Sexarbetaren Zahira är berättelsens centrala gestalt. Precis som Taïa själv bor hon i Paris men har sina rötter i Marocko. Relationen till den gamla kolonialmakten Frankrike är genomgående problematisk och dubbel. En väg bort men också ett samhälle där en är ständigt underordnad.

Romanen inleds med att Zahiras far dör, fast i sitt eget hem bara 56 år ung. Pappan, ”ömsint och rasande”, som inte hann med någonting i sitt liv. Hon bestämmer sig för att det inte ska bli även hennes öde. Runtom henne samlas en rad karaktärer som alla befinner sig i en slags exil eller på flykt. Alla har de förvisats eller flytt någonstans ifrån, men erbjuds inte heller en trygghet i det nya landet. Sökandet efter frihet kan se ut på olika sätt för dem, och tar bland annat formen av pengar, demokrati, plats eller begär.

Här finns vännen Zannouba, som precis har fått råd att göra sina könskorrigerande operationer. Hon befinner sig i ett slags mitt emellan där hon längtar efter att bli sedd för den hon är, samtidigt som hon upptäcker att livet inte förändrats så mycket som hon trott och hoppats. Tillsammans fantiserar de två kvinnorna om Zahiras faster Zeinab, som nästan blivit en mytisk figur efter att hon försvunnit från sitt hem i början av 1950-talet.

”Han flyttar ständigt på sig” tänker Zahira om Mojtaba. Han är homosexuell och revolutionär, på flykt från hemlandet Iran och rör sig mot en möjlig framtid, kanske i Stockholm. Hos Zahira får han bo under fastemånaden ramadan innan han fortsätter vidare.

Samtidigt är Allal, Zahiras första kärlek, på väg från Marocko för att söka upp henne. Kring Zahira och hennes Paris kretsar så historier om migration, kärlek, drömmar och utsatthet. Det är ofta vackert gestaltat, men jag hade gärna sett att Taïa gick ännu mer på djupet. Skildringen av transpersonen Zannouba tenderar till exempel att bli väl ytlig när det i några avsnitt handlar om att ”skära av kuken”. Och lite så känner jag för alla karaktärer, att romanens 140 sidor inte ger någon av dem utrymme för att blomstra ut ordentligt. Berättelsen är helt enkelt för kort, och hade gott kunnat få breda ut sig över en större textmassa för att växa och utforska allt som finns där.

För karaktärernas relationer till varandra är väldigt fint skildrade. Taïa tillägnar boken ”Till mina systrar, alla mina systrar”, och jag tänker på den gemenskap som går att hitta i utanförskap och liknande erfarenheter. På så sätt är det en berättelse om och för det kollektiva. En uppmaning till att fortsätta rörelsen, fortsätta leta.

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• Vänskapens klasskamp
• En historia jag gärna lyssnar till
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Torrt och oengagerande

I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, Hassan II, men gör bort sig totalt. Svarar fel på frågan om vilket år kungen besteg tronen. Han duger inte ens till att dansa magdans inför kungen och hela hovet. Khalid är den enda som får höra om Omars dröm. Khalid som är hans bästa vän. Khalid som han älskar.

En dag meddelar skolans rektor lyckligt att någon i pojkarnas klass utsetts till landets bästa elev, och som belöning ska få kyssa kungens hand då dennes kortege passerar utanför staden. Tanken är svindlande för Omar. Att få kyssa kung Hassan II:s hand! Är det nu hans dröm ska gå i uppfyllelse? Den här gången ska han inte misslyckas! Men så visar det sig att det är Khalid som fått utmärkelsen. Khalid, som redan har allt. Han som bor tillsammans med sin familj och hushållerska i en villa som doftar underbart:

… svart kaffe, myntate som hade sötats för mycket, marmelad, honung, croissanter, små chokladbröd, pannkakor.

