Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Min relation till Marilyn French sträckte sig egentligen tills helt nyligen till raden i den melankoliska ABBA-låten ”The day before you came”, där den grå vardagen innan kärleken slått till kännetecknas av bland annat ”I must have read a while/ the latest one by Marilyn French or something in that style”. Japp. Jag är den generationen.

Men jag gillade verkligen Erica Jongs Rädd att flyga, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, Gun-Britt Sundströms Maken, Virginia Woolfs Ett eget rum och … ja, ni vet. Kvinnor som inte sällan använder sig av egna erfarenheter för att kasta ljus över ett helt samhällssystem, kvinnor som är indignerade, för att inte säga förbannade, eller förtvivlade eller starka eller glada och förmodligen allt det där i en enda öppenhjärtig soppa.

De får ofta skit för att de är för privata, för ostrukturerade, för pratiga eller inkonsekventa – och boy, kan jag identifiera mig med det – men jag tycker ofta att eventuella tekniska tillkortakommanden (och jag är medveten att jag generaliserar något alldeles fruktansvärt nu) mer än väl vägs upp av känslan av uppriktighet och av akut angelägenhet.

Marilyn French kan definitivt räknas in i den skaran. Man skulle kunna anklaga henne för sådant många av de andra författarna ovan också anklagats för. Kvinnorummet är lös i strukturen, en samling livsberättelser om kvinnor som blir vuxna under 50- och 60-talen, sammanbundna mest av karaktären Mira, på en gång jag-berättare och huvudperson/bifigur i tredje person.

Det är kvinnor med olika bakgrunder och olika levnadsöden, men med det gemensamt att de för en ojämn kamp mot alla de begränsningar och förväntningar som följer med att vara kvinna. De är smarta, kreativa människor (om det nu finns några andra människor) som är så hopplöst intrasslade i snäva, stympande könsroller (återigen: om det nu finns några andra människor). Visst har romanen en klar smak av 50- och 60-tal – och förlaget trycker på Mad men-referenserna som om det vore teveseriens skapare som uppfunnit perioden – men också hjärtskärande allmängiltighet.

Det låter kanske dystert och det är det förstås på många sätt också. Men det blir också ganska många sneda leenden, tankeställare och igenkännanden. Dessutom finns det ju något upplyftande i själva strävan att sätta ord på erfarenheter. Jag vet inte om sanningen gör dig fri, men det är åtminstone en förhållandevis fördelaktig startpunkt. Det finns en anledning att ge ut den här romanen på nytt, en anledning att skriva om den på internationella kvinnodagen, en anledning att minnas vad det är vi slagits för och fortfarande i förvånansvärd utsträckning måste slåss för.

Lite trist då att det som ser ut som en nysatsning från förlagets sida mest är ett nytt snyggt omslag och inte så mycket mer. Bara ögonkasten på den alltför smått satta texten i inlagan får mig att lägga ner boken både en och två gånger innan jag faktiskt börjar läsa och fastnar. Dessutom kunde översättningen förtjänat en uppfräschning. Översättningar åldras helt enkelt snabbt och den här har hängt med sedan slutet av 70-talet. Säkert gick det också ganska snabbt när den första svenska utgåvan skulle ut – Frenchs genombrott med Kvinnorummet var monumentalt – men det finns faktiskt ingen ursäkt för att drygt 30 år senare låta meningsbyggnad som ”Rapporterna växlade. Han var död; han var inte. Han var.” stå kvar. Är det över huvud taget svenska utanför Google Translate? Och vad är grejen med den pyttiga texten? Spara papper?

En nyöversättning, eller åtminstone uppdatering, hade höjt betyget. Den här romanen är värd att läsa. Make no mistake. Men du kan lika gärna inhandla den på antikvariat, för måste jag välja på ett snyggt omslag och dräglig text så väljer jag nog ändå texten.

Similar Posts:

• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Försök inte tämja denna tiger
• Det naturligaste i världen?
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati
• Litteratur är att vilja?

Emelie skriver om Liten parlör för älskande på tisdag. Det är en rak och ärlig kärleksroman som är uppbyggd på alfabetet. För varje bokstav är det en eller flera små berättelser eller brev från ett jag till ett du. Det är en roman som tar upp alla faser i hur det är att älska någon, och som berör hela känsloregistret.

På onsdag bjuder Richard på en liten betraktelse över James Joyces monumentalverk Ulysses, i bra men umbärlig nyöversättning av Erik Andersson.

Det våras för Babel vänner. Onsdagen den 7 mars är det dags. Ny studio, ny programledare och ny sändningstid kl 22.15. Det kommer att bli en fantastisk Babelvår enligt svt. Vi på Dagensbok är naturligvis spända, nyfikna och engagerade. De öppnar med legendaren Per Hagman. Vad tror och tycker ni?

Babels nya programledare Jessika Gedin. Foto: Carl Johan Söder

På torsdag, 8:e mars, bjuder vi på nyutgåvan av Marilyn Frenchs 70-talsklassiker Kvinnorummet, en feministisk vardagskildring av kvinnors villkor i 50- och 60-talens USA som på många sätt fortfarande känns aktuell och angelägen tycker Ella.

Similar Posts:

• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Billigt men hyfsat
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005