Jag skulle säga att José Saramago nog garvar arslet av sig åt det uppe i himlen, om han inte: a) trott på en himmel, och b) av Kain att döma inte tyckte det var särskilt roligt.

Men Kain, alltså. Ni kan historien: Adam och Eva smakar på frukten kunskap på gott och ont (sic), kastas ut ur Edens lustgård av Guds dörrvakter, och när deras söner, bonden Kain och herden Abel fjäskar för Gud med brännoffer visar det sig att bara blod är gott nog åt Gud, varvid Kain får tuppjuck och slår ihjäl sin bror. Som straff låter Gud honom gå fri och lovar att ingen ska skada honom – inklusive Gud själv. Så Kain måste vandra runt i världen – och hela Gamla Testamentet – som sin namne i Kung Fu, driva från den ena bibelhistorien till en andra och bevittna Abrahams offer av Isak, Babels torns fall, förstörelsen av Sodom och Jeriko, Jobs prövningar, etc. Och när han inte kan hjälpa vänder han sig mot Gud och skäller ut gubbjäveln efter noter.

Om jag blivit utvald vet jag inte, men en sak vet jag, något borde jag ha förstått, Vad, Att vår gud, himlens och jordens skapare, är komplett galen, Hur vågar du säga att herren gud är galen, Därför att bara en galning utan medvetenhet om sina handlingar skulle erkänna sig direkt skyldig till hundratusentals människors död och sedan uppföra sig som om ingenting hade hänt, såvida det inte egentligen rör sig om ren och skär ondska, inte om galenskap av den äkta, ofrivilliga sorten…

Det här är Saramagos sista roman, skriven när han var över 80, och han skrev fortfarande i de där omtumlande långa meningarna där tankar och argument dansar capoeira genom berättelsen. Och trots att Kain lider av en smått enformig bitterhet som mästerverket Evangeliet enligt Jesus Kristus visste att balansera med humor och medmänsklighet så finns det en poäng i att låta Kain, den förste mördaren, agera åklagare mot Gud inför världens orättvisor … eller gud, då, för saramago använder inga stora bokstäver för några namn eller titlar här, vare sig mänskliga eller gudomliga. Precis som gud skapar människan ur lera skapar människan gud ur sig själv, och runt runt runt går det i dansen att skylla på varandra för våra egna handlingar. Bara den som uppenbart är skyldig – kain – har rätt att kasta sten och kräva ansvar. Vackert så, och som det fan av metafiktion jag är, gillar jag hur han låter kain gå fram och tillbaka genom historien som en biblisk doctor who. Men… jo, det har gjorts förut. Teodicéproblemet, guds död, allt det där; när Saramago låter argumenten ta så stor plats i förhållande till berättandet, känns det ofta lite torrt och debattartikelartat; mer växelbruk hade inte skadat. I närheten av Evangeliet enligt Jesus Kristus, eller för den delen Marianne Fredrikssons Evas bok, blir det aldrig.

Det sagt: Mot slutet slänger han in en twist som fungerar och att gör hela boken lyfter ett par snäpp. Där hittar han en bibelhistoria där det inte finns någon plats för Russell Crowe eller CGI-ade översvämningar, där han sätter ett så effektivt slut på hela tjafset att jag trots oaptitligheten, sitter där och flinar från öra till öra. Om gud skapar mänskligheten ond, då får han väl skylla sig själv. Och vice versa.

Och om ni inte köper det – jag tvekar själv – är Lasse Bergs nya bok ute nu.

Similar Posts:

• José Saramago död
• Jösses
• En historisk Jesus
• Döden gör sorti
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt

Tre generationer flickor blir det likväl, Anna, Hanna och Johanna. Den första i det brutala gamla fattigsverige, präglat av inskränkthet, skrock och snål religiositet. Där tas Hanna som tolvåring ur skolan för att tjäna piga och där är hon i det närmaste rättslös inför sonen i huset där hon tjänar. Våldtagen och trettonårig ensamstående mor får hon gå med horkluten tills någon ids göra redbar hustru av henne.

Mycket ska ändras för de kommande generationerna. Begåvade är de alla, flickorna, men först för Hannas dotterdotter Anna kan det bli aktuellt med studentexamen och universitet – och Hanna, hon protesterar: ”Vad skulle dä tjäna te? Dä e ju bare e tös. Högfärdig blir ho å ente slepper ho unna, ho heller.” Anna skapar sig en akademisk karriär, något de tidigare generationerna inte begriper sig på. Hon kan också analysera det mesta, men har ändå svårt att förlåta missunnsamheten.

Nu vakar Anna vid Johannas dödsbädd, otillräcklig och frustrerad. Här finns inte längre svar att få på alla frågor, allt det där de aldrig pratade om. Marianne Fredriksson tecknar, finkänsligt och brutalt, den gamla Johannas pendlande mellan ordlös känslotillvaro på vårdhemmet och livets alla minnen.