För Omar blir detta det ultimata sveket och han slits mellan de känslor han känner för Khalid. Ett starkt hat men också en stark kärlek. De två har även sex med varandra, något som befriande nog aldrig problematiseras eller fastnar i en diskussion om pojkarnas sexualitet. Att de ligger med varandra är helt enkelt ett fysiskt uttryck för deras nära vänskap.

Abdellah Taïa skriver ett vackert språk. Speciellt förtjust är jag i dialogerna, där stora delar av Omars och Khalids klasskamp utspelar sig.

«Jag har en idé, Khalid.»
«Berätta, så får vi se.»
«Skratta inte åt mig.»
«Jag skrattar inte, Omar… Jag skrattar inte längre…»
«Det är en lite galen idé… »
«Berätta… Jag ska inte skratta… Kom igen… »
«Vad sägs om att byta namn? Jag menar, bara byta namn med varandra, bara förnamnen… »
«Så jag ska bli Omar. Och du ska bli Khalid. Är det så du menar?»
«Ja, just det. Alldeles riktigt. Man går ut ur sig själv.»
«Är det allt?»
«Det är väl inte så lite… Eller hur?»

Klass är Kungens dags tydligaste tema. Inbyggt i detta är frågor om nationalitet och en komplicerad relation till fosterlandet Marocko, ett tema som även varit tydligt i Taïas tidigare, mer självbiografiska romaner. Men här finns också kvinnlig frigörelse och rasförtryck. Omars mamma som försvunnit från familjen och den svarta hushållerskan Hadda. Dessa bitar hade jag velat se mer av. Det är berättelser som belyser fler sidor av problematiken, och romanen är så pass kort att Taïa gärna hade fått utveckla och knyta ihop ytterligare. De sista tjugo sidorna, när berättelsen tar ett steg tillbaka och byter berättarperspektiv, är en av romanens mest intressanta delar men känns aningen kort.

Framförallt är det ändå skildringen av den starka vänskapen mellan Omar och Khalid som berör. Vilken tunn linje det är mellan kärlek och hat! Tänk att våra sinnen så lätt förvrids i vår strävan efter det vi tror är lycka och framgång. Vad är det som bestämt att vissa saker är extra värdefulla? Vad gör detta med oss som människor? Vad kan det driva oss till?

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• En historia jag gärna lyssnar till
• Hitta friheten
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Alexander in på skinnet

Romanens tre delar behandlar olika stadier i huvudpersonens liv, och alla kretsar de kring den unge mannens sexuella uppvaknande. Eller sexuella identitet kanske. Den första delen gestaltar Abdellahs pojkår och hur sexualiteten alltid fanns närvarande genom den intimitet som trångboddheten i staden Salé framtvingade. Föräldrarnas sexliv, av Abdellah beskrivet som både hängivet och våldsamt, var något som påverkade hela familjen. Ibland bidrog det till lugn och harmoni i hemmet. Andra gånger bröt sig syskonen in i föräldrarnas sovrum för att rädda sin skrikande mor undan anklagelser om otrohet och hot om bestraffning. Den äldste brodern, Abdelkébir, med sin handlingskraft och sin nya vuxenhet, blir under de här åren Abdellahs stora förebild. Han ser upp till sin bror. Vill vara sin bror. Vill ha en man som sin bror.

Det är brodern som först väcker Abdellahs sexuella begär. Han ser i sin bror den ultimata mannen – vacker, stark, självständig. Attraktionen växer sig allt starkare, men släcks då storebrodern förälskar sig i en kvinna. Inte på grund av svartsjuka, utan för att brodern i samma stund som han väljer det traditionella sättet att leva faller ner från sin piedestal. Istället för en gud är han nu i broderns ögon bara ännu en av de män som oreflekterat gör vad som samhället förväntar av dem, som gifter sig och skaffar familj.

