Ett problem jag har är att alla verkar hylla boken. Vad är det som går mig förbi? Ett annat problem, om det nu är ett problem, är att allting runt omkring boken känns väldigt intressant. För min del, tyvärr, mer intressant än boken i sig.

1999 publicerades Juléns första diktsamling Orissa, som gjorde intryck på både den svenska och danska diktscenen. Stilen och tonen i hans lyrik är helt egen, speciell. Så långt är jag med, så långt håller jag med.

Innan han gick bort alltför tidigt 2013 skrev han på sitt nästa verk. Det skulle ges ut på Norstedts, men så blev det aldrig då han drog tillbaka manuset. Dramatik, ja. Som jag nämnde, det är mycket som är intressant runt den här boken.

Efter Juléns död hittade hans mamma AnnSofi Andersdotter manuset och lämnade över det till Marie Lundquist och Daniela Floman som båda kände Julén väl och har redigerat texten och satt den samman till den här boken. På titelsidan står det Redigerade anteckningar 1999-2003 strax under boktiteln.

Julén bibehåller den stil och ton som han etablerade i Orissa. Även i den här boken har varje boksida endast en eller några få korta textrader, alltid i fullständiga meningar. Med gott om vitt utrymme kring varje kort text hålls lästempot tillbaka, varje rad har sin egen tyngd. Boken skapar också sin egen, strikta form, där texterna är alfabetiskt ordnade efter första ordet på varje sida.

Men ändå, vad är det jag läser? ”Du är mitt livs kärlek, Jacqueline.” Jag läser boken en gång och sen läser jag den igen, och sen ännu en gång. Men nej, jag lyckas aldrig komma förbi det där att här är det en vit (till åldern) vuxen man som trånar sig sönder efter en färgad flicka (inte kvinna). En man som aldrig upphör att längta efter att hon, barnet, ska tillfredsställa alla hans behov, släcka hans ångest och hans törst efter henne, efter ”Oskulden. Flätorna.” ”Du är mitt livs kärlek” säger diktjaget, men det är en kärlek som bara rymmer diktjagets egna behov, där finns inget utrymme för kärleksobjektet. Och det är där hon blir ett objekt, aldrig ett subjekt. Kanske är just tanken att boken ska vara provokativ.

I sitt förord skriver Martin Glaz Serup om diktjagets tillstånd, att ”det är illa, man hoppas att det ska bli bättre.” Jag vet inte, jag. Det beror på för vem. Diktjaget är så uppslukad av sig själv och sitt behov av flickan Jacqueline att det enda boken får mig att hoppas på är att hon ska klara sig undan denna evinnerligt krävande karl. Ja, det är kanske meningen, men för mig gör det inte texten intressant.

Similar Posts:

• Kort med eftertryck
• Priset för den villkorslösa kärleken
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Nio resor i andras ångest
• De döda ser ut som vi

Marie Lundquists nya roman börjar med en inzoomning. En ensam kvinna, hennes lägenhet, huset som inrymmer lägenheten och omgivningen runt det. Vattnen, cementfabriken och den mörka vägen till tunnelbanan där de utslagna sitter med sina glödande cigaretter. Vi känner igen Lundquists poetiska skärpa, prosan är darrande, desperat och rumslig. Tingen och lägenhetens många utrymmen rör sig mot det ensamma jaget med organisk spänning. Jaget förhåller sig inte så mycket till den mänskliga omgivningen som till frånvaron av den. Då och då får jag associationer till kvinnorna i Christine Falkenlands tidiga romaner. Här finns samma inneslutenhet och samma hetsiga förtvivlan över att inte kunna ta till sig omvärlden, dock utan de Falkenlandska protagonisternas neurotiska förhållande till det könsliga.

Sedan sker en utzoomning. Jaget blir en hon, en ung kvinna som närmar sig människorna med en skrämd, distanserad melankoli. Vi följer hennes relationer, främst kärleksrelationer, eller försök till kärleksrelationer med olika män, men också mer vänskapliga förbindelser skymtar förbi. Förhållandet till den ensamma fadern, och modern som tog sitt liv, omsluter interaktionerna som smutsiga osynliga klädesplagg. Hon söker ersättningar, modersgestalter. Fragment och ihållande minnen blandas med korta sekvenser framåtskridande liv och förundran och över hur allt bara fortgår, hur andra gör:

Förundrad ser hon hur lätt människorna omkring henne skaffar sig sällskap och kallar dem systrar, bröder, fäder, mödrar, barn. Plockar upp dem bara så där från ingenstans. Utan minsta tvekan skaffar de sig ett skyddsnät att ha omkring sig. En mur av kött och blod. Aldrig verkar de det minsta osäkra på hur man gör. De ser alltid glada ut. På frågan om hur de mår, svarar de alltid att de mår bra. De säger sig kunna prata om allt med varandra.

När jag läser Marie Lundquist drabbas jag av livets kylighet. Sorgen över alla relationer, födslar, lämnanden och dödsfall som bara pågår, liksom schematiskt – och hur människan förblir ensam genom detta.

