I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara hemma och ta hand om honom och de ännu ickeexisterande barnen (vilket ändå måste översättas med shopping och välgörenhetsgalor, för hem och barn hade de ju tjänstefolk som tog hand om). Att slå varann på käften framstod som den naturliga reaktionen på alla typer av meningsskiljaktigheter, Texasbor med mörkare hudfärg var med självklarhet statister och barn förekom mest i egenskap av arvtagare, som föremål för faderskapstvivel och kidnappningsförsök.

Dallas ger mig med andra ord tillbaka tron på att mänskligheten utvecklas till det bättre. Fast jag kan inte svära på att den känslan håller för närmare granskning.

I en nyutkommen avhandling från Linköpings universitet skriver Emma Strollo om tyska kvinnor som kom till Sverige för att arbeta som hembiträden under efterkrigstiden. De var tvungna att göra det i minst två år för att få uppehållstillstånd i Sverige – regeringens lösning på att svenska kvinnor drog sig för att ta dessa utsatta lågstatusjobb. Hellre än att låta suget efter arbetskraft höja lönerna, till ökade kostnader för över- och medelklassen som ville anställa, så lagstiftade man. Otänkbart idag. Fast vi har förstås skattesubventioner med liknande effekter.

Sveriges kanske genom tiderna mest kända debattbok heter Kris i befolkningsfrågan och gavs ut på 1930-talet. Idén om befolkningskrisen återkommer i Marie Granmars nyutkomna bok om ofrivillig barnlöshet, där hon menar att det är orimligt att inte hjälpa alla som vill ha barn på samma villkor, med bland annat just befolkningsutvecklingen som argument.

Den svenska alltså, för i världen råder det ju knappast någon brist på barn. Det är också vad som för mig ger Granmars argument en obehaglig bismak. Strax innan har jag läst Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, om de 1202 ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste åren. Om hur befängt proportionslöst ovälkomna de varit på många platser; om hur nästan ingenting görs för att ta reda på vad som hänt dem.

Och så känns Dallas lite närmare igen: de omhuldade, dyrbara arvtagarna. Och så de där med mörkare hudfärg som ljudlöst försvinner i kulisserna.

Similar Posts:

• Föreställ er nu att hon är vit
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Historien som är nu
• Det råder ingen brist på barn i världen

Jag kan faktiskt inte komma på något annat ämne än föräldraskap där det är lika lätt att avfärdas som oförstående utomstående, och det finns få saker som skrämmer mig lika mycket med tanken på att skaffa barn som den där utlovade personlighetsförändringen. ”Du kommer tänka helt annorlunda bara du …”. Jag vill inte tänka helt annorlunda. Jag är på det stora hela ganska nöjd med hur jag tänker, tack så mycket.

Det är klart att jag kan sympatisera med barnlängtan och med känslan av att det är orättvist att vissa kan få barn hur lätt som helst och andra inte. Men till en viss gräns, ska erkännas. Jag har svårt att identifiera mig med den här gränslösa längtan efter en ännu inte existerande individ, och med behovet att låta relationen till denna okända ickeexisterande figur gå före alla nuvarande. Det har jag faktiskt.

Om läsaren vid det här laget vill invända att det var en jäkla massa personligt dravel innan den här recensionen kommer igång, så måste jag påpeka att det verkligen är helt i linje med boken som recenseras. Operation barn är en mycket personlig skildring av den långa och omständiga vägen från ofrivilligt barnlös singel till lyckligt stressad kärnfamilj. På gott och ont.

Journalisten Marie Granmar är 39 år när hon börjar inse att det där perfekta barnskaffarscenariot inte verkar infinna sig och beslutar sig för att påbörja sitt ”barnprojekt” på egen hand. Till att börja med blir det några resor till Danmark, där insemination av ensamstående, till skillnad från i Sverige, är lagligt. Eftersom det inte fungerar följer ett antal år kantade av fertilitetsutredning, adoptionsutredning, operation, hormonbehandlingar och till slut en fungerande embryodonation i Sankt Petersburg. Vid det laget har hon också hunnit träffa en ny man och fått ett par bonusbarn på köpet.

Att berätta om den här fysiskt och psykiskt påfrestande resan är förstås djupt personligt utelämnande. Jag kommer att tänka på en bok som ligger på en gång nära och samtidigt långt ifrån Granmars, Pelle Filipssons Den vackraste gåvan, om ofrivilligt föräldraskap. Båda har en väldigt personlig ingång till ett intressant och angeläget ämne, och kompletterar de egna erfarenheterna med aktuell debatt och forskning. Men så finns det också stunder, formuleringar, där man som läsare bli nästan pinsamt berörd och önskar att någon på förlaget hade sagt ”Hördu, jag förstår att du känner jättestarkt för det här, och det kommer att bli en viktig bok, men det här och det här behöver du nog gå hem och tänka över en vända till, faktiskt.”

