Så Rutger, som är uppfinnare, uppfinner en mojäng, en liten röd robot som ser harmlös och söt ut. Den ska städa och diska och lämna mer tid över till roliga saker.

Snart nog bildar sig mojängen en egen uppfattning om vad som bör göras, och bröderna vantrivs mer och mer. Inte nog med att det där tråkiga de ville slippa undan kanske faktiskt var det som fick dagarna att gå och utgjorde livet – mojängen vill lägga sig i vad de äter också. Den mäter blodtryck och vikt och konstaterar att Rutger och Valter borde äta grönsaker och motionera.

Där går gränsen. Bröderna börjar göra motstånd, men kanske är det redan för sent.

Den här bilderboken om artificiell intelligens som tar över ett par pojkfarbröders liv riktar sig enligt förlaget till 3-6-åringar. Det är alltid svårt att som vuxen gissa hur barn uppfattar en historia. Säkert annorlunda än jag gör, men jag tycker faktiskt att den är lite läskig. Slutet är öppet och roboten, ja, den verkar faktiskt omöjlig att rå på. Är det så att robotarna kommer att ta över om vi inte aktar oss?

Martin Widmark och Emilia Dziubak har gjort flera bilderböcker tillsammans, men det här är den första jag läst, så jag kan inte jämföra. Jag gillar dock Dziubaks bilder. De är mysigt murriga, varma och detaljrika.

Berättelsen, tja, den kan säkert vara en bra utgångspunkt om man vill diskutera problemen med alltför självständig AI med 3-6-åringar (eller kanske hellre något äldre barn). Om man nu vill det?

Similar Posts:

• Till alla barn som vandrar
• Att döda ”dom”
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Skuggor i Stockholm 1919
• på jakt efter ledtrådar

Sorg och ensamhet, liksom barns utsatthet är tidigt närvarande teman i Martin Widmarks och Emilia Dziubaks bilderbokssaga Den långa vandringen. Martin Widmark känner många av oss annars igen som författaren till de monumentalt populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp – två barnboksserier som stadigt växer i omfång och hela tiden får nya unga läsare. På biblioteket där jag arbetar har vi till och med fått inrätta en särskild hylla för LasseMaja-böckerna, eftersom besökarna aldrig tycks sluta fråga efter dem.

Widmark och Dziubak har tidigare arbetat tillsammans i böckerna Lilla Sticka i landet Lycka och Huset som vaknade, båda vackert berättade och samspelta i text och bild. Mycket av tematiken känns också igen i denna tredje bok som har kommit nu. Dziubak har en illustrationsstil som gör varje detalj i bilderna livfulla och nyanserade, oavsett om det handlar om natur, stad eller människa. Tonen är jordig och här är träd, blommor, himmel och gatsten mjukt skuggade och ständigt nära verkligheten utanför boken. Samtidigt finns här också inslag som närmar sig det övernaturliga när träd och hav sträcker ut sina grenar och vågor och blir något av kommunicerande element i berättelsen. Dziubak har också ett sätt att gestalta barns utsatthet genom att teckna dem ensamma i stora, öde landskap och scener, som ibland påminner om Shaun Tans bilderböcker. Men medan Tan ofta är mer modern och urban och ofta befolkar sina berättelser med utomjordiska och absurda figurer att förälska sig i, håller sig Widmark och Dziubak i en värld som ligger närmare vår egen.

Det betyder inte att Den långa vandringen saknar magi. Tonen och språket i berättelsen andas saga som ibland kan föra tankarna till klassiska berättare som Bröderna Grimm och H.C. Andersen. Här reser människor med häst och vagn och handlar med silvermynt. Det är tydligt att det rör sig om en svunnen tid, samtidigt som det är lätt att känna igen sig i Sonia och Adams känslor och beröras av deras liv, alldeles oavsett när berättelsen utspelar sig. Boken har förhållandevis mycket text och innehåller en del ord som kan behöva förklaras för barn. Här finns också mycket att diskutera och tolka, vilket gör den till utmärkt bok att läsa tillsammans med en vuxen.

