En person som kom att bli en av de mest aktiva anhängarna för KFML(r) var Maja Ekelöf, som blev känd för att ha skrivit den storsäljande boken Rapport från en skurhink. Hon vann en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, där den vann förstapris år 1970. I år 2022 är hon åter aktuell, eftersom Nina van den Brink skrivit en omfattande biografi om henne.

Livet i Karlskoga, där Bofors var största arbetsgivare, hade varit synnerligen slitsamt. Familjen hade lämnats av pappan/maken och Maja Ekelöf som den kvarvarande föräldern hade aldrig haft chansen att utbilda sig till ett yrke. Hon klarade försörjningen tack vare sin kroppsliga uthållighet som omfattade tidningsutdelning på nätterna och korta städuppdrag. Lättnaden infann sig till slut när hon fick en anställning där uppgiften var att städa på biblioteket. Lågavlönat jobb fortfarande, men ändå en viss trygghet att utföra jobbet på samma plats.

I och med vinsten i romantävlingen följde Stockholmsbesök och möten med ansedda personer inom litteraturvärlden. Men redan några veckor efter att hon gett sina första intervjuer förstod Ekelöf att i offentligheten framställdes hennes författargenombrott som en askungesaga. Och hela tiden skulle hon posera med en golvmopp och en skurhink. Det gavs inte utrymme att prata om arbetsvillkoren varken för egen del eller för andra personer som jobbade inom lågavlönade yrken. Där har biografins författare riktat ett intressant ljus: vad är det som gör att redan etablerade personer blir förvånade om en arbetare har bildningsintresse eller synpunkter på vilka politiska frågor som borde stå högst upp på dagordningen?

Den utgivna och storsäljande boken innebar en ekonomisk lättnad i det fortsatta livet. Men Ekelöf glömde aldrig bort varifrån hon kom. Dessutom kände hon stark solidaritet med människor runtom i världen som levde under svåra levnadsförhållanden. Hennes engagemang var stort för befolkningen i Vietnam som flydde USA:s bomber och hon blev en profil i Karlskoga när hon i femtioårsåldern tillsammans med radikala ungdomar delade ut protestblad. Däremot kom hon aldrig nära sin äldsta syster, som också hunnit ge ut en, två romaner. Där tycks en ideologisk klyfta varit alltför stor. I stället byggdes starkare band till andra syskon och väninnor. Och samhörigheten med de egna barnen kunde ingen bryta. Den stod pall för utmaningar under hela deras uppväxt men också när de alla blivit vuxna. Sin närhetslängtan fick hon utlopp för i en innerlig brevväxling med en av 1970-talets mest kända ekonomiska brottslingar Tony Rosendahl. Vänskapen varade några år men efter avklarad fängelsetid bibehöll de inte längre kontakten med varandra.

Författaren Nina van den Brink närmar sig varsamt denna ensamförsörjare av fem barn i tonåren. Ingenstans finner jag att hon syftar till att väcka läsarens sensationslystnad över att en städerska ville författa likt de autodidakter som Ekelöf så starkt beundrade, däribland Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson.

Biografin ger en djuplodande inblick i politiska strider, där diskussionstonen blev allt hårdare. I läsningen kommer det fram hur 1970-talets städyrke värderades (låg status och låg lön – är någon förvånad?) och hur det fysiska arbetet slet på den anställdas kropp. Händelserna som inverkade på det politiska klimatet var terrordåd och mord på politiska aktivister. Nyhetsrapporteringens dynamik kan vi känna igen från idag. Ju mer spektakulärt en händelse skildras, desto större tidningsupplaga (idag antal klick/gilla-tryck på sociala medier).

Källmaterialet som innehåller brevkorrespondens, tidningsartiklar och intervjuer i radio och tv har sannolikt erbjudit en möjligheternas mångfald för van den Brink. Sådant kan vara krävande för dispositionen men kapitlens övergångar är eleganta och prosan är något i särklass. Dessutom förmedlas en samhörighetens känsla som aldrig blir sentimental. Maja Ekelöfs vårdande av vänskapsrelationer och hennes politiskt aktiva liv gör intryck på mig.