I Granmars fall handlar det om hur upprörd hon är över de orättvisor och problem som drabbar henne själv, medan hon framstår som fullständigt naiv inför andra aspekter av det hon gör och tycker. Hennes inställning är liberal på det där oreflekterade sättet som normalt gynnar just människor ungefär som en själv. Hon nämner till exempel kort att hon är tacksam mot de ryska donatorer som till slut gör hennes barnprojekt möjligt, men ställer egentligen inga frågor utanför dem om genetisk lämplighet. Vad har gjort de här personerna beredda att donera? Välvilja? Pengar? Och i så fall: hur desperat behov av pengar? Kan det finnas ett problem här?

Själv är hon lite bekymrad över att slutnotan för familjelyckan hamnar någonstans kring 200 000 kronor (men har ändå alltid över till en tröstande skidresa när ett försök misslyckats, eller en peppande surfkurs i Frankrike innan nästa tar vid) och det är ju kul för henne att hon har råd, men vad händer med dem som inte har det? Har de mindre rätt att önska sig barn?

Allra svårast har jag nog för argumentet att man inte borde diskriminera folk som vill ha barn eftersom det föds för lite barn i Sverige eller Västvärlden. Det råder herregud ingen brist på barn i världen. Däremot dör det mängder av barn av svält, av brist på rent vatten och i sjukdomar vi inte skulle ha några problem att enkelt bota om vi bara brydde oss. Men visst, ensamstående och ofrivilligt barnlösa har väl inte större ansvar för dessa barn än någon annan, och att få adoptera är ju inte heller helt lätt. Ändå haltar det, tycker jag.

Och varför skulle adoption förresten vara bättre än till exempel embryoadoption med okända donatorer? Det var inte alltid möjligt vid internationella adoptioner heller att få fram så mycket information om de genetiska och biologiska föräldrarna. Vissa barn blev ju bara lämnade på gatan, eller till den lokala polisen utan avsändare. Att sedan rycka upp barnet ur dess invanda miljö på ett barnhem eller i en fosterfamilj, kanske i 3-4-årsåldern, var väl inte självklart jättebra för barnet? Att adoptera ett embryo som fick en mamma och kanske även en pappa redan innan hjärnan började utvecklas verkade inte sämre.

Nej, alltså, skillnaden är väl att barnet på barnhemmet existerar och faktiskt behöver tas om hand av någon?

Som synes väcker den här boken mängder av spännande och svårlösta frågor. Det ska vara en mänsklig rättighet att själv besluta huruvida man vill ha barn eller inte, men vad innebär det i praktiken? I Sverige betyder det just nu att ofrivillig barnlöshet klassas som sjukdom och ger rätt till vård – men bara om man har en partner. Det måste nog betraktas som både unikt och ganska avigt att vårdbehov avgörs utifrån civilstånd.

Frågorna är under utredning, ja, men har också varit det väldigt länge, eftersom svaren blir kontroversiella hur man än vänder sig (inte minst för vår nuvarande regering). Samtidigt finner ju människor lösningar. De som vill och har råd åker utomlands, köper sperma, ägg, embryon, surrogatmödraskap – tekniken finns där och används. Och när samhället inte hänger med hamnar människor i kläm.

Världen är full av orättvisor och generellt sett är jag ju för att man försöker utjämna dem. Men i slutänden är den också mer komplicerad än en radda likadana saftglas som ska fyllas exakt jämnt och rättvist. Granmar ger mig väl helt enkelt lite väl ofta intryck av att just bevaka de där saftglasen.

Similar Posts:

• Pappa mot sin vilja
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Nej, jag vill inte ha några barn

Även vi som aldrig pluggat organisk kemi bara för att det är så hysteriskt roligt kan nog känna igen oss i de där små kickarna som går att få plötsligt under tiden vi läser. Plötsligt en mening som berör exakt det som pågår i våra liv och beskriver exakt det vi känner, plötsligt ser vi något från en totalt ny synvinkel, plötsligt lär vi oss något helt nytt. Och på detta följer ett rus. Detta är läskicken, och den är fantastisk.

Det är värt att påminna sig om denna underbara drog om du, som jag just nu, befinner mig i en lässvacka. Läskickarna finns där ute! Kanske just i någon av veckans böcker på dagensbok.com. Här är några av dem:

Idag recenserar Marie Linda Spåmans Brf Ensamheten – en serieroman om människor i en bostadsrättssförening i Göteborg. Genom att upprepa starkt laddade symboler i sina illustrationer skapar Spåman en känsla av ångest och överhängande hot som stannar kvar.

På onsdag recenserar Björn Florian Illies 1913 – Århundradets sommar som han tycker är en underhållande och detaljrik skildring av kulturlivet alldeles innan första världskrigets utbrott, men med en lite tunn och bitter eftersmak.

På lördag recenserar Ella Marie Granmars bok Operation barn. Om kampen för att bli förälder. En mycket personlig skildring av ett komplicerat och angeläget ämne – men kanske väl personlig, tycker Ella.

Similar Posts:

• I bostadsrättsföreningen kan ingen höra dig skrika
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Sängkammarfars anno dazumal
• Poängen med kvinnor och barn
• Lyssna till de kloka skeletten!