Martin Widmark skriver på sin webbsida att boken kom till med tanke på alla barn som vandrar. I det här fallet får vandringen ett lyckligt slut som visar på barns enorma, inneboende styrka. Adams och Sonias liv knyts ihop. De märker att ensamhet kan bli lite mindre ensam. Sorg kan bli lite lättare att leva med, även om du aldrig glömmer.

Similar Posts:

• När robotarna tar över
• Att döda ”dom”
• Skuggor i Stockholm 1919
• Mörkt och magiskt om ett barns brist på trygghet
• Sveriges svar på Nalle Puh

I rosens mitt är en berättelse om Stefan där första scenen utspelar sig julafton år 1919. I rummet där han befinner sig med sin pappa ekar dysterheten. Hans mamma dog hastigt några veckor innan. Både pappan och Stefan är uppfyllda av frågetecken, eftersom mammans död ser ut som ett självmord. Förlusten gör att pappan inte klarar att vistas hemma trots att det är julaftonskväll, utan skyller på att han måste gå till sitt arbete där han forskar i klassisk grekiska. När Stefan är ensam hittar han ett oöppnat paket under julgranen. Det innehåller en oväntad gåva och en ledtråd för Stefan att undersöka vad mamman arbetat med. En gåta att lösa. En stark vilja att undersöka. Och här har läsaren ramen för äventyret.

Berättelsen är illustrerad av Ola Skogäng som jag snubblat över i bibliotekets hylla med grafiska romaner. Hans bilder är ett utmärkt komplement till Widmarks gåtfulla historia. Text och bild går hand i hand. Ingen uttrycksform tar över på bekostnad av den andra. Teckningarna erbjuder mycket ögongodis till läsare som gillar tillbakablickar på det historiska Stockholm. Kvarterens vinterskuggor är långa och ödesmättade, vilket stämmer med berättelsens tidpunkt, då varken neonljusreklam eller rörliga digitalskärmar smyckade gatumiljön. Höjden från taket på Johannes kyrka återges så att det kittlar i magen. Illustrationer av handskrivna brev täcker boksidorna för att läsaren ska få samma ledtrådar som Stefan. Nostalgin greppar mig för någon sekund och jag tänker på vänners olika skrivstilar som jag kan känna igen bland sparade brev och vykort.

Historien befolkas av ytterst få personer. Egentligen kretsar allt kring den handlingskraftige Stefan. Några skissartade bifigurer passerar, de är nästan stereotypt gestaltade. Relationen mellan Stefan och pappan är fåordig, läsaren får själv fundera på om det är tidsandan eller sorgen som gör att samtalen mellan far och son är så gott som obefintliga. Blicken riktas hela tiden mot nästa dag. Vilket i sig kan vara ett tillvägagångssätt för någon som är inne i ett sorgearbete.

Och än en gång fylls jag av frågan: visst arbetar Widmark likt en popmusiker? Hans byggstenar liknar verser som avbryts av en återkommande refräng. Sådana poplåtar som biter sig fast är inte nödvändigtvis sockersöta. Den här hiten är kvick, oreflekterad och lite svart.

Boken är uppbyggd i lagom långa kapitel för gissningsvis 9-11-åringar, men den som vill sluka hela berättelsen klarar detta galant under en kväll. Är bokhandeln stängd går boken att köpa och ladda ned som e-bok – vilket jag absolut skulle överväga för såväl min egen del som för någon yngre person med akut läslust.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Mysterier för läslust
• Till alla barn som vandrar
• Onda gastar och smart godhet
• Sorg ur barnperspektiv

Serien om LasseMajas Detektivbyrå har knappast passerat obemärkt förbi någon som går i låg- eller mellanstadiet. Föräldrar och lärare har högläst sig igenom bok efter bok. Det har gjorts filmer, cd-skivor, spel och pysselböcker. Och visst är LasseMaja-böckerna skickligt uppbyggda. De kretsar alla kring den lilla staden Valleby och varje mysterium utspelar sig på en ny plats, ena dagen är det i kyrkan, den andra på sjukhuset eller i guldsmedsbutiken. Karaktärerna kommer tillbaka i bok efter bok och blir alltmer välkända för läsaren, samtidigt som varje del är helt fristående och läsaren kan börja med vilken bok som helst. Ledtrådarna är alldeles lagom klurigt utplacerade och var och en kan själv försöka gissa sig fram till lösningen på mysteriet.