När brodern inte längre fungerar som ledstjärna tvingas Abdellah att finna andra förebilder, men också andra sexuella ideal. Som student träffar han en professor från Genève som han under flera år har ett förhållande med, och som hjälper honom att få ett stipendium för att studera i Schweiz. Väl där har allt redan fallit sönder, och istället för i den trygga och lyckliga framtid han drömt om finner han sig ensam och utan pengar tvungen att söka sig till Frälsningsarmén för att få mat och sovplats.

Frälsningsarmén skildrar svårigheten med att finna sin egen sexuella identitet i ett samhälle präglat av en mycket traditionell syn på sexualitet, kön och äktenskap. Den gestaltar även maktförhållandet mellan det västerländska samhället och det marockanska. Gång på gång stigmatiseras den unge marockanen som den rike västerlänningens hora, så väl i Salé som i Genève. Hans ursprung i Nordafrika och hans homosexualitet bildar sammantaget en underordning som Abdellah kämpar med att förhålla sig till.

Som karaktären Abdellah kämpar med att förhålla sig till menar jag. För oavsett förlagets beskrivning av romanen som självbiografisk så läser jag Frälsningsarmén främst som fiktion. Jag behöver inga som helst sanningsanspråk för att uppskatta litteratur, och jag behöver inte heller veta vad som verkligen har hänt och vad som är framskrivet genom hantverk och fantasi. Ett liv, oavsett sant eller uppdiktat, förstås helt olika beroende på vilka händelser man väljer att berätta. Jag tänker, utan att ha läst Ett arabiskt vemod, att det Taïa berättar där inte självklart kan plockas in i denna senare roman. Det skulle inte bli samma historia. Inte samma person som skrivs fram. Däremot tror jag att verken tillsammans kan bilda något annat, en tredje historia som blir till genom de andra två.

Taïa skriver ibland forsande, som då han gestaltar ett telefonsamtal hem till modern genom endast Abdellahs sida av konversationen. Ibland är språket avskalat och man anar sig till stämningar snarare än läser sig till dem. Och ibland sväller det ut och blir, liksom Kettil påpekade i sin recension, sinnligt i överkant. I alla fall för min smak. Men Taïa har viktiga historier att berätta, och det sätt han berättar dem på gör att jag gärna lyssnar.

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• Vänskapens klasskamp
• En sexuell mångfald
• Hitta friheten
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar och män. Han är sexuellt utlevande, stämplad som passiv bög, feminin, flicka. Han växer, flyttar till Paris, börjar arbeta med film. Men var han bor och vad han arbetar med är oväsentligt, det viktiga är relationen till den i nuet i centrum stående mannen.

Betraktat som ren litteratur har jag svårt för Ett arabiskt vemod. Det är en ständigt känsloregistrerande, ständigt överhettad stil. Ett exempel är där han lägger märke till en man på en filminspelning:

Han var inte min typ, nej verkligen inte. Ändå var jag redan besegrad. Jag rådde inte längre över mig själv. Jag var upphetsad, lite lycklig, och redan led jag. [...] Jag är impulsiv. Jag gillar inte att vänta. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag behöver veta allt, direkt.

Jag har svårt för den här stilen. Ibland blir jag trött och vill väsa ”less is more”, ibland känner jag mig gammal, okänslig och oförmögen att ta en passionerad människa på allvar. I händerna på rätt läsare är den här stilen förmodligen drabbande, hemsk, härlig och magisk.

Om man lämnar det rent litterära och ser det som en självbiografi så blir romanen intressantare. Kanske beror det på att när något är ”based on a true story” så vet vi att även i det som författaren väljer att inte skildra finns det liv. Också tomrummen, frånvaron av text, får liv. Också det som inte skildras påverkar det som skildras.

Men det viktigaste är nog att den här romanen, precis som i JT Leroys Sarah, skildrar en uppväxt som de flesta läsare inte vet någonting om. I Leroys fall en truckerhora i USA, i Taïas fall ett homosexuellt gatubarn i Marocko. Gemensamt för bägge är att de blir hyllade författare som kan beskriva vad de varit med om.