Också i van den Brinks närmaste släkt finns kvinnor som försörjt sig som städerskor. De korta personligt hållna styckena beskriver en viktig kompetens att känna stolthet över, men mellan raderna anar jag en sorg över att samhället är långt ifrån att sätta det rätta värdet på yrket. Reflektionerna kring van den Brinks egen klassresa och minnen från uppväxten berättar om osynliga hierarkier där skam blandas med lågmäld frustration.

Slutackordet är omöjligt att bortse från. Här hör jag en ömsint hyllning av kvinnorna i familjen. Det är som om hon vill uppmana läsaren att sjunga med i en fiktiv melodi som innehåller refrängen: Glöm aldrig varifrån du kommer. Låt ingen ta din stolthet ifrån dig.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Tyst i klassen?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Förlaget Romanus & Selling har i vår gett ut en nyutgåva av novellsamlingen, som försetts med ett osedvanligt tilltalande, dekorativt och färgglatt omslag, signerat Lotta Kühlhorn. De fyra novellerna finns för övrigt redan tidigare på svenska under titeln Ge mig en gåta (Trevi förlag 1980) och jag försöker utan framgång lokalisera mitt eget medfarna exemplar av den gamla utgåvan i bokhyllan här hemma. Det är bara att konstatera att min nogsamt upprätthållna huller om buller-princip – med dubbla rader och böcker på tvären – inte håller måttet.

Jag tycker mig se vissa paralleller mellan Tillie Olsen och den svenska författaren tillika städerskan Maja Ekelöf (1918 – 1989), vars enda roman Rapport från en skurhink (1970) på sistone hamnat i rampljuset i och med att en biografi över Ekelöf ligger på bokhandelsdiskarna. Trots att de förvärvsarbetade hade fyrabarnsmamman Tillie Olsen och fembarnsmamman Maja Ekelöf ork att uppröras över sociala orättvisor och engagera sig politiskt. Olsen knegade för brödfödan som servitris, hembiträde samt på fabrik, medan Ekelöf städade, bland annat på biblioteket i Karlskoga. Kvinnornas tidiga skolgång var inte mycket att skryta med och författardebuten skedde i mogen ålder. Likväl har båda gjort avtryck i litteraturhistorien. I synnerhet Tillie Olsen, som även publicerade rikligt med artiklar och blev en uppskattad föredragshållare.

Olsens fyra noveller är stilistiskt fulländade små mästerstycken. Synvinklarna skiftar genom att en rad olika röster kommer till tals. Texterna är replikspäckade och består delvis av inre dialoger. Författaren avslöjar inte allt på en gång för läsaren, utan smyger elegant in värdefulla upplysningar en efter en. Pusselbit läggs till pusselbit. Rätt som det är gör historien ett hopp i tiden. Tekniker som tvingar läsaren att vara mycket uppmärksam och inte ge avkall på koncentrationen. Jag finner att jag behöver läsa novellerna både två och tre gånger.

Sidorna i Olsens noveller befolkas av fattigt folk i nedslitna bostäder i stadsmiljö. Den första och den sista berättelsen är mina favoriter. Huvudpersonerna har en del gemensamma drag. Både den namnlösa mammans (i ”Jag står här och stryker”) och Evas (i ”Ge mig en gåta”) liv har varit begränsade på grund av brist på pengar jämte klass – och könstillhörighet. Kvinnorna har aldrig fått lov att ta plats eller själva välja hur de vill leva sina liv. Sonen Lennie uttrycker sina tankar om Eva med orden: ”det i henne som aldrig hade levat”.