Men som medelålders förälder kan jag bli uttråkad när vi läser oss igenom den tionde boken. Ja ja, där kommer prästen igen, och han säger ungefär samma sak som i förra boken. Barnen bredvid mig i sängen skrattar, men räcker det? Svaret på den frågan är nog … ja, det räcker, det är för dem jag läser. Och LasseMaja’böckerna är alldeles lagom att sätta i händerna på ett barn som just nått fram till att läsa sina första kapitelböcker. Kanske är det dessutom så att det hör till föräldragenerationens roll att pusta över tråkiga böcker.

Själv minns jag hur Kitty-böckerna och böckerna om Tvillingarna på Sweet Valley High inte köptes in av det lokala biblioteket; de ansågs inte tillräckligt kvalitativa. Men jag älskade dem och läste så snart jag kom över någon av dem. Och knappast gjorde det mig till en sämre läsare, inte heller medförde det att jag aldrig läste något annat, snarare hjälpte mängden böcker mig att utveckla läshastighet, läsförståelse och avkodning.

På samma sätt tror jag att Lasse Maja-böckerna kan fungera. Jag som vuxen suckar över upprepningen och de välkända karaktärerna, men för barnet i fåtöljen bredvid mig utgör det en stimulans … och tids nog är jag övertygad om att barnet kommer att läsa många andra böcker också.

Similar Posts:

• på jakt efter ledtrådar
• Gammeldags nutid
• Skuggor i Stockholm 1919
• Att döda ”dom”
• Till alla barn som vandrar

Först förstår Halvdan inte varför hon inte bara bränner och tar vad hon vill, men snart fattar han. Asta vet inte att bebyggelsen på de bägge sidorna av floden är två byar som avskyr varandra. På ena sidan kristna, på andra sidan vikingar. Om hon förstod det skulle hon genast skövla allt.

Halvdan behöver allt sitt skarpsinne för att både få det att framstå som om byarna är enade och för att få tag på det avsågade huvudet och det oöppnade skrinet.

Jag var en smula skeptisk till del ett i den här serien. Det var som om Widmark och illustratören Vänehem ville vara både folkbildande och berätta en mustig historia.

Det blev en krock. Man ville säga något sant om vikingatiden och om fiendeskapet mellan kristna och hedningar. Och man var samtidigt följsam mot äventyrsberättelsens krav på endimensionella karaktärer och tydliga motsättningar mellan det goda och det onda och mellan det smarta och det korkade.

I del två har de – och det gillar jag skarpt – släppt idén om att säga något sant om vikingatiden. Här är vikingarna lika nyanserade som tjuvar och riddare i Robin Hood eller som romer och galler i Asterix och Obelix.

Asta och hennes hejdukar är onda gastar som på inget sätt liknar vanliga människor. Och precis som det skall vara i äventyrsberättelser så står intelligensen på det godas sida. De onda kan verka smarta, men till sist så besegras de av sina blinda drifter och glömmer förnuftet.

Låt oss hoppas att serien fortsätter i den här andan. Att det blir mustiga berättelser där – precis som hos historieromanens uppfinnare Walter Scott (Ivanhoe) – den historiska verkligheten bara är en spännande bakgrund för att ännu en gång få berätta om den eviga kampen mellan det goda och det onda.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Gammeldags nutid
• Snäll kanin med onda ögon
• Mysterier för läslust
• Skuggor i Stockholm 1919

Det är födelsedagskalas för Muhammed på stadshotellet i lilla Vallby där alla LasseMaja-böcker utspelar sig. Muhammeds fru Barbro har arrangerat en stor 50-årsfest för hans ära, och dagen till ära hänger den stora diamanten som hon har fått av sin man i bröllopspresent runt hennes hals. Självklart är det just den här diamanten som försvinner under kvällen och Lasse och Maja blir genast tillfrågade att lösa mysteriet.