De svenska recensioner jag läst talar om ett helt igenom självbiografiskt skrivande, om nordafrikansk diaspora och hbt-litteratur. Eftersom hela romanen handlar om känslor och det arabiska vemodet (som Arnald skriver bra om i DN) så är jag osäker på vad det betyder. Bättre är kanske att säga, jag läser den här romanen som en självbiografi, och som sådan är den drabbande.

Similar Posts:

• En historia jag gärna lyssnar till
• Vänskapens klasskamp
• Hitta friheten
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)

Så långt är det mellan Marocko och Spanien, Europa och Afrika, kristendom och islam, rikedom och fattigdom. För att jämföra, det är alltså ungefär avståndet från Botkyrka till Riksdagshuset, men ändå är skillnaden så mycket… OK, kanske inte det bästa exemplet. Det är inte långt, i alla fall.

I Tanger sitter Azel och hans kompisar och röker på, dödströtta på en värld där inget händer utom när polisen får för sig att knacka lite skallar, och i Almería (arabiskt ord, som så mycket i södra Spanien; ”al-mariyat” betyder ”spegeln”) på andra sidan vattnet ligger paradiset. Vill de så gärna tro, i alla fall. Man måste bara ta sig över vattnet utan att drunkna, och in i landet utan att bli gripen av la guardia. Hur svårt kan det vara egentligen? Och om en rik spanjor erbjuder en en gratisresa, vad ställer man upp på i utbyte?

Pfffft, säger en marockansk bekant. Ben Jelloun? Den där akademikern som sitter borta i Paris och inte ens därifrån vågar kritisera marockanska regeringen annat än i förtäckta ordalag? Vad vet han om hur arbetslösa ungdomar i dagens Tanger har det?

Men å andra sidan vet ju jag inte det heller, och jag föredrar ju hursomhelst litteratur som tacklar bredare frågor än bara en specifik regering eller ett specifikt land. Och Till andra sidan havet – en riktigt finurlig översättning av titeln, f ö, som antyder mer än bara Medelhav – lovar länge något riktigt läsvärt; en roman om både politiskt, religiöst och sexuellt utanförskap, om svårigheterna att vara en människa i en tid där det sätts etiketter på alla. Azel ligger med både kvinnor och män men vägrar kalla sig homo- eller bisexuell, är muslim men baxnar över att någon skulle vilja klä kvinnor i slöja, hör varken hemma i Marocko eller Spanien… Genom Azel och de andra outsiderfigurerna han möter kan Ben Jelloun skapa en spegel av det splittrade Afrika och Europa som borde kunna bli underlag för något riktigt stort. Alla dessa motsatser måste ju ändå på något vis lära sig leva ihop eller gå under. Och ibland är det riktigt bra också – lustigt nog speciellt när han i diverse mellanspel slår sig ner hos andra i det där gränslandet och berättar deras historier. Kanske borde detta blivit en novellsamling i stället.

För tyvärr saboterar han ju sig själv lite för ofta; prosan går en balansgång mellan koncist poetisk och knastertorr som ibland är riktigt vacker men ibland (speciellt, underligt nog, i de mest kritiska delarna av handlingen) mer känns som en sammanfattning av romanen än romanen själv. Speciellt mot slutet får man nästan känslan av att Ben Jelloun, i brådskan att hinna ställa och kanske antyda svar på sina frågor, har lämnat in ett utkast som inte skrivits färdigt; karaktärer kommer och går i hast, bihandlingar rinner ut i sanden utan uppföljning, och man får egentligen aldrig någon tydlig bild – realistisk eller inte – av världen de lever i.