Med tre barn och heltidsjobb har egentid varit en bristvara under många år också för mig. Nu är mina barn vuxna, men till skillnad från Eva i novellen ”Ge mig en gåta” har jag fått min hett åtrådda egentid, medan Eva riskerar att snuvas på sin. Efter 47 år av markservice åt man och sju barn ivrar hennes man för att flytta till ett kooperativt boende för pensionärer, medan frun inte står ut med tanken på en massa främmande människor. Hon vill äntligen slippa dansa efter andras pipa.

Mannen och barnen gaddar ihop sig. Evas hemliga vapen är att skruva ned ljudet på sin hörapparat när omvärlden blir alltför påträngande, vända sig inåt till minnena och böckerna (som hon kan utantill) och förskansa sig i sängen. En hätsk batalj inleds makarna emellan, men ingen går egentligen segrande ur striden.

Gammal ärrvävnad brast och såren varade sig på nytt. Tjechov minsann. Hon tänkte utan värme på den unga hustrun som i sena kvällstimmar ammade ett spädbarn, ofta med ett av de andra i knät och försökte hålla sig vaken för att utnyttja den enda tid som stod henne till buds att läsa. Hon kunde ännu känna nattkylan på hans kind när han kom hem sent från något sammanträde.

Den – i förstone kryptiska – novelltiteln ”Ge mig en gåta” syftar på att barnbarnen försöker få sin mormor att interagera med dem. Responsen blir att hon påstår att hon inte kan några gåtor. Hon klarar helt enkelt inte av kraven från de yngsta barnbarnen, vilket är hjärtskärande att bevittna. Medan omgivningen står handfallen tar den – nu dödssjuka – Eva stegvis avstånd från livet. Samtidigt som hon plågas av smärtsamma minnesbilder från det gamla hemlandet Ryssland.

I novellen ”Jag står här och stryker” rannsakar en fembarnsmamma sitt samvete gentemot den äldsta dottern. Minnena tränger sig på. Hon känner skuld över att hon inte kunnat ägna så mycket tid och omsorg åt sin äldsta dotter, men inser samtidigt att hennes valmöjligheter varit begränsade. Den korta berättelsen är djupt tragisk och griper tag i sin läsare.

Jag kan bara avslutningsvis konstatera att Tillie Olsens författarskap fortfarande är relevant för oss idag och det är gott att hon uppmärksammas.

Similar Posts:

• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Stark novelldebut 
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Förutom att det är dåligt manusförfattande är det tråkigt att inte lämna fler spår åt framtiden med den kultur vi producerar idag. En av de bästa sakerna med kultur är ju hur vi kan titta bakåt på pricksäkra samtidsskildringar och jämföra med vår tid idag, fascineras eller känna igen oss. När jag läste Rapport från en skurhink nyligt så slogs jag bland annat av hur Maja Ekelöf återkommer till debatten kring hur OS politiseras – vissa tycker inte att mänskliga rättigheter är viktiga när det ska idrottas. Hon återkommer också till hur nationalism och rasism frodas när ”det blir ont om arbete”. Känns det igen? Detta skrev Ekelöf 1967 men skulle kunna vara idag. Det som var en dagbok om vardagen svindlar idag och det hjälper en kanske att se strukturer när det väl snurrat klart.

Det är omöjligt att veta vad som kommer svindla i framtiden, därför kan jag knappt vänta på att få se vad som kommer svindla i framtiden kring veckans böcker:

Idag skriver Marie om Grejen med verb av Sara Lövestam.

På tisdag skriver Josefine Projekt Längtan av Marika King som hon lite överraskad delar ut högt betyg till.

På onsdag skriver Cecilia om Valerie Tong Cuongs Mirakelverkstaden – en spännande bok om livskriser som leder till stora förändringar. Den är svår att lägga ifrån sig men har ett slut som inte lever upp till förväntningarna.

På torsdag skriver Tone om Johan Jönsons tegelsten till diktsamling mot.vidare.mot. En stor bok på många sätt men med ett tonfall som stundom stör recensenten.