Jag förvånas över den ålderdomliga tonen i boken, det är titlar som ”polismästaren” och karaktärer som ”prästen” och ”sockerbagaren”. Språket är nästintill högtravande även om meningarna är korta och lätta att följa. Samhället är uppbyggt kring kyrkan, där finns Stora toget, ett kafé, guldsmeden, postkontoret, en biograf, ett museum, bibliotek, skola, tågstation, hamn, bank, simhall, djuraffär, sjukhus, mataffär och så stadshotellet som vi kommer i kontakt med i Födelsedagsmysteriet. Hur många småstäder har alla dessa samhällsfunktioner idag? Detta samtidigt som Lasse och Maja använder sms för att varna varandra när de smyger på hotellgästerna och internet i mobilen till att söka upp fakta kring de misstänkta. Kontrasten mellan barnens teknikanvändande och det samhälle de lever i och det språk det berättas med, blir för stora för att historien ska bli trovärdig.

- Nu stannar alla på sina platser, säger Maja bestämt.
Sedan letar hon och Lasse igenom hela stadshotellets matsal. De tittar under bord och bakom tavlor och speglar, men Barbros halsband är borta.
Polismästaren reser sig då från sin stol. Han går fram och tillbaka framför gästerna och sockerbagarna
Då och då spänner han ögonen i någon. Sedan går han vidare.
- Då tvingar ni mig att ta till andra metoder, säger han till slut.

Födelsedagsmysteriet är en pusseldeckare i sin rätta betydelse, alla misstänkta finns presenterade när brottet begås och det gäller att samla ledtrådar, vilka också finns presenterade. Det finns alltså möjlighet för läsaren att själv lista ut vem som begått brottet. Och jag kan förstå att det däri finns ett spänningsmoment för 6-10 åringar som precis lärt sig läsa, men fängslas tyvärr inte själv.

Dock gillar jag karaktärerna Lasse och Maja, de befinner sig i ett helt vuxet sammanhang, vad de från början överhuvudtaget gör där framgår inte. Men när brottet begås och de vuxna börjar yra omkring får de självklart uppdraget att lösa mysteriet av självaste polismästaren. Precis sådär som man önskade att det var när man var barn och de vuxna inte förstod någonting. Lasse och Maja är rationella, modiga, analyserande och helt jämställda!

Similar Posts:

• på jakt efter ledtrådar
• Mysterier för läslust
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet
• Skuggor i Stockholm 1919

Vi möter det bästa i en svensk barnbokstradition där man tar barn på allvar och vrider och vänder på psykologiska grundord som ensam, dum och obetydlig.

Men vi möter också en inriktning på språket, man går på upptäcksfärd bland ord. Första bokens – detta är den andra – diskussion av ordet konstig är ett bra exempel. Det är en känslig fråga, vem är konstig? Duger alla som dom är?

Men det är också en filosofiskt intressant och klurig fråga. Är inte alla konstiga egentligen? Det är kul att tänka på hur konstigt allting innerst inne är. Lotta Olssons En annan resa är språkligt vig, underfundig och filosofiskt smart på ett sätt som jag bara känner igen från en engelsk barnbokstradition.

Ett plus till att våra hjältar har olika språkliga tics som de ständigt återanvänder, som dvärgelefantens ständiga trudelutt ”okidoki”. Ännu ett plus till illustrationerna av Maria Nilsson Thore, de passar perfekt till texten. Eller om det är tvärtom?

Detta är andra boken om Jättemyrsloken och Hasselmusen och deras stillsamma äventyr. Nu är de trötta på sin egen skog och skall ut och upptäcka världen. Ställd inför alla problem med att resa bort bestämmer de sig snart för att göra en ”inre resa”, de sätter upp en teaterpjäs.

Det låter pretentiöst, och är nog det också, men det är också en drift med allt pretentiöst i allmänhet och Ingmar Bergman i synnerhet. Om man som vuxen gillar att fnissa åt svartklädda teatertöntar så får man sitt lystmäte.

Som nästan alla riktigt bra böcker siktar den inte sig på en lika bred publik som Tuborg eller Martin ”LasseMaja” Widmark. Tuborg och Widmark är bäst i världen på sitt sätt, det är gediget och välgjort och ingen behöver känna sig utanför.

En annan resa är svårare. Det är ovanligt, och därför kanske stressande, med en kapitelbok för barn där det mest sker under lite underfundigt småprat. Barnböcker – exempelvis Widmark – är ofta modellerade efter det klassiska äventyret, det händer saker mest hela tiden och karaktärerna har inte fler egenskaper än de som behövs för att klara sitt uppdrag.