I slutändan är Till andra sidan havet en frustrerande bok. Frustrerande därför att den beskriver människor, och i förlängningen en värld, i en ohållbar situation och inte kan ge några tydliga svar. Vackert så; det är precis vad en bra roman ska göra. Men den är också frustrerande därför att den borde ha kunnat göra något mycket bättre med sitt upplägg, och för att den i slutändan mer eller mindre verkar ge upp på sig själv på ett sätt som gör att det trots allt smått hoppfulla slutet känns som en lögn. Och det är trist på mer än ett plan.

Similar Posts:

• Manlig vänskap och hemlängtan
• Islam i ett nötskal
• Torrt och oengagerande
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Vänskapens klasskamp

Den siste vännen handlar om två marockanska mäns trettioåriga vänskap. De lär känna varandra i Tanger i början av 60-talet, då de båda är tonåringar. De går i skolan tillsammans, de roar sig, de diskuterar politik, litteratur, film och kvinnor. De delar hemligheter och anförtror sig åt varandra. När de tvingas till en fängelsevistelse på grund av sitt politiska engagemang, sina vänstersympatier, svetsas de ännu mer samman.

Till slut flyttar Mamed till Sverige, Ali stannar i Marocko och arbetar som lärare. De håller kontakten med brev och telefonsamtal och de hjälper varandra på olika sätt.

Romanen är uppbyggd på så sätt att Ali först berättar om deras vänskap och en konflikt som uppstått, därefter är det Mameds tur att göra detsamma utifrån sin synvinkel. Slutligen berättar Ramon, deras gemensamma vän.

Det är naturligtvis vackert med en sådan vänskap. Trovärdigt blir det eftersom Ben Jelloun inte undviker att berätta om den avundsjuka som ibland visar sig i vänskapen.

Det jag reagerar mot är den ofta förekommande objektifieringen av de kvinnor som finns i berättelsen. Här kantrar berättelsen och man lär inte känna kvinnorna som fullödiga personligheter. Dessutom beskrivs männens fruar som avundsjuka och svartsjuka på männens vänskap. De båda fruarna kan heller inte bli nära vänner, varför berättas inte. I ett brev till Ali skriver Mamed:

Varken din hustru eller min accepterade egentligen vår vänskap. Vi tog ifrån dem en tid som var deras. Det vi delade var andligt, med dem var det sinnligheten som tog överhanden.

Det skulle varit väldigt intressant om Ben Jelloun låtit fruarna själva berätta om hur de uppfattade sina mäns starka vänskap. Det skulle verkligen ha gjort romanen läsvärd och givit den en spännande dimension!

Nu är det mest skildringen av livet i Tanger, männens politiska engagemang och Mameds syn på Sverige och svenskarna som är behållningen av romanen. Trots det bitvis hjärtslitande i berättelsen är den på det stora hela alltför kyligt och därtill summariskt skriven.

Similar Posts:

• Dör som en vårbris i öknen bort
• Torrt och oengagerande
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Islam i ett nötskal
• Vänskapens klasskamp

Efter 9/11 2001 då muslimska självmordspiloter flög in i World Trade Center sa hans dotter att hon inte ville vara muslim längre, eftersom muslimer var grymma och elaka. Jelloun beslöt då att skriva ännu en bok, den här gången för att förklara för henne och andra barn, och även vuxna, vad islam är och vilken roll religionen spelade eller inte spelade i våldsdåden.

Boken, en tunn pocket på knappt 120 sidor, är skriven som ett tänkt samtal medan en fadersgestalt och en liten flicka i tioårsåldern (om än en ovanligt bildad flicka). Jelloun tar upp islams historia från Muhammed och framåt, går igenom religionens grundteser och hur man som äkta muslim bör förhålla sig till dem, till exempel att Koranen absolut förbjuder såväl självmord som religiöst förtryck av något slag alls. Islam har inga präster och ingen får beordra någon att leva efter tron, t o m sharia är endast rådgivande, inte ett obligatorium (som i Iran).