På fredag skriver Joel om Kleptomania av Kristina Hård. En märklig fantasy historia med bland annat luftskepp, troll och en slemmig finansminister. Joel är osäker på betyget min gillade historien.

På söndag skriver Annika om Glupahungern av Andrea Lundberg. Det är en bok som skulle kunna kategoriseras som magisk realism, fast till stor del skriven på norrländsk bondska. Säregen och intressant men ändå något av en liten besvikelse.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014

Inte? Nå, här är den i alla fall. Affärshemligheter. Romanen bakom köttfärsskandalerna.

I nätbutikerna sorteras Affärshemligheter in i alla möjliga kategorier; ”humor” på flera ställen. De som sorterar så måste ha oerhört mörk humor. För visst är det bitvis roligt, men på ett sätt som ger magont.

Enligt baksidestexten är Affärshemligheter en dagboksroman som bygger på verkliga händelser. Huvudpersonen delar förnamn med författaren och jobbar sedan ett decennium tillbaka i en Ica-butik. Där slavar hon i charken, slåss med kassaapparater, knaprar utsorterat godis och inte minst tampas med en rad bisarra kunder. Det låter ofta skruvat, men den som arbetat i serviceyrken och/eller i livsmedelsbranschen känner med stor säkerhet igen sig.

Här finns fusket och snusket, här finns Sören med etiketterna som förvandlar allt kött till ”svenskt”, här finns mössen i butikshyllorna och de förmodligen papperslösa städarna. Det är en skildring som för tankarna till Marx, till löneslaveriet och alienationen i det kapitalistiska samhället. Anna står mitt i överflödet av varor i en tillvaro som framstår som tommare och fattigare än någonsin.

Det är när jag skrivit om Maja Ekelöfs klassiska Rapport från en skurhink som jag blir erbjuden Affärshemligheter, och det gör att jag har en tendens att hela tiden jämföra med Ekelöfs rapportbok. Även om Nilum ger en mycket mer fullödig skildring av livet bakom butikskulisserna än Ekelöf någonsin gav av själva städbranschen, så saknas något.

Ekelöfs Maja var mycket mer en hel människa. Hon oroade sig för barnen och roade sig med vännerna, hon gick i studiecirklar och upprördes över nyhetsbilderna från Vietnam. Nilums Anna är så mycket mer avgränsad. Hon vill skriva om butiken, och butiken upptar onekligen en skrämmande stor del av hennes liv. Också när hon inte jobbar ägnar hon sig åt att skriva långa listor på saker i butiken som hon avskyr.

23) Kunder som skäller på mig för något jag inte rår för
24) Kunder som blir irriterade över ett erbjudande de sett som gäller på annan butik än där jag jobbar och undrar var de sett erbjudandet och blir irriterade när jag inte vet
25) Att vara kissnödig och skiva parmaskinka

60) Off-line i kassan
61) Kunder som inte har tillräckligt med pengar på kortet
62) Kunder som frågar om dammsugarpåsar de håller i handen passar i deras dammsugare

241) Mobilpratande säljare i fikarummet
242) Dåligt kaffe till fikat
243) Mögellukten i charken

Ändå har Anna ett liv utanför butiken, med pojkvän och studier som vi inte får veta något om. Det gör att hon som person blir undflyende och lite svår att engagera sig i. Sarkasmer över charkdisken blir trots allt inte någon hel och intresseväckande romankaraktär.

Kanske betyder det också något annat än bara att författarna, Ekelöf respektive Nilum, har valt två olika strategier. Krympningen av synfältet känns i alla fall symptomatisk. I slitet och det höga tempot i butiken orkar ingen oroa sig för världsfreden, inte för var varorna kommer ifrån och faktiskt inte ens för de skugglika städarnas egentliga arbetsförhållanden i samma butik. Det är något som har hänt här.