Hos Lotta Olsson är det som hos Nalle Puh, det står ofta en smula stilla. Ja, En annan resa kan ses som Sveriges sentida svar på Nalle Puh.

Det är en av de smartaste och roligaste barnböcker jag läst och även om här finns partier som riktar sig mest till vuxna är min erfarenhet att barn älskar när det är den vuxna som tycker att man nog borde hinna med ett kapitel till innan det är dags att släcka.

Men en varning skall utfärdas: det är mer prat än handling, det går får långsamt för att nybörjarläsare skall kunna läsa den här själv och om man som vuxen blir nervös av att inget händer, om man föredrar deckare, ja, då skall man nog välja en bok där karaktärerna har ett tydligare uppdrag som måste utföras.

Similar Posts:

• Anti-astridlindgrenland
• Att döda ”dom”
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Till alla barn som vandrar
• När robotarna tar över

Om en åttaåring droppade den kommentaren efter att ha läst första boken i storsäljande och produktive Martin Widmarks nya serie Halvdan viking skulle jag inte ha något bra svar.

Samma sak verkar ha slagit förlaget och författaren. Både i baksidetexten och i ett, för barnböcker ovanligt, förord diskuteras om det här är fakta eller fiktion.

Förordet frågar sig: ”Vikingarna, vilka var de egentligen?” Widmark svarar själv och säger att de nog var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga, ”men om du ändå vill läsa den här boken, så glöm inte att jag varnat dig.”

Hövdingens bägare är en fartfylld historia. På ena sidan floden bor vikingarna, på andra sidan de kristna. Fiendeskapet mellan byarna är så djupt att när Halvdan – bokens hjälte – för första gången ser en kristen famlar han efter sin kniv.

Språket är roligare och mer varierat än i till exempel LasseMajaböckerna, texten är längre och här är fler svåra ord och en del fakta om vikingatiden. Målgruppen är någonstans mellan 8 och 10 år.

Den som läst Widmark tidigare känner igen sig. Halvdan är en rimsmed i stil med Ryslige Roland från Rakelböckerna. Precis som i Lassemaja och Nelly Rapp är det smarta barn och korkade vuxna. Och barnen löser problem genom att tänka, inte genom fysiskt hjältemod.

När vikingar ska göra vikingasaker så är det vuxet och manligt. Vikingar bråkar, super, slåss och har sex. Det som är spännande med vikingar har inte med barn att göra.

Kanske är det därför barnen, till skillnad från andra Widmarkare, inte gör så mycket. Vikingarna skall åka över till den kristna sidan och festa och tävla i manliga idrotter. Halvdan får reda på att de kristna tänker fuska men blir stoppad från att avslöja detta, först för att vikingarna är asberusade och inte lyssnar och sen för att en slug, elak munk kidnappar honom.

För att den åttaårige läsaren skall förstå att barnen är smarta och de vuxna dumma så måste de vuxna vara rysligt korkade. Och kanske är det här det blir problematiskt med vår ursprungsfråga: ”Har det här hänt på riktigt?” Widmark har alltid haft problem med sina bifigurer, de är stereotypa, så också i denna berättelse. Vikingarna är rå naturkraft och de kristna är civiliserade, elaka sillmjölkar.

De kristna måste fuska för att vinna, det inser de själva. Vikingarna, å sin sida, är så naiva att de inte ens kan tänka sig att någon skall fuska. Halvdan och hans sidekick, en tjej från kristna sidan, är en snäll mix av bägge sidorna, levnadsglada och nyfikna som vikingar, smarta och civiliserade som kristna.

Eftersom de här motsättningarna mellan kulturer och religioner har funnits på riktigt – och såklart finns ännu idag – så kan jag inte svälja att vuxenvärlden blir så endimensionell. Utgångspunkten i berättelsen är en krock mellan vi och ”dom”, mellan vårt sätt att vara och deras sätt att vara.

Vikingahövdingen tycker det är rätt att döda så länge den person man dödar tillhör ”dom”. Det här sättet att beskriva världen hör till sagan, pojkboksäventyret och actionfilmen (och Sverigedemokraterna). Jag hade blivit glad om Widmark i förordet hade betonat att det här är en mustig rövarhistoria istället för att hävda att det han visar fram stämmer överens med verkligheten.