Den absolut största behållningen med boken är just påminnelsen om islams guldålder under några århundraden från 800-talet och framåt. Guldåldern bestod inte bara i islams stora utbredning (från Turkiet över Mellanöstern, Nordafrika och Spanien) som tyvärr hade uppnåtts med krig, utan framför allt av att konst, vetenskap och poesi blomstrade. Islam var på den tiden, på ett helt annat sätt än idag, vetgirig och öppen mot omvärlden. Litteratur översattes i stora mängder – Jelloun jämför träffande med dagens rigida USA, där få böcker översätts och få tror att de behöver veta något om andra kulturer.

Det fanns religionsfrihet, forskning och diskussioner flödade, universitet (Vishetens hus) växte upp, kalifer höll öppna diskussioner en dag i veckan, pappersbruk producerade papper för boktillverkning. Viktiga verk från den antika grekiska kulturen har bevarats via översättningar till arabiska. Begreppet noll revolutionerade räknekonsten. Arabiska lånord – amiral, almanacka, barock, bensin, dam, lack, magasin, vadd, zenit, osv – är minnen från denna tid.

Det långdragna förfallet började när den religiösa fanatismen kom och stängde dörren mot omvärlden, när barnen inte fick lära sig annat än att rabbla koranverser, när män började tolka koranen bokstavligt och strikt efter egna intressen. Enligt Jelloun beror det islamistiska våldet på trångsynthet, illvilja och framför allt okunnighet om vad islam (ordet besläktat med fred) egentligen står för. Den andra stora behållningen i boken är författarens starka ställningstagande för sekularisering – kyrkans skiljande från staten – som den enda vägen att gå för rättvisa och humanism. Det skedde i Frankrike redan 1904.

Men det är när Jelloun ska berätta om Koranen och islams grundteser som han, som alla humanister som ska tolka en patriarkalisk religion som de vill försvara, börjar slira en aning. Så bygger t ex hans tes att Koranen egentligen inte ger rum för polygami, trots att det står att en man får ha fyra hustrur, på att det också står att mannen ska älska alla lika mycket. Detta är självklart omöjligt – alltså säger Koranen att man bara får ha en hustru!

Jelloun predikar kraftfullt kvinnans likaberättigande. Han hyllar muslimska kvinnorättsorganisationer, vill att flickor ska få ordentlig utbildning och menar att ortodoxa muslimska män som förtrycker kvinnor är rena egoister, inget annat. Men i praktiken är han ändå diffus när det gäller könsperspektivet. Det finns, till exempel, i hela hans historia om islam, där många kloka mäns namn nämns, inte ett enda kvinnonamn. Ingen poet, ingen politiker, ingenting. Inte en enda. Man får inte heller veta om kvinnor deltog i Vishetens hus diskussioner eller i det politiska livet eller om någon gjorde sig känd som en framstående imam.

Svagt är också hans försvar för könsapartheid i moskén – han anser att den inte är en plats för ett möte mellan könen, som om de inte kunde vara kamrater och vänner i sin tro. Han påstår också att en kvinna som är ”utmanande klädd och har utsläppt hår” inte släpps in i vare sig kyrkan, synagogan eller moskén (!).

Dessa svagheter i boken är allvarliga och går inte att bortse från, men vill man ha en snabborientering i islams grundteser och historia och se koranverser som talar mot våld och förtryck, kan den vara en hyfsad introduktion.

Similar Posts:

• Islam i ett nötskal
• Tolkningar vs. tolkningar
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Torrt och oengagerande

För många kan det här vara förvirrande – inte minst för små barn, som allt för lätt tar till sig av medias bilder, hur skeva de än må vara. Det är också bakgrunden till att författaren Tahar Ben Jelloun nu har sammanställt en kort introduktion till islam. Boken inleder just med en diskussion kring den 11/9, som Jelloun hade med sin dotter, där författaren försöker förklara att muslimer och fanatiker inte är samma sak.