Arbetarlitteraturen i 2010-talets Sverige är onekligen en något yrvaken genre. Det finns livserfarenheter här som vi är otäckt bra på att helt enkelt förtränga. Affärshemligheter är kanske inte den ultimata skildringen, men vi behöver mer sådan här litteratur.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Tyst i klassen?
• Vecka 18: En present till framtiden
• Alice i flaskornas underland
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan

Ändå orkar hon på något sätt engagera sig i vad som händer i världen. Hon går på kvällskurser – hennes andningshål och ”männskovärde” – hon läser vad hon kommer över och hon följer med blödande hjärta med i nyhetsrapporteringen. Ibland om natten smyger hon sig till att använda skrivmaskiner på kontoren där hon städar och skriver ned vad hon tycker och tänker om sitt och världens tillstånd.

Kan du se henne för dig? Tänk dig sen att denna medelålders städerska från Karlskoga skickar in de där i smyg nedplitade funderingarna till ett förlag och får dem utgivna.

Nej, det säger kanske sig självt att detta inte händer 2010. Det har jag i alla fall väldigt svårt att föreställa mig. Men 1970 hände det.

I Rapport från en skurhink tecknar Maja Ekelöf, medelålders städerska från Karlskoga, ned ett slags dagbok. I vilken utsträckning romanens Maja är verklighetens ska man förstås inte svära på. Konturerna stämmer så vitt jag begriper, men vem vet. Känslan är i alla fall autentisk.

Ekelöf skriver om vardagslivet, om arbete och fritid, om oron för barnen och skräcken för att kroppen inte ska hålla (”ty den är ju min försörjningskälla”). Om hur hårdstädat det är på vintern med trappor och golv ”marmorerade med salt”, men också om läsning, om världsläget och om längtan efter ett annat samhälle.

Rapport från en skurhink är läsvärd inte minst för denna vardagliga reflektion över nyhetsflödet under några år i slutet av 1960-talet, för författarens engagemang i Vietnam-kriget, Israel/Palestina-konflikten och situationen för flyktingar i Jordanien, i Biafra och i rasupprorens New York.

Ekelöfs politiska tolkningar är radikala, men också grundade i vardagliga erfarenheter. Drömmen vore att bo i ett kollektivhus, få slippa något av vardagsslitet hemmavid. Hon vill ekonomisk omfördelning i världen. Förbjud privatbilismen, skriver hon efter ett teveprogram om trafikolyckor. På teve följer hon också krigen runtomkring i världen. På hemmaplan har hon Bofors, krigsindustrin som skär ned och effektiviserar, och hon har sin analys klar för sig: ”Så länge vi har ett kapitalistiskt system måste DE tjäna på krigsindustrin.”

1960- och 70-talens radikalisering var ett tonårsuppror för studenter, hör man ju ofta. Bortskämda medelklasskids som förläst sig på Mao och aldrig sett en arbetare i hela sitt liv. Maja Ekelöf – liksom för övrigt en del av arbetarna i Sara Lidmans Gruva och hela den strejkvåg som drog över Sverige vid den här tiden – visar på en annan sida av saken.

I likhet med andra kvinnliga arbetarförfattare debuterade Ekelöf sent. Jobb och barn och hushåll kommer emellan. Rapport från en skurhink är heller ingen fullfjädrad roman, men det hade varit en spännande början. Här finns en energi, en finurlig, ofta lakonisk ton och ett starkt patos. Det hade varit roligt att se hur det hade utvecklats. Fler romaner blev det dock inte.

Ett intressant tidsporträtt är den i alla fall, hennes rapport. Många iakttagelser känns förvånansvärt fräscha och mycket av samhällsanalysen äger fortfarande, tyvärr, sin giltighet.

Städning är förstås också i grunden detsamma, om det nu heter städare eller lokalvårdare eller sanitetskonsulter. Bokmarknaden är något annorlunda. Det är svårt att tänka sig att en städares dagbok skulle ges ut om den blev inskickad till ett förlag idag. Och det är förbaskat synd. Vi behöver höra hur olika människor har det.

Similar Posts:

• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Tyst i klassen?
• Vecka 18: En present till framtiden