Similar Posts:

• Onda gastar och smart godhet
• Skuggor i Stockholm 1919
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Mysterier för läslust
• Vilken bok!

Det här är den andra boken om David och Larissa och det är David som berättar. Det gör han på ett lättläst och hyfsat spännande men extremt enkelt sätt. Övertydligt är bara förnamnet. David sätter sig och tänker på hur viktigt det är att ibland sätta sig och tänka. På den nivån är det. Storyn handlar hursomhelst om att kända vetenskapsmän ur historien har fått sina gravar vandaliserade, och när David och Larissa under en skolresa följer efter en mystisk man ner i en gammal gruva upptäcker de spår av vetenskapsmännen där. Larissa brister ut i monolog:

Jag tror jag håller på att bli galen! sa Larissa och höll sig för huvudet. Skulle världens kanske största konstnär och vetenskapsman sitta där inne bakom den här dörren? Va? Är det det du säger David? Nästan 500 år efter sin egen död! Det är ju fullständigt omöjligt! Mannen som ritade flygmaskiner flera hundra år innan de uppfanns, som beskrev naturen med exakta penndrag och som öppnade människokroppar för att studera vårt inre. Skulle konstnären som målade världens mest berömda tavla, Mona Lisa, sitta därinne och beställa en liter rött vin och en skål fikon? Va?

"…som beskrev naturen med exakta penndrag" Visst pratar väl tonåringar precis så? Problemet med Martin Widmarks bok – som helt klart har ambitionen att vara undervisande såväl som spännande, vilket ju inte är ett brott – är att den trots sina osökta anledningar att låta kloka vuxna, eller den på ryskt vis disciplinerade toppeleven Larissa, berätta vad vetenskapsmännen har skapat i sitt liv, aldrig blir annat än sökt. Det värsta är att jag nog hade gillat det ganska mycket när jag var tolv.

Similar Posts:

• Till alla barn som vandrar
• Att döda ”dom”
• Skuggor i Stockholm 1919
• Onda gastar och smart godhet
• Något för alla vampyrtörstande ungdomar

Historien är uppbyggd på klassikt deckarvis. Här planteras små ledtrådar till den uppmärksamma läsaren. En tygrulle på ett skåp till exempel, vad kan den ha för roll i historien? Du kan vara med och pussla ihop bitarna.

Teckningarna får stort utrymme i boken, det är endast ett fåtal uppslag som enbart består av text. De detaljrika bilderna matchar texten utmärkt. Här finns kartor, meddelanden, omsorgsfullt dokumenterade interiörer och naturligtvis ett antal närstudier av detektiverna i arbete.

Detta är den tionde boken i serien och hittills har det kommit elva fristående delar som alla utspelar sig i den lilla staden Valleby. Det ger intryck av att vara en tryggt överblickbar liten småstad, där det fortfarande finns post, bibliotek, hotell med mera. Polismästaren tar sig tid att sitta på gräsmattan med Maja och Lasse och diskutera sina teorier om brottet. Storstadsstressen är långt borta.

Här är det alltså en kille och en tjej som samarbetar och de verkar inte ha så fastspikade roller. Båda kommer på saker som bidrar till fallets lösning. Fast just denna gång råkar Maja ramla och bli inlåst i kassavalvet och får sist av alla reda på att brottslingarna har åkt fast.

Rollerna är ganska traditionella och titlarna formella; kamrer Rutger Björkhage, bankdirektör Per Kraage och så vidare. Visserligen finns här en kvinnlig vaktchef; Maria Gonzales de la Cruz, hon är en temperamentsfull kvinna som kan dansa flamenco…

Efterfrågan är nästan större än tillgången på dessa böcker på biblioteken. Böckerna har framför allt stort genomslag hos de barn som nyligen lärt sig läsa själva. Språket är ganska enkelt och texten är luftigt utplacerad på sidorna. Spänning är jämte kärlek ett av de mest efterfrågade ämnena just nu.

Similar Posts:

• Gammeldags nutid
• Mysterier för läslust
• Att döda ”dom”
• Skuggor i Stockholm 1919
• Onda gastar och smart godhet