Men Jelloun låter inte nöja sig med den korta diskussionen, utan föreställer sig hur en fortsättningen på den diskussionen skulle ha kunnat se ut. I nio följande samtal förklarar han därför på ett enkelt och pedagogiskt vis religionens världsbild, utifrån hypotetiska frågor. Vi får också följa islams utveckling från Mohammeds uppenbarelser, fram till dagens samhälle.

Det franska originalet heter egentligen L’Islam expliqué aux enfants (Islam förklarat för barn), men det svenska förlaget har valt att ta bort kopplingen till barn. Kanske gör de rätt i det, eftersom den här boken är minst lika gångbar – om inte mer – för vuxna som inte är så bekanta med en av världens största religioner. Bokens upplägg – med barnet som ställer frågor till den vuxne – får mig nämligen att tänka mer på klassiska grekiska dialoger, än en dialog mellan en vuxen och ett barn.

Boken, skriver Jelloun, är inte skriven för att värva fler anhängare till islam. Han är själv sekulär marockan numera bosatt i Frankrike, men har vuxit upp i en familj som har bekänt sig till islam. Anledningen är istället helt enkelt att utreda många av de förvecklingar, myter och fördomar som omringar religionen. Och det lyckas han också med, på ett lättillgängligt och välskrivet vis.

Similar Posts:

• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islams upphovsman i närbild
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Tankar om islam och terrorism

I Sandbarnet röks det också litet kif, men det är knappast någonting som står i centrum för berättelsen. I baksidetexten står att berättelsen är som hämtad direkt ur Tusen och en natt och det ligger närmare sanningen än en jämförelse med Bowles och Mrabet, tyvärr saknas här helt den språkkänsla man finner hos dessa. Sandbarnet är skrivet på ett torrt språk, som tycks sakna melodi och som bidrar till att man blir oengagerad som läsare, kanske är det misslyckanden i översättningen som orsakar detta, men jag skulle inte bli förvånad om Jelloun faktiskt har ett så här torrt språk.

Men ibland prickar han in sådana där små träffande liknelser och klockrena formuleringar som ändå tyder på att där finns en språklig begåvning. Sagan som berättas är i sig smått fascinerande, den handlar om en man vars fru hittills haft mage att föda honom sju döttrar, när allt han vill ha är en son. Om han inte får en son innan han dör kommer hans bröder att ärva största delen av hans kvarlåtenskap och det vill han inte. Därför bestämmer han sig för att det åttonde barnet som finns i hans frus mage skall vara en pojke, även om det inte föds som en pojke. Föga överraskande så blir det ingen pojke och flickan tvingas växa upp som man. De enda som vet om hemligheten är hennes föräldrar och barnmorskan, inte ens hennes systrar får veta.

Den här typen av historier har större chans att fungera som bok än som film, eftersom vi får skapa det visuella själva, alla ni stackare som såg Petri tårar vet hur illa det kan gå när en kvinna skall gestalta en man. Egentligen så är det språket som är den här bokens stora svaghet, dess oförmåga att hitta ett naturligt flyt som man kan följa, man kommer liksom aldrig riktigt in i historien utan blir lämnad utanför. Hade det inte varit för det hade jag nog kunna uppslukats totalt av den historia som berättas, men den får aldrig riktigt liv, precis när man tror att författaren är på väg att lyckas blåsa liv i historien och få den att andas för egen maskin så falnar livsglöden igen och den lever endast genom berättarens röst, inte genom sig själv.

Kanske är det som sagt inte Jelloun som skall beskyllas för detta utan översättaren, troligast är att båda bär del i skulden, alla som har förmånen att kunna franska har ju chans att läsa den på originalspråk, jag tror nog ändå att det i det här fallet kan vara en bra idé, jag får en känsla av att mycket gått förlorat i översättningen.

Similar Posts:

• Manlig vänskap och hemlängtan
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Islam i ett nötskal
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Vänskapens klasskamp