingar där novellerna har ständigt nya huvudpersoner i nya sammanhang. Var femtonde sida måste man börja om från början med ett helt nytt litterärt universum. Jag har aldrig gillat den typen av läsning. Novellsamlingar gillar jag bäst om det är ungefär samma personer på ungefär samma platser i text efter text.

Men om man bara tar en paus mellan novellerna så vill jag säga så här: Det är en riktigt bra bok Kolmisoppi skrivit. Det är angelägen litteratur. Läs den.

Similar Posts:

• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• En q till e-roman
• Det finlandsblåa ekot
• Stark novelldebut 
• En förbluffande debut

Mannen i Mats Kolmisoppis roman är inte heller i Bryssel på semester. Han är inte EU-tjänsteman heller. Frågan är faktiskt vad han gör där överhuvudtaget. Han befinner sig i ett slags limbo. Har han kommit till Bryssel för att dö, eller för att döda tid, eller för att gömma sig? Och för vad i så fall? Oavsett, så fungerar staden Bryssel utmärkt för vad han nu har tänkt sig att göra.

Bryssel hör till en annan kategori städer. Har ett annat väder. En osynlighet. Framkallar få eller inga bilder. Här strilar ett stålgrått regn över män med svarta paraplyer och hattar. Det finns visserligen äldre kvarter, men vart man än vänder sig ser man den kommunala filosofin omsatt i smittbärande arkitektur. Stål och glas. Svarta hängrännor i rostfritt material. Grindar framför tiovåningshus. Mycket elektronisk övervakning. Men inte ens grindarna eller husen framträder särskilt tydligt. Bryssel är ett limbotillstånd; en grotesk ickestad utan kultur. Eller kanske: befriad från kultur. Det går att andas här. Man kan andas och andas ihjäl sig.

Programförklaring, det där. För hela romanen är ett slagt abstrakt limbo. Mannen på hotellrummet träffar sin libanesiske granne, och senare den libanesiske grannens brorsdotter som lämnats ensam kvar. Hans beskrivning av livet i Bryssel varvas med kapitel som utspelar sig i Israel. Ett avsnitt i boken handlar om en 13-årig norsk flicka. Andra verkar handla om mannen i hotellrummet i Bryssel. Men säker kan man aldrig vara.

Vill man ha en a till b-historia och få svaren på slutet är detta inte romanen för dig. Gå och leta upp något helt annat. Bryssel lämnar en med mer frågor än svar, och kräver egentligen en omläsning (eller en väldigt noggrann läsning) eller två för att alla nyanserna ska synas. Alternativt struntar man i att försöka hitta alla nyanser och njuter av abstraktionen.

Similar Posts:

• Angeläget (klass)hat
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Det finlandsblåa ekot
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Olyckliga vindar på USA:s östkust

Nu kan man kanske tycka att jag återigen gick alltför hårt fram mot den unga svenska prosan – men riktigt så är inte fallet. Bara nästan. Mats Kolmisoppi använder sig av en del finurliga stilgrepp och stundtals lyckas hans noveller fånga min skeptiska inställning till den här sortens intetsägande litteratur.

Kan delvis förstå Kolmisoppi & Co, för visst är det enklare att knåpa ihop ett gäng noveller än att sätta sig ner i tvåtre års tid för att jobba på en roman som sedan kanske ändå blir refuserad. Att då istället få in foten i bokbranschen genom att få sina noveller publicerade ligger nog mycket närmare tillhands. Klokt men trist.

Liksom de flesta andra unga svenska prosaister kör Kolmisoppi till 95 % med säkra kort: inga våghalsiga utflykter utanför berättelsens förutbestämda mall, helst inte alltför djupa undermeningar, ju mer kända varumärken man droppar desto större chans att pricka läsarnas (= 15-35 år) referensramar och sist men inte minst: Europas storstäder – nämn dem och du får respekt hos alla jag-vill-bara-dra-iväg-kids.

Vissa av novellerna, eller rättare sagt vissa partier i novellerna är riktigt skarpsynta och up to date men detta meningslösa namedroppande – som hade fått Zola och Balzac att tappa andan – blir i längden otroligt tröttsamt, ibland får man nästan för sig att det är frågan om produktplaceringar i bästa Hollywood-stil.

Enligt baksidan av boken ska Kolmisoppi mer eller mindre ha dissekerat olika idealisters tankar och tänkesätt, men jag kan inte få ord och handling att gå ihop; mig tycktes Kolmisoppi ägna största delen åt att vifta med materialisternas banderoller. Man kan ju fråga sig om ”namedroppism” kommer att betraktas som en litterär genre i framtiden?

För mig är det den här novellsamlingen ännu en produktkatalog och Lonely Planet i prosaform. Den kittlar köp- och resenerverna men inte så mycket mer.

Similar Posts:

• En vardag av spruckna segel
• Angeläget (klass)hat
• Fantasifull cynism
• En litterär passion
• Allt är som vanligt