Johanna, mellangenerationen, läser i smyg. Hon har så många andra fronter att slåss på, med hem och barn att sköta, hus att betala av på – med en älskad trädgård som lyser upp ända ut i läsarverkligheten – och så arbetsrätten som måste försvaras när det sena 1920-talets ekonomiska kris vill mota kvinnorna ut från arbetsmarknaden.

Nog är det Sveriges historia lika mycket som det privatas som passerar revy i Anna, Hanna och Johanna. Här finns hela 1900-talets omvälvande förändringar, arbetsmarknad, politik, urbanisering och egnahemsrörelse, jämställdhet, klasshat och kompromisser. Det ligger hela världar mellan bokens kvinnor och deras respektive villkor.

Att veta sin plats, eller rätt. Att gifta sig för trygghet, eller passion. Att bli med barn eller skaffa barn. Att kunna förändra, eller tiga och lida och skylla sig själv. Som man bäddar får man ligga. Och under allt det där som förändrats, kanske någonting gemensamt. I slutänden blir Fredrikssons roman en bok om erfarenheter som förenar, en levande släktkrönika som bjuder förståelse och kanske försoning.

Similar Posts:

• En träffsäker och omskakande debut
• Borta bra, hemma bäst
• Igenkännande och spänning i ett fascinerande tonårsliv
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Det säger bara klick

Boken handlar om Jan och Angelika, två människor mellan tjugo och trettio som kärat ner sig i varandra men lever i "skilda verkligheter". Jan kommer från en arbetarklassfamilj i Göteborg, och har genom sin stora matematiska begåvning arbetat sig upp till forskare på hög nivå. Han är naturvetaren, den logiske, och enligt Angelika "räknenissen". Hon själv däremot är uppvuxen i en norrländsk akademikerfamilj, och arbetar som sjuksköterska. Angelika är den intuitiva, vidskepliga, och enligt Jan "flummaren". Han är en sådan som vill förstå saker, hon en sådan som inte låter sig förstås. De förälskar sig alltså skillnaderna till trots, och ja, således en klassisk kärlek-med-hinder-historia. Hindret gäller inte klasstillhörighet eller släktfejder i Fredrikssons bok, utan just dessa skillnader i förhållningssätt till omvärlden.

I kapitel efter kapitel berättas hur de båda lever ihop, hur de träffar Jans farmor och farfar, träffar Angelikas styvföräldrar, träffar barndomsvänner. Många hemtrevliga middagsbjudningar förekommer, med kära återseenden och möten där någon av dem ska visas upp och godkännas av släkt och vänner. De två köper lägenhet, gifter sig, och Jans forskning gör nya sensationella framsteg. Det hela är mycket lyckligt, bortsett från de inslag i boken då antingen deras världsbilder krockar, eller när den ene av dem återger tragiska barndomsminnen för den andre.

Med detta är boken också fylld av sammanfattade teorier gällande idéhistoria, vetenskap och religion. Teorierna presenteras genom släkt och vänner, där varje karaktär ger sin syn på världen och sina råd om hur de älskande ska kunna leva tillsammans trots sina skilda verkligheter. Det är filosofiskt och görs begripligt. Däremot görs det inte intressant.

Intressanta görs inte mötena karaktärerna emellan över huvud taget. Folk är så hemskt överens med varandra hela tiden. Man träffas och bara förtjusas av varandra och blir tidigt mycket personlig mot sin främling och säger att jag ser på dig att du är en sådan människa och jag ser på dig att du är en sådan människa. Och Jan skrattar så ofta sitt stora skratt som Angelika bara älskar så mycket. Det är lyckligt på ett sätt som gör gestaltandet otrovärdigt och läsningen trist. Och konflikten i Jans och Angelikas förhållande räcker inte till för att skapa dramatik, spänning, eller ens intresse att läsa vidare.

Fler saker att beklaga sig över: handlingen är föutsägbar, skillnaderna mellan huvudpersonerna påpekas så ofta att det blir övertydligt, många av karaktärerna är mer representanter för olika teorier än vad de är personligheter, och ett otal kapitel slutar med att någon somnar, vilket blir tjatigt i längden.

Mot slutet förvandlas historien något, från att handla om förhållandet i sig, till att handla om Angelikas personliga problem och föreställningar. Denna avslutande del är långt mycket mer engagerande och känslosam än föregående trehundrafemtio sidor, en effektfull kontrast bildas mot det lyckliga. Dessvärre räcker detta inte alls till för att kompensera de tidigare bristerna.

Ja, det var allt för idag. Imorgon är det lördag och då har vi som vanligt en gäst här på dagensbok.com, Staffan Heimerson recenserar Mario Puzos Gudfadern. Välkommen tillbaka då.

Similar Posts:

• Sökandet efter den syster du trodde att du kände
• Kvinnorörelser, människorörelser
• There ain’t no devil, there’s just God when He’s drunk
• Hjärtskärande och kusligt om ensamhet och längtan efter att förstå
• Ett obehag som känns