I bokens epilog återkommer Lundquist till jaget i lägenheten igen. Här kommenterar jaget det berättade, ställer frågor om skrivandets villkor och rättigheter. Frågor som ställts åtskilliga gånger tidigare, vilket gör detta till bokens svagare del. Människorna som förekommer på boksidorna, skriver Lundquist, ”de oskyldiga personerna som aldrig bett om att få bli pressade genom textens mangel bara för att spottas ut på andra sidan, utslätade och platta och helt tömda på blod”. Personerna i de korta scener som presenteras i Lundquist bok är också mycket riktigt märkligt blodlösa och i avsaknad av liv och detaljer på ett sätt som skiljer dem från vanliga romanpersoner. Kanske handlar det om ett försök att undvika att göra dem till karikatyrer, att tillskriva dem ytliga egenskaper som ändå inte gör de verkliga förebilderna rättvisa? Lundquist plockar, på poetens vis, endast fram några få detaljer som får förmänskliga romanfigurerna. Hon gör dem allmängiltiga, konturlösa men glimtvis skimrande och synliga. Marie Lundquist fortsätter undersöka människans ensamhet och ingenting tycks egentligen självklart.

Similar Posts:

• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?
• Skamligt närgånget
• Fotografisk familjekrönika
• Att spjärna mot åldrandet

Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga med bok I maganum” sägs det, eller ”alla har en bok i magen”. Isländska sagor publiceras på souvenirer som kaffekoppar. Varje offentlig bänk har en kod som du kan använda till din smartphone, för att lyssna på en berättelse under tiden som du sitter där. ”Our guide stands up mid-tour to recite his own poetry – our taxi driver’s father and grandfather write biographies”, skriver Rosie Goldsmith. Författare och skribenter har hög status, ibland även hög lön. ”Vi är en nation av historieberättare”, säger Solvi Bjorn Siggurdsson, en av författarna som i oktober besökte en av landets alla populära bokfestivaler.

Kanske är den största skillnaden jämfört med Sverige litteraturens höga standard. En bokkatalog skickas varje höst ut till alla hushåll, som IKEAkatalogen, och inför jul är böcker det man ger varann. Krisen har drabbat även Island, men tycks inte gå ut över bokindustrin, som bara växer. Tänk om det kunde få vara så här med?

I veckan skriver vi som vanligt om en ny bok varje dag. Idag är det Kari som skriver om Engagemang: Batman, Putnam och jag av Per Grankvist. ”En mycket intressant bok med både bredd och djup”, tycker hon. Om hur och varför människor engagerar sig i sitt samhälle.

På tisdag skriver Marcus om artisten Morrisseys självbiografi Autobiography, som ”tack och lov inte bara var ännu en kändisbiografi i raden utan verkligen förtjänar att ha getts ut som en klassiker”.

På onsdag skriver Ella om Daniel Poohls romandebut Som om vi hade glömt, om en uppväxt i ett litet dalsländskt brukssamhälle i början av 1990-talet. Dit kommer flyktingar från forna Jugoslavien och snart är mellanstadieklassen uppdelad i för eller emot, rasister och antirasister. ”En lågmäld skildring av hur tidens strömningar, med Lasermannen, Ny demokrati och vit makt-rörelser, påverkar och tar gestalt i det lilla.”

På fredag skriver Björn om Aka Morchiladzes öst-western Spegelriket, som han kallar ett ”medryckande men lite för kortfattat äventyr från 1820-talets Georgien”.

På söndag skriver Anna C om Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok om ensamhet och identitet som Anna tycker ”andas en del desperation och surrealism”.

Similar Posts:

• Var börjar det någonstans?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Östern är en känslig sak
• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?

Den här boken, tänker jag mig, har kommit till för att betvinga faror och demoner. Mamman på sjuksängen, maken Tore med strålbehandlingsmarkeringar över kroppen och mormor med de typiska sjukvårdsplastbanden runt armen. Men den är också en minnesbok över de lyckliga stunder som har varit, resor, semestrar.

Korhonen återupptäcker det banala familjefotots styrka och dess förmåga att berätta saker som vi inte riktigt kan sätta ord på. Det som vid en hastig titt verkar vara ett familjealbum växer vid en närmare läsning till en familjekrönika där dolda sammanhang ligger och lurar, outtalade känslor väcks. Där omsorgen om familjen hotar att förgöra en själv samtidigt som det är en källa till djup lycka och glädje. Naturen är ständigt närvarande som en plats för eftertanke och betraktande.

Över bilderna svävar någon slags oro, vaksamhet och omsorgstagande. Nina Korhonen är sin egen och familjens uttolkare och skildrare.

Detta är en typ av personlig fotografi som lever i något slags gränsland mellan det allmängiltiga och det högst privata. Porträttet på fadern med bister min är magnifikt i sin enkelhet. Likaså bilden på Vidar Sandahl med ett nyligen skjutet rådjur på axeln. Självporträttet från Galicien med det storslagna tidvattenlandskapet och en liten knappt centimeterhög Nina Korhonen blir i sammanhanget hjärtskärande. Det här är en bok man skall läsa sakta och eftertänksamt och återvända till.

I ett citat har fotografen och psykologen Kent Klich ringat in bokens tema
”Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller potentiellt mer destruktivt för någon människa än familjen.” Citatet utgör tillsammans med en längre text av Marie Lundquist ett slags nyckel till läsningen av bilderna.

Similar Posts:

• Engagerande porträtt av östeuropeisk tragedi
• Dokumentär om ett människoliv
• Se dig själv i andra
• Intensiva blickar i SoHo
• Strax innan rampljuset

Marie Lundquist använder sig av ett rent språk som får plats och luft på boksidorna. Det gör att läsningen löper lätt, men också att det finns utrymme och tid att stanna upp. Det var det där med eftertanke. Att tillåta sig att närvara i dikten. Och jag förvånas över hur gärna jag vill vara kvar i den. Hur bra jag trivs där.

jag har sett
en vithet
som inte går att ta på
det mjukaste av motstånd
molnväggen
du ska igenom
för att få sova
på en bädd av ord

Både språkligt och tematiskt återkommer Marie Lundquist ofta till det bibliska och det mytologiska och till en början stör det mig och min läsning. Men ju längre in texten jag kommer ju mer uppskattar jag de religiösa tonerna och den självklara funktion dessa har i vår tradition. Sviten åtta passionsdikter talar ändå aldrig och går mig därför förbi.

Dikterna talar bitvis till och om en far som gör dikterna mer personliga och därmed också närmar sig det som drabbar och känns och sliter, men dikten kommer inte ända dit. Dock upplever jag inte diktens ärende som något som ska riva upp och drabba utan som något som lägger till rätta och tröstar, utan att bli sentimental.

Halva kroppen stum
du räcker fram
fel hand
speglar ett annat jag
bakvänt, förvirrat
drar du ner koftans ärm
över den deformerande delen
av dig själv
orden rensas i det tysta
munnen öppnar sig
och ber om vatten

Det finns som en linje eller en gräns att kliva över. Som Marie Lundquist skriver finns det platser för de levande och platser för de döda och det behövs så lite för att skilja oss åt. Men de döda ser ut som vi.

Similar Posts:

• Vems verkliga historia?
• En räddad gammal diktbok
• Ensamhetens sekvenser
• Fotografisk familjekrönika
• Vecka 45: Vad som formar en

Benämningar på saker och ting är väl mest praktiska för att vi ska veta vad vi talar om, så i kommunikativt syfte är benämningen poesi på en inköpslista lite olämplig och benämna samma papperslapp med samma ord som prosalyrik vore väl ännu skummare med tanke på att jag just sagt, att jag inte riktigt vet vad det är, för det kan finnas sånt i romaner också, delar som är så pass poetiska. Halva tidningsartiklar kan vara avfattade på blankvers och politiska petitioner kan rimma.

Där drar jag ett streck, för att inte komma in på vad som är poetiskt, ännu mer, det jag försöker säga är att jag har läst Astrakanerna med undertiteln "dikter på prosa". Och eftersom det skulle vara problematiskt om jag hade läst den där inköpslistan och kallade den så, så lovar jag läsaren att det är det objektet i verkligheten som jag talar om, den där boken med de nakna tårna på framsidan. Och att det är prosalyrik som befinner sig i boken.

Vidare är det, som vi benämner prosalyrik, en befriande form. På något sätt kastar den poesins svåra ok av sig och är rak även när det gäller så tunga ämnen som döden. Man slipper mycket av det hantverksmässiga maskineriet. Och det som blir kvar är en annan människas röst och så de poetiska bilderna, som är så precisa, så fantastiska i denna bok. De utgår från objektiva fakta, men vrids till på något sätt, som i min favoritdikt i samlingen, som är otäck och har som sådan bild, den osammanväxta fontanellen hos spädbarn:

Alla är ute efter ensamheten. Kvinnorna viker ihop den och stoppar ner den mellan brösten. De bortsprungna bär den i sina djupaste fickor. När de klär av sig kan man räkna risporna på låren. Till och med de nyfödda håller en lucka öppen mellan huvudskålens ben för att bereda plats åt den.

Denna diktsamling rekommenderar jag, för sin konkretism och för språket som är glasklart men storvulet ibland, vilket kan avnjutas ibland och störa oftast. En bok som borde ha fått ett bättre öde än att jag hittade den på en loppis utgallrad från Eksjös stadsbibliotek. Så jag räddade den till ett prosalyriskt hem. Och det hoppas jag andra gör om flera exemplar av denna bok råkat ut för samma öde.

Rädda Astrakanerna trots kriget.

Similar Posts:

• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?
• En cynikers deprimerande landskap
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Ensamhetens